"Icebreaker" av Hannah Grace

Under årets bokrea hittade jag en så kallad Booktok-favorit på rean på min lokala Ica Maxi. Eftersom den inte var värst dyr, bestämde jag mig för att testa och framför allt för att se om mina fördomar mot Booktok skulle infrias. De gjorde de. Med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Anastasia är konståkare med siktet inställt på en plats i Team USA. Målet kommer närmare när hon kommer in på University of California Maple Hill och deras prestigefulla konståkningsutbildning. Tillsammans med sin nya partner Aaron går allt enligt hennes noga uträknade planer - tills de inte gör det.
Nate är kapten för Maple Hills hockeylag, och han tar sin roll på stort allvar. När sabotage leder till att hockelagets rink tas ur bruk, tvingas de dela rink med konståkningslaget. Han lägger snabbt märke till Anastasia, som till en början inte verkar kunna tåla honom.
När Aaron skadas erbjuder sig Nate att hjälpa Anastasia träna. Kemin mellan dem är påtaglig, men Anastasia är inte orolig för hon skulle ju aldrig kunna falla för en hockeyspelare.

Gissa hur det går. 
Tropen är fiender till älskande, och steget där var väldigt kort. Det är också en spicy romance, och det tar inte alls lång tid innan våra huvudkaraktärer börjar ha sex med varandra. Förvånansvärt kort tid, med tanke på vad tjockleken på boken och tropen låter ana. Genren är spicy romance och det är här mina fördomar kommer fram. Förutsägbart, onödiga och långdragna sexbeskrivningar, missförstånd, en bad guy som försöker separera paret, roliga sidekicks. Alla infrias. Väldigt grovt språk i sexakterna också. Läste en av dem för älskade maken, och han blev nästan lite chockad. Jag tyckte däremot att det var så tråkigt att jag skummade eller helt hoppade över de sidor det var med. Jag är bara totalt ointresserad över tekniken kring hur de har sex. Jag trodde inte jag var pryd, men tydligen är jag det. Eller så har jag bara tröttnat.
Annara är det en snabbläst bok, som drivs fram av sina karaktärer snarare än handlingen. Det finns karaktärer att tycka om, och jag hade antagligen gett boken ett högre betyg om den hade varit lite mer överraskande och inte så grov i språket. Jag tyckte ändå om Anastasia och Nate, och gillade hur de utvecklades tillsammans. Men jag tyckte inte om boken så mycket att jag är intresserad av att läsa de andra böckerna i Maple Hill-serien, hittills är det en trilogi.

Mitt betyg på "Icebreaker" blev 2,5/5.

Sett på TV: Resident Alien, säsong 2

Alltid spoilervarning när jag skriver om TV.

Säsong 4 av "Resident Alien" har premiär på Syfy i början av juni, men med tanke på i vilken takt säsongerna gått upp på Netflix så lär det dröja innan jag ser den, eller den tredje för den delen. Säsong två kom i början på året, och det gick ganska långsamt för mig och älskade maken att se den, men nu är det gjort.
 

Bildkälla Syfy

Harry hade bestämt sig för att inte förinta Jorden, och fara tillbaka till sin egen planet. När det visar sig att Max smugit ombord på skeppet tvingas han dock återvända, och råkar då krascha sitt skepp igen. 
Han blir kontaktad av en annan alien, Goliath i New York, och får via honom veta att hans folk inte längre är intresserade av att förinta Jorden, men en annan alien-ras är det. 
Ännu ett mord har begåtts i Patience, vilket får Ben att oroa sig för att det är det enda staden kommer förknippas med. Han bestämmer sig för att försöka öppna en skidresort i staden, något som möts av protester. 
D'Arcy har egna bekymmer. Hon bestämmer sig för att börja tävla igen, men hennes gamla skada ställer till bekymmer, som hon tacklar på ett osunt sätt som till slut driver bort hennes vänner. 
Samtidigt verkar staden invaderas av aliens, alienskeptiker och alienjägare. Det blir inte lätt för Harry att hålla sig undan och veta vilka han kan lita på.

Säsong två hade 16 avsnitt, och det kändes faktiskt lite i längsta laget. Det hände mycket och blev många trådar att hålla i, och lite av det skedde på bekostnad av seriens kvalitet. Det här ska vara humor, men ibland glömdes det bort, för det var helt enkelt inte lika roligt den här säsongen. En del seriösa berättarlinjer är jag fullkomligt med på, men viss del av dråpligheten av krocken mellan Harry som alien och hans försök att smälta in som människa försvinner den här säsongen. Så det är roligt, men inte lika roligt som säsong ett. Dessutom lite väl mycket av ett cliffhanger-slut på säsongen, även om en del frågetecken rätades ut.

