Tidigare i år läste jag "Nattfåk" av Johan Teorin för Plejaderna, och då jag inte avskydde den tänkte jag att jag kunde läsa de andra av hans årstidsböcker. Jag trodde att jag sett dem hos mamma, men de hade visst blivit utrensade. Men så hittade mamma höstboken på en loppis! Trodde hon. För Mons Kallentoft är inte samma snubbe som Johan Teorin,även om båda skrivit deckarkvartetter med årstidstema.
Nu blev inte jag avskräckt helt för det, för jag hade läst en annan av Mons Kallentofts årstidsböcker för många år sedan, sommarboken har jag för mig, och som jag mindes det var den inte avskyvärd. Och vad passar väl bättre nu när omvärlden blir mörkare, än att läsa en bok som utspelar sig en regnig höst?
 |
| Bildkälla Goodreads |
En kall och regnig oktobermorgon hittas den nye ägaren till Skogså slott död i vallgraven. Advokaten Jerry Petersson köpte slottet i sin gamla hembygd efter att släkten som ägt den i sekler hamnat i ekonomisk svårighet. Jerry är känd för att ta sig an klienter som inte alltid har rent mjöl i påsen, men ändå är det svårt för utredarna att finna något motiv till mordet.
På polisstationen kämpar utredarna med att finna en lösning på fallet, samtidigt som de kämpar med sina egna liv och den mörka och kalla hösten.
Den var ju lättläst i varje fall. Ganska korta kapitel som gick snabbt att läsa igenom, gjorde att jag lyckades hålla ett ganska högt tempo. Jag hade vissa svårigheter att lista ut vem mördaren var också, men jag hade mina misstankar ett tag, som visade sig stämma.
Men motivet? Hur långsökt var inte det? Både i tid och handling. Kändes helt slumpartat och bara konstigt. Dessutom tycker jag att slutet var minst sagt dåligt. Hade kunnat hoppa över den grejen helt känner jag, boken var slut även utan en epilog.
Miljöbeskrivningarna ryms i ett enda ord - regn. För här regnar det hela tiden, utom när Malin tillbringar ett dygn på Teneriffa. Det är kallt och regnigt, men ändå tydligen så pass ljust ute redan halv sju på morgonen att en kan se dimma på fälten. I min värld går inte solen upp förrän efter åtta så här års...
Det känns lite som att den här boken främst riktar sig till den som redan läst de andra böckerna i serien, för det nämns saker från de andra fallen mest hela tiden som jag så klart inte hänger med på. Jag minns inte hur den andra boken jag läste var uppbyggd, men antingen var den mycket annorlunda än den här eller så har mitt tålamod för konstiga liknelser och sjuttioelva olika karaktärssynvinklar minskat betydligt sedan dess. För här får i stort sett alla som nämns en egen talan - till och med de döda. Vissa bara i ett stycke eller två, andra får mer plats att bre ut sig. Med tanke på att det här räknas som en "Malin Fors-deckare" kan en ju luras att tro att hon är den som ska höras mest, men hennes röst försvinner i det här månghövdade kören.
Tjänstefel haglar det så klart. Här finns alla de där klyschiga poliserna. Den som inte drar sig för att ta till nävarna ens i förhörsrummet. Den som tafsar. Den som passar på att vara otrogen. Och så klart - alkoholisten. Bakfull eller till och med onykter i tjänsten. Rattfylla. Och allt detta ses det mellan fingrarna på. Jag hoppas att om poliser betedde sig så här på riktigt så skulle de stängas av eller bli avskedade, hur skickliga utredare de än kan tänkas vara.
en sak till - vadan denna fixering i svenska deckare över mackor? Och dess pålägg? Jag vet nästan inget som irriterar mig mer än dessa ständiga leverpastejmackor och mackor med kokt ägg och ostmackor och frallor på fik. Jag vet redan att bröd är gott. Så nu ska jag gå och äta knäckemacka och glömma den här boken.
Mitt betyg på "Höstoffer" blev 2/5. En svag tvåa, vill jag påpeka.
