"Grim" av Sara Bergmark Elfgren

Andra boken i Sara Bergmark Elfgrens Stockholmsserie, efter "Norra Latin", blev "Grim". Och nu rör vi oss i delar av Stockholm jag är dålig på, i kretsar jag är ännu sämre på. Men underhållande är det!

Bildkälla The StoryGraph

Kasper har fått sommarjobb på Gröna Lund och hamnar snart i House of demons. Här träffar han Iris, och får snabbt nya vänner. Tillsammans med Iris bestämmer sig Kasper för att ta reda på vad det egentligen var som hände Grim, den mytomspunne sångaren i Dark Cruelty, som dog nästan 30 år tidigare.
Kaspers pappa Håkan var den som bildade Dark Cruelty, och han var även bästa vän med Grim. Men vissa minnen från tiden är svåra att bära på.

Boken berättas i olika tidslinjer. Dels följer vi Kasper i dagens Stockholm, under hans arbete på House of demons påGröna Lund. Hur han brottas med sina känslor, men också känner att han äntligen får vänner han kan lita på. Det är bara det där med mysteriet kring Grim som lockar honom.
Samtidigt får vi följa Kaspers pappa Håkan, 30 år tidigare. Genom hans ögon får vi se hur dödsmetallen uppkom i Sverige, med hans band Dark Cruelty som ett av de i ledningen. Men också om de som följde den nya musiken, för att den lät och kändes farlig.
Jag upplevde det som att en stor del av den här boken handlade om vänskap. Dels den mellan Kasper och Iris, Håkan och Grim, men också om vikten av att hitta de där riktigt bra vännerna, som man kan lita på. Hur stor skillnad en sådan vänskap kan göra. Vad hade hänt om inte...
Återigen är det en väldigt levande bok, både i de olika tidslinjerna och i Stockholm i stort. Jag känner att jag kan följa med på ett bra sätt. Det är inte galet mycket fantasy i den här boken heller, det övernaturliga tar inte så stor plats. Det är dock bitar av urban fantasy med, men nästan i blinka-och-du-missar-det kapacitet. 
Jag trodde inte att jag skulle uppskatta så här mycket att få lära mig om death metal och dess uppkomst, men faktum är att jag finner mig riktigt bra tillrätta i de här (litterära) miljöerna, trots att jag personligen lyssnar mest på pop och synth. Allt känns så äkta, och jag anar stora doser research.
Kan tycka att det är lite tragiskt att författaren måste påpeka i sitt efterord att det här är helt och hållet fiktiva karaktärer, att de inte har någon motsvarighet "på riktigt". Å andra sidan kan det kanske vara bra om folk inte får för sig att vallfärda i Grims fotspår, eller försöka hitta hans musik. Den finns helt enkelt inte.
På tal om efterordet - ett extra stort plus för att författaren uppmanar den som behöver att söka hjälp, någon att prata med, och även ger två resurser dit man kan vända sig om man kämpar. För boken handlar också mycket om psykisk ohälsa, med allt vad et innebär.

Jag gav "Grim" betyget 4/5. När kommer Stockholmsserien #3? Längtar.