Sett på TV: The price of "Glee"

Jag försöker att se på dokumentärer lite så och så. Det är lätt hänt att dessa handlar om true crime, så ibland är det skönt att titta på något annat. Och eftersom jag älskade TV-serien "Glee" blev jag så klart nyfiken på en dokumentärserie på tre avsnitt som heter "The price of Glee". För om man gillade "Glee", som jag alltså gjorde, så vet man att det inte gick alldeles lysande för de flesta av skådespelarna, och att tre av dem inte finns med oss längre.

Bildkälla Metacritic

Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en dokumentärserie om produktionen av "Glee", vad som hände lite bakom kulisserna, och vad som hände efteråt. Jag hade väldigt fel.
I stort sett handlar det om de tre skådespelarna som gått bort, allra mest om Cory Monteith och Naya Rivera. Att Mark Salling begick självmord glossades över ganska snabbt, men det kan också bero på att anledningen till att han valde att ta sitt liv troligen hade att göra med att han väntade på att dom skulle falla i det mål gällande barnpornografibrott som han hade förklarat sig skyldig i, en dom som förväntades hamna mellan fyra och sju år i fängelse. Han ville väl inte sitta i fängelse, gissningsvis. 
Då ligger det mer tragik i Cory Monteiths oavsiktliga överdos, och Naya Riveras drunkningsolycka. Och det är det vi grottar ner oss i under tre nästan timslånga avsnitt.
Övriga skådespelare möjligen nämns, och Melissa Benoist och hennes äktenskap med Blake Jebbes får några minuter, och Lea Michele och hennes divaliteter får också lite utrymme. Därutöver - dödsfall. De ovan nämnda, men även några dödsfall bland personal bakom kameran.

Ingen av skådespelarna i huvudensemblen intervjuas, inte heller några av de stora namnen i produktionen. Vi får se klipp från andra intervjuer med dem, men inga som gjorts för den här dokumentären. Den enda som känns som att han hade någon legitim anledning att yttra sig här var Naya Riveras pappa, och det var också de avsnitten som blev mest rörande och kändes som att de gav en nyanserad bild.
Annars var det kameramän, frisörer, assistenter, journalister och diverse scenarbetare som intervjuades. Det pratades om en förbannelse, "men det vill jag inte kalla det". Fast... Nu gjorde du precis det.

Det här är alltså mer en pseudodokumentär, som känns som att den frossar i elände och inte pratar om ensemblen och deras samspel, mer än som skvaller. Det känns spekulativt och sensationssökande, utan att vara sensationell.
Jag såg den här dokumentären så att du slipper. Och jag önskar lite att jag aldrig hade sett den.