De två första säsongerna av "Resident Alien" finns att streama på Netflix.

Sett på TV: American Horror Story, säsong 12: Delicate

Alltid spoilervarning när jag skriver om TV. 

American Horror Story har hunnit bli en riktig långkörare vid det här laget. Det är till och med klart för en säsong 13, som kommer någon gång nästa år. Sedan borde det kanske ta slut? 13 säsonger känns som ett passande antal säsonger för en skräckserie. Dessutom är inte Ryan Murphy och Brad Falchuk med på samma sätt i produktionen längre, och det märks faktiskt.

Bildkälla Tech Tudo

Anna Victoria Alcott är en ung skådespelerska som äntligen ser sin karriär ta fart efter att ha medverkat i den feministiska  skräckfilmen "The Auteur". Med hjälp av sin agent och bästa vän Siobhan börjar nu kampen för att vinna priser för rollen - hela vägen upp till en Oscar.
Samtidigt genomgår Anna och hennes man Dexter IVF-befruktning för att äntligen nå målet att bli föräldrar. Det har varit slitsamt, men bytet till en ny prestigefylld fertilitetsklinik verkar vara det som fungerar. När Anna äntligen blir gravid börjar märkliga saker hända kring henne. Hon känner sig förföljd och tycker sig se underliga saker och personer. Efter ett inbrott lånar de ett hus i Hamptons för att få vara ifred och låta Anna vila. 
Frågan är dock varför hon har så underliga cravings, och inbillar hon sig verkligen eller händer det märkliga saker omkring henne.

"Delicate" är det första säsongen som är baserad på en litterär förlaga, boken "Delicate condition" av Danielle Valentine. Jag är inte sugen på att läsa den. Jag var faktiskt inte ens värst sugen på att se den här säsongen, vare sig överhuvudtaget eller under tittningens gång. För det här är i mitt tycke den sämsta säsongen av American Horror Story - hittills i varje fall. Storyn håller inte hela vägen, slutet är extremt dåligt, och redan ett par avsnitt in känner jag att jag inte bryr mig minsta lilla om hur det ska gå för Anna. Det är liksom så självklart. Lägg sedan till en satanistisk feministisk sekt, som misslyckas helt med att vara feministisk, så är eländespaketet inslaget och knutet med ett blodrött band.
American Horror Story är en antologiserie, med olika handlingar i varje säsong, men med återkommande skådespelare. Den här säsongen märks det att många av de tidigare skådespelarna inte är med. I stället har de kastat in stolpskott som Cara Delevinge och Kim Kardashian i stora roller, och kära nån what's up with that? Jag har hittills inte sett Cara Delevinge spela bra i någon serie eller film, och Kim Kardashian må inte vara katastrofalt dålig, men det är inte långt ifrån. Hela serien vilar således på Emma Roberts axlar, och det är en tung börda att bära även om storyn känns tunn.

Alla säsonger av American Horror Story finns att streama på Disney+. De tre första säsongerna är bäst. Tycker jag.

FredagsFilmen: Casino Royale

I min serie om filmer som är bättre än sin litterära förlaga har turen nu kommit till Bond, James Bond. Alla de filmer som bygger på Ian Flemings böcker är bättre än boken, för Flemings böcker var helt enkelt inte värst bra. De dryper av misogyni, rasism, homofobi, alkohol och långdragna beskrivningar som inte tillför handlingen något. Inte för att filmernas Bond är en värst trevlig prick han heller alla gånger, men vissa av hans sämre sidor har dämpats.
"Casino Royale" är den först boken om James Bond, men film nummer 21 i ordningen (av hittills 25) - den första med Daniel Craig i huvudrollen. 

Bildkälla PX Fuel

Efter att ha fått sin licens att döda tilldelas 007 ett viktigt uppdrag. Han ska besegra Le Chiffre, bankir åt många terrorister, i ett parti poker och på så sätt förhindra att pengarna når terroristerna. Till sin hjälp får Bond Vesper Lynd, som ska förse Bond med pengarna. Men allt går inte som planerat, och Bond vet snart inte vem han kan lita på.

