Min förhoppning att lässvackan skulle ge med sig grusades raskt. Jag har haft svårt att koncentrera mig när jag läser (en av anledningarna till att jag lyssnade på "Mio, min Mio") och vissa dagar har det som mest blivit några sidor. Och då har jag ändå läst en bok som jag tycker om, av en av mina favoritförfattare. Men nu är även den utläst, David Mitchells senaste roman "Utopia Avenue".
 |
| Bildkälla Goodreads |
1967 bildas det psykadeliska rockbandet Utopia Avenue av fyra musiker med olika bakgrund, av managern Levon som för dem samman. Folksångerskan Elf, bluesbasisten Dean, jazztrummisen Griff och gitarrgeniet Jasper bidrar med sina egna vinklingar till varandras låtar, och tillsammans skapar de ett helt unikt sound. De tar sig från klubbar och pubar i England, hela vägen över till andra sidan pölen och en radda framgångsrika konserter.
Deras karriär blir kort. På två år och lika många album,, börjar de lägga världen under sina fötter, samtidigt som Kärlekssommaren håller på att övergå i något mörkare. När bandet upplöses verkar det vara oåterkalleligt.
Åh, vad jag tyckte mycket om den här boken. Jag älskade alla karaktärerna, och jag fick verkligen lära känna dem på djupet. Boken är uppdelad i olika delar, där de olika kapitlen fått namn från de sånger som inspirerats av händelserna. På det sättet får jag djupare kontakt med låtskrivarna, då det är deras perspektiv som återges i kapitlen. Låtskrivarna var tre, så det är främst Elf, Dean och Jasper som kommer till tals, men några låtar/kapitel skrivs även av andra. Och det är mycket som berörs. Kärlek, politik, sorg, mental hälsa, ilska, orättvisa. Det politiska landskapet speglas väl, och jag känner det som att jag far på en tidsresa 60 år tillbaka.
Det är mycket sex, droger och rock'n'roll, men också mycket hjärta och själ. Många av den tidens rockstjärnor tittar förbi, i både små och något större skepnad. De tar inte över, men de ger texten en autenticitet.
Som läsare vinner du helt klart på att ha läst David Mitchells andra böcker, men det är inte nödvändigt. Anledningen till att det är en fördel att ha läst hans tidigare verk, är den att han gärna återanvänder både skeenden och karaktärer. Det var ju inte svårt att lista ut någon sots släktskap mellan den här bokens Jasper de Zoet, och titelkaraktären i "The thousand autums of Jacob de Zoet" (pronounced more like "loot" than "poet"). Men jag hittar många fler förbindelser mellan den här boken och hans andra.
David Mitchell använder sig gärna av magisk realism i sina böcker, och så även här. En kan ju tro att en bok som handlar om ett band och deras kamp för framgång, inte skulle ha något utöver det vanliga hända, men det gör det. Inte bara under ett LSD-rus.
Jag skulle kunna skriva om den här boken länge till, men då kommer spoilervarningen in och det vill jag inte. Jag nöjer mig så här, och uppmanar dig som orkar läsa långa böcker med inte alltid helt enkel text att verkligen försöka dig på att läsa David Mitchells böcker. Och jag skulle börja från början, nu när jag vet allt jag vet.
Mitt betyg på "Utopia Avenue" blev självklart det högsta, 5/5.
