"Candide, eller Optimismen" av Francois Voltaire

Jenny läser klassiker. I det här fallet en omläsning, även om det var många år sedan jag läste litteraturvetenskap och "Candide" var med i studiematerialet. Jag minns att jag tyckte om den då, och det är alltid spännande att se om en gammal förtjusning håller i sig.

Bildkälla The StoryGraph

Den unge Candide har efter ett snedsteg med baronens vackra dotter, Kunigunda, blivit utkastad från slottet. Han har ändå en tro på att han lever i den bästa av världar och att allt ska ordna sig, trots att han möter orättvisor, brutalitet och lurendrejeri i alla dess skepnader. Han reser vida över världen, alltid i förhoppningen att återse sin älskade Kunigunda.

Det här var en ganska så spektakulär bok redan när den kom ut 1759. Den är stark kritisk till klassamhället, till kyrkan och till föreställningen att allt bara skulle ordna sig. Voltaire förespråkade snarare ett hårt arbete för att nå framgång, allt i upplysningstidens anda. 
Boken är skarpt satirisk, och inte så lite rolig. Jag skrattade högt flera gånger åt träffsäkra iakttagelser och underfundiga formuleringar. Kritiken mot kyrkan är särskilt framträdande och här förekommer den ena religiösa gestalten efter den andra som inte speglas från en vacker sida. Det är präster, munkar, påvar och biskopar som ljuger, stjäl, begår otukt och dödar i sin religions namn. Men även högfärdigheter och klassicism får en stor del av sleven, för att inte tala om vissa filosofiska inriktningar.
Jag gillade boken den här gången också. Den är snabbläst, fräck och rå i tonen, och vissa bitar av den känns fortfarande skrämmande aktuella. Eller vad sägs om att läsa rader som "Jag utgår i allmänhet från att de som blandar sig i politiska angelägenheter stundtals omkommer ömkligen, och att de så förtjänar" bara några dagar efter ett visst uppmärksammat mord i USA.

Mitt betyg på "Candide" blev 3,75/5.