 

Filmen innehåller många maffiga actionscener, som den inledande parkour-jakten och ett visst rekord i antal snurrar med en bil, sju, som hölls i 20 år innan "Fall guy" kom och gjorde fler. 
Det här är alltså Craigs första film som Bond, och han axlar manteln med bravur. Jag som först var skeptisk fick äta upp min hatt, för det skulle ju visa sig att Daniel Craig skulle bli min favorit-Bond. Han gick från klarhet till klarhet i sina filmer, och skapade en Bond med ett stort hjärta som han håller nära sig då han blivit svårt bränd, både i privatlivet och yrkeslivet. "Casino Royale" är en reboot av Bond-franchisen, vilket märks på många sätt. Inte minst i att han har får sin licens att döda i öppningsscenerna, och därmed blir en fullvärdig 00-agent.
En av de bästa filmerna om Bond, tycker jag. Och klart bättre än boken. 

Bullet journal för juni

Juni är månaden då jag fyller år, och därför fyller jag junis bullet journal med saker jag tycker om - rött och rävar.

Som vanligt en sida att fylla med något fint. Brukar bli en dikt eller en sångtext där. På andra sidan en månadsöversikt. Väldigt rött här, med pennor från Tombow i nyansen 835 Persimmon, samt fineliners från Stabilo, där det även finns en svart med. Washitejpen har jag haft ett tag och jag gissar att jag köpt den från Etsy.

Följande uppslag har plats för kassabok, månadsbok (som kommer handla om yoga) och nagellacken jag kanske, kanske inte bär.

Efter det blir det så klart träningssidorna.

Som följs av junis händer och hände, samt vanor och humör.

Och efter det blir det fyra veckouppslag som alla ser likadana ut. Citaten i juni handlar om kalas och att bli äldre. 

Det var det. Undrar just vad jag ska göra i juli...

Sett på TV: Andor, säsong 2

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Självklart blev det en titt på filmen "Rouge One" efter att vi tittat klart på den andra och sista säsongen av Star Wars-serien "Andor". Den tar ju vid nästan direkt där serien avslutades, för någon mer säsong av "Andor" kommer det inte bli. I och med "Rouge One" slutar resan för vår hjälte.

Bildkälla Film Authority

 
Cassian Andor har blivit en fullvärdig medlem av motståndsrörelsen, och används flitigt för diverse pilotuppdrag. Han arbetar också under cover för att hjälpa uppror på andra planeter, bland annat Ghorman som helt plötsligt finner att Imperiets intresse är lite väl stort.
Samtidigt som upproret växer, växer också Imperiets makt. De vill i varje fall tro det, med sina hemliga planer på att bryta efter vissa mineraler som behövs för en påstådd energiförsörjning. Sanningen är att de behövs för att framställa ett hemligt vapen, som en gång för alla ska slå ner på upproret.

Även den här gången tyckte jag att vissa delar var lite väl långrandigt berättade. Det var en hel massa intriger som det tisslades och tasslades om på olika fester, ceremonier och liknande. Där tyckte jag att det kunde kännas lite tråkigt. 
Den här säsongen berättades i 12 avsnitt som släpptes tre åt gången under fyra veckor. Varje avsnittssläpp var ett år, och ledde fram till Battle of Yavin - det stora slaget där Dödsstjärnan förintades. Cassian Andor spelade en stor roll i att så kunde ske, men serien berättar inte bara om honom utan även om andra upprorsmän. Allt från  fotsoldater till senatorer.
Många kallar "Andor" för den bästa Star Wars-serien, och av de jag har sett håller jag med. "The Mandalorian" är den enda som kommer i närheten, men Djin Darins berättelse må ske i samma universum, men den är inte viktig för Star Wars som sådan. Det är däremot "Andor" och den efterföljande filmen "Rouge One". Båda finns att streama på Disney+.

Plejaderna om "Frukost på Tiffany's" av Truman Capote

När Plejaderna träffades i söndags var det en skärva av vad vi än gång varit. Vi var fyra, med andra ord. En var upptagen med annat och hade inte läst, och en av oss har pausat för ett tag (hoppas vi). En annan av oss hade inte läst hela, och det kanske jag tyckte var lite dåligt, om jag ska vara ärlig. Det var mitt val den här gången, och jag valde en bok som var 110 sidor lång. Inget som tar stor tid i anspråk, med andra ord. För mig tog det ungefär två timmar att läsa hela rasket - i en sittning. När det dessutom är en bok som ska analyseras tycker jag gott att man kan läsa ut den i sin helhet, även om man inte tycker om den. Det har flera av oss gjort, med flera böcker. För man vet aldrig - kanske det tar sig.
Nåväl. Eftersom det var en kort bok pratade vi inte bara om den, men för att vara så kort hade vi ändå en hel del att säga.

