"Den hemliga trädgården" av Frances Hodgson Burnett

En riktigt klassisk barnbok, som jag aldrig har läst förut. "Den lilla prinsessan" har jag läst flera gånger, men nu var det äntligen dags även för "Den hemliga trädgården". Återigen med barn i huvudrollerna, för vissa budskap är det bäst att banka in i läsaren tidigt.

Bildkälla The StoryGraph

 
När Marys båda föräldrar dör skickas hon från Indien till sin morbror i England för att växa upp där.När hon anländer är hon ett surt, fult, magert och gult barn - dessutom väldigt bortskämd.
Hon finner en sorts vän i kammarjungfrun Martha, och hennes prat om alla sina syskon och heden de bor vis, väcker en nyfikenhet i Mary. Hon beger sig ut på upptäcktsfärd, och hittar så en hemlig trädgård med en tragisk historia. En dag hittar hon dörren dit, och tillsammans med några oväntade och nyfunna vänner, försöker de återställa trädgården till sin forna glans. 

Det märks väldigt väl i berättarstilen att den här boken främst vänder sig till yngre läsare. Den riktigt bankar in sitt budskap i läsaren, och allt den vill säga håller jag inte med om. Det är bland annat med en ganska kraftig dos av toxisk positivitet med något av det jag avskyr allra mest - positiva tankar. Man kanske måste ha levt igenom en rejäl depression (eller tre) och ha både social fobi, ångest och PTSD för att veta att det är bullshit. Som att jag inte önskar att det vore så enkelt som att tänka bra och positiva tankar för att bli frisk. Jovisst, det hjälper, men det är absolut inte hela lösningen. 
Motion är tydligen också bra, och frisk luft och sol. Och att äta bra och näringsrik mat. Och kanske att tro på magi, eller Det Goda. Lite predikigt sådär. Då kan till och med barn som knappt gått ett steg under sina 10 levnadsår, träna upp sig så pass att han kan vinna lopp mot sin friska kusin, efter några månaders hålligång. Så nej, jag köper inte hela budskapet.
Det finns också med en lite ofräsch doft av kolonialism, kryddad med lite rasism. För en människa som aldrig bodde i Indien, har författaren en bestämd uppfattning om både landet och de som bor där, och den är inte värst snäll och rar. Inga fina tankar där inte.
Däremot tycker jag att det är riktigt mysigt att läsa om trädgården, och de djur som bor där, och de som blir tjusade dit av mirakelpojken Dickon. Jag gillar de naturromantiska aspetkterna i boken, där till och med naturen och rödhaken kan få berätta med sin egen röst om det som händer. Det blir någon sorts poesi av det hela, och just de bitarna är de jag tycker bäst om.
Om boken har ett lyckligt slut, där alla är friska och tänker fina tankar och tror på magin? Har Påven toppig hatt?

Mitt betyg på "Den hemliga trädgården" kan inte bli högre än 2,5/5. Inte ens om jag tänker in att det riktar sig till en yngre läsare och är skriven i en annan tidsanda än min.