Här i Sverige skrev en kvinnlig reporter ett stort reportage för Dagens Nyheter, där 28 kvinnor trädde fram och anklagade den så kallade "Kulturprofilen". En man som i många år drivit en klubb för kulturella evenemang, och för det mottagit många bidrag och utmärkelser, och haft förankringar högt upp i Svenska Akademien. Samtidigt hade skvallret gått i decennier om hans sexuella övergrepp, hans tafsande.
"Klubben" är boken om arbetet med det reportaget, men också om allt det som hände efteråt.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Det här är egentligen en ganska lättläst bok, och jag hade säkert kunna plöja mig igenom den på en dag eller två eller tre. Nu valde jag att läsa den som månadsbok i april, och på sätt och vis är jag glad över det, för nu kunde jag portionera ut ilskan och förskräckelsen över en längre period.
För jag blir förskräckt. Över övergreppen det vittnas om, och hur han tillåts komma undan med dem. Inte bara för att ingen vågar anmäla honom, utan för att det finns de som vet vad han håller på med (kanske inte hur grovt dock) men ändå låter honom hållas. Hur det tystas ner, och hur han omhuldas och upphöjs. Hur han hotar sina offer och andra som vågar protestera mot hans handlingar.
När sedan Svenska Akademien blandas in, i form av att hans klubb, som han driver med sin hustru som sitter på en av stolarna, fått bidrag från Svenska Akademien och därmed hamnat i en jävssituation, blir ilskan ännu lite större. Nu börjar härskarteknikerna och svartmålningarna dugga tätt. Den dåvarande Ständige Sekreteraren i Svenska Akademien, Sara Danius, får den otacksamma uppgiften att försöka reda ut röran som uppstår. Och på något sätt lyckas "kulturprofilens" vänner i Akademien få henne till syndabocken. Sådant fult jävla rävspel, och jag blir arg så jag ser rött bara jag tänker på det. Att det idag sitter ledamöter i Svenska Akademien som aktivt motarbetade en lösning på problemet, är det som gör att jag inte längre har något förtroende alls för Svenska Akademien. Ja, jag tittar extra mycket på er, Sture Allén och Horace Engdahl. (Alla som tror att det var HE som läckte Nobelpristagare i förväg till JCA räcker upp en hand.)
Boken är alltså inte alls svår att läsa, bara en är beredd på att bli förbannad ungefär femtioelva gånger. Vi får följa författarens arbete med artikeln och efterspelet till den, och insprängt i texten är vittnesmål från JCAs offer, och medarbetare. Det är en bok som känns viktig, på något sätt. Dels som ett dokument över Me too här i Sverige, men också som ett exempel på hur det går till när en man begår ett brott, och en kvinna får axla rollen som syndabock - igen.
Mitt betyg på "Klubben" blev 4/5.