Bildkälla The StoryGraph

Författaren tänker tillbaka på sin första tid i New York, när han bodde i samma lägenhetsbyggnad som överlevnadskonstnären Holly Golightly. Hon bor i våningen under honom, och en sen kväll växer en vänskap fram mellan dem. Holly är bara 19 år, men har redan hunnit med mycket i sitt korta liv. Hon har rest, träffat massor av olika människor, haft älskare och rumskamrater. Den enda hon verkar bry sig om förutom sig själv och Katten, är brodern Fred som strider under andra världskriget.

Även om det är Författaren som berättar, så är det här Holly Golightlys bok. Den kom ut redan 1958, men hennes sätt att ta sig an livet känns väldigt modernt. På så sätt är hon en väldigt modig karaktär, sann mot sig själv. Det sägs inte rent ut, men Holly upplevs som en överlevare av sexuella övergrepp redan i ung ålder. Hon har därför lärt sig att använda sin sexualitet som ett vapen, och hon verkar inte hysa romantiska känslor mot någon. Snarare verkar männen hon omger sig med mest agera som sugar daddys. Hon utnyttjar dem för pengar, och de tror de ska få vad de vill av henne, men det får de inte alltid. Hon känns dock också naiv, och även om hon utnyttjar blir hon även utnyttjad - fast det kanske hon inte riktigt inser.
Capote skriver sina karaktärer med korta beskrivningar, sällan förskönade, och han fångar dem på pricken som de mänskliga människor de är. I det här fallet är fokus på Holly, och de omkring henne blir mest en grå massa, även om några andra får vissa karaktärsdrag. Valet av karaktärer speglas också av Capotes eget liv. Han var för den tiden något så ovanligt som öppet homosexuell, och ofta finns det med en eller flera karaktärer i hans böcker som bär spår av en annan sexualitet eller könstillhörighet än normens. 
Filmen då? För det finn en sådan, från 1961, med Audrey Hepburn i rollen som Holly Golightly. Jo, det finns beröringspunkter, men filmens Holly är inte lika sexuellt utåtagerande och filmen är en romantisk komedi, till skillnad från boken som inte innehåller någon romantik alls mellan bokens berättare och Holly.
Översättningen av boken känns tyvärr ganska daterad. N-ordet är flitigt förekommande, och på den tid när boken kom ut var det ju de ord som användes. För en läsare idag ser det inte helt läckert ut, och eftersom ordet används för att beskriva en människas hudfärg, så skulle det lätt kunna revideras till något annat. Sann mot den tid den skrevs i i all sin ära, men vissa saker får gärna ändras till att inte bli direkt sårande, i mina ögon.

Plejaderna gav "Frukost på Tiffany's" lite olika betyg. Den av oss som inte läste för att hon tyckte den var dålig gav 1/5, vi övriga i någon form av 3, där jag med mina 3,75/5 gav det högsta betyget. Plejadernas medelbetyg blev 2,8.

"Medusa" av Jessie Burton

Efter en paus är det så dags för mig att återigen ge mig i kast med böcker som baserats på grekisk mytologi. Varför inte, liksom. 
Jag har funderat ett tag på myten om Medusa. Ni vet - hon med ormhår som förstenade människor som såg in i hennes ögon. En mycket intressant karaktär, med en betydligt rikare historia än att Perseus choppade huvudet av henne. Så jag undrade om inte någon hade skrivit en bok om henne, och det fanns det. Och nu har jag läst den.

Bildkälla The StoryGraph

Medusa bor på en avlägsen ö tillsammans med sina systrar och sin hund. För fyra år sedan förvandlade gudinnan Athena henne till något annat än den unga flicka hon var, och sedan dess har systrarna, nu gorgoner, levt isolerade från omvärlden.
En dag får Medusa se en båt, och i båten en vacker ung man. Hon vågar inte låta honom se henne, men dold bakom ett klippblock lär hon ändå känna den här unge mannen. De lovar varandra att ärligt berätta sina historier för varandra, och genom deras ord till varandra växer en vänskap fram.

Det här är en ny version av Medusas berättelse, och den slutade inte som jag hade förväntat mig. I den här berättelsen är Medusa endast 18 år, och har levt i endast fyra år med sitt nya utseende med ormar istället för hår. På de fyra åren har hon blivit vän med ormarna, lärt känna deras olika personligheter och gett dem namn. Hon är ganska nöjd med det liv hon lever, tills Perseus dyker upp och hon finner sig längta efter något annat.
Medusas berättelse är egentligen väldigt tragisk, och det är med tanke på hennes bakgrund inte konstigt att hon i dessa moderna tider ses som en symbol för manligt förtryck och som en överlevare från sexuella övergrepp. För den som inte vet blev Medusa straffad av Athena till att bli gorgon, efter att Poseidon våldtagit henne i Athenas tempel. Beskylla offret sedan antiken, med andra ord. 
I den här boken är det stort fokus på kvinnorna. Deras styrka och hur de används som brickor i mäns maktspel. Det är fler än Medusa som fallit offer för mäns lustar och rädslor, helt enkelt. Och fler än Medusa som beskylls för de brott som män begått mot dem.
Jag gillade den här boken, för att den gav en ny bild av Medusa. För att den visade på den unga kvinnan, snarare än monstret. Och för hur Medusa reste sig och tog makten över sin egen historia.
Däremot vet jag inte riktigt vad jag tyckte om slutet. Kul med något annorlunda, förvisso, men det kändes som att Jessie Burton hade svårt att sätta punkt. Den hade kunnat sluta flera gånger i bokens sista kapitel, men tydligen fanns det något litet till att berätta mer än en gång.
Boken är hyfsat lätt att läsa, och ganska kort med sina drygt 170 sidor. Väl värd en stund eller två, för att begrunda en mycket intressant mytologisk karaktär.

Mitt betyg på "Medusa" blev 4/5.

FredagsFilmen: Bram Stoker's Dracula

Det är inte första gången jag skriver om den här filmen. "Bram Stoker's Dracula" från 1992 är en av de bästa Dracula-filmerna. Faktiskt så är den till och med bättre än boken den med sin titel påstår att den ska vara en så trogen adaption av. Boken består nämligen till största delen av fiktiva brev, dagboksanteckningar och annat nedskrivet material, som till synes samlats till en bok. Och jag erkänner gladeligen att brevromaner oftast inte tillhör mina favoriter. Dessutom är det vissa saker som finns med i filmen som inte ens anas i boken.

Bildkälla Viaplay

Jonathan Harker reser till Transsylvanien för att hjälpa greve Dracula att köpa egendom i London. Men något händer, och Jonathan blir kvar på grevens slott, medan greven själv beger sig till London för att försöka finna Jonathans fästmö, Mina. Mina är nämligen en kopia av hans älskade som varit död i 400 år. För greve Dracula bär på många hemligheter, och döden är hans ständige följeslagare.

Det jag gillar bättre med filmen än med boken är hur Dracula förklaras. Här är han inte enbart ett monster, utan han ges ett motiv och ett känsloliv. Monster är han förvisso fortfarande, men inte ett helt platt sådant som bara är till för att skrämma.
Dessutom är filmen väldigt snygg att se på, och även om de gör fel med absinten så kan jag förlåta det i det här fallet. 
För den som vill se filmen och inte har turen att ha den hemma i filmsamlingen, så finns den att streama lite varstans för en liten slant. 

Blå-Dagens

Låt: Scissor Sisters har precis släppt en ny singel, "Magnifique". Inte illa för ett band jag trodde hade lagt av helt.
Outfit: Blå t-shirt och mönstrade byxor från H&M.
Smink: Funderade på det, men nej.
Doft: Tomatranka.
Nagellack: A royal welcome från H&M.
Läser: Månadsboken i maj är "Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri, där jag just nu befinner mig i Skärselden. Annars läser jag "Medusa" av Jessie Burton.
Frukost: Hembakad siktkaka med ost och salami. Te.
Fika: Te och dammsugare.
Middag: Vegetarisk pokébowl.
Pryl: Temugg.
Motion: Yoga, motionscykel, promenad.
Kvällsnöje: Leda yogaklass.
Att tillägga: Blå naglar, blå t-shirt, blått humör.

"The Talisman" av Stephen King och Peter Straub

När den här boken kom ut i svensk översättning någon gång på 1980-talet så läste jag den på bokslukarvis. Jag minns att jag tyckte att den var så otroligt bra! Jag bara flög igenom den. Och sedan läste jag om den, inte långt efter det. Sedan dess har den dock blivit stående i bokhyllan, så när jag nu valde att läsa om den, på originalspråket engelska, var det för första gången på minst 35 år. Alltid knivigt då. Är den så bra som jag minns den?

Bildkälla The StoryGraph

Jack Sawyer spenderar sina dagar i en övergiven kuststad i New Hampshire. Han har flyttat hit, efter turistsäsongens slut, tillsammans med sin mamma, för att komma undan farbror Morgan. Sedan pappans död har Morgan idogt försökt få Jacks mamma att sälja deras gemensamma företag till honom. Nu när mamman är döende har Morgan än mer bråttom att få till stånd en överenskommelse.
Jack lär känna en äldre man som arbetar med stadens nöjesstråk med att renovera lite allt möjligt. Han låter Jack förstå att han kan rädda sin mamma. Han måste ge sig ut på en lång resa, något som inte är riskfritt för en 12-årig pojke, och hämta en Talisman.
När Jack ger sig av på sitt uppdrag färdas han inte bara genom USA, utan också genom Territorierna. En parallell värld till vår. Och faror lurar i båda världarna.

Not gonna lie. Det här var segt. Det tog oändligt med tid att komma in i boken, och jag tyckte kanske inte att det var så värst spännande den här gången. Resan som Jack ger sig ut på kändes som att den aldrig skulle ta slut, kanske för att den kändes lite smått repetitiv. Han stöter på samma sorts hinder och kommer ur dem lite på samma sätt. Han färdas också tillsammans med några kamrater, och en av dessa kände jag en väldigt stor irritation över. Han var mest en gnällspik, och jag har svårt att se vad han tillförde till berättelsen egentligen.
Det går inte heller att undvika att se paralleller till Kings Mörka Tornet-serie, och han har på senare dagar erkänt att Territorierna är Mid-World, och vice versa. Om du vet så vet du. Men det inte bara världen i sig som drar tankarna dit, utan även pojkens resa. Pojken som här heter Jack, i Mörka Tornet heter han Jake. Och Jack färdas mot ett svart hotell, istället för mot ett mörkt torn. Så ja - många paralleller blir det. 
"The Talisman" är också den första boken av troligen tre. 2001 kom "Black House" (redan i bokhyllan) och en tredje är planerad men får skrivas utan hjälp av Peter Straub, som avled 2022. Det är lätt att glömma bort att det inte är enbart Stephen Kings bok det här, utan ett samarbete med en annan författare. Enda anledningen till att jag inte jämför med hans övriga böcker är mycket enkel - jag har inte läst en enda av hans egna böcker. Än.

"The Talisman" fick 3,5/5 i betyg av mig. Den var inte dålig, men ganska långsam och tog lång tid att läsa. Kände också att jag aldrig riktigt kom in i den den här gången, men det kan ju bero på min egen dagsform.

Tre tomma

Den här månaden har jag bara tömt tre förpackningar, så det här går fort.

Milkshake. Incredible milk. 12 effects.
Den här lilla hårkuren har varit månadsfavorit mer än en gång, så det var lite sorgligt när den tog slut. Åtgärdade jag så klart med att klicka hem en ny.
Det är en leave in-produkt till håret med en helt underbar lite kolaaktig doft. Jag brukar spreja lite i handen och krama in i handdukstorrt hår.
Betyg 5/5

The Ordinary. Retinol 0.5% in squalane.
Är precis vad det heter. Jag använder det här dag två i min skin cykling. Är ärligt talat inte värst förtjust, men när det var dags för en ny var den ändå en till likadan som hamnade i kylskåpet, för den ska förvaras kallt efter öppning. Orkade helt enkelt inte forska reda på en ny retinol, men till nästa gång. Kanske.
Betyg 3/5

It's skin. Bamboo moisture & fresh mask sheet.
Valde den här ansiktsmasken för att den "stöder kollagenfunktionen" och jag använde annat med kollagen just den kvällen. Helt okej mask, som känns skön på och lämnar huden härligt återfuktad utan att kännas alltför kladdig. Kommer säkert köpa om den någon gång.
Betyg 4/5

Tiramisu overnight oats

Tiramisu kan mycket möjligt vara en av världens godaste efterrätter. E gör en helt fantastiskt god Tiramisu som hon blivit ombedd både en och två gånger att göra för vissa kalas. Men om man inte gillar kaffesmak alls lämnar Tiramisu lite att önska, så klart.
Det är inte E som kommit på att man kan göra Tiramisu som overnight oats, utan jag ramlade på en video på YouTube och var "tvungen" att testa själv. 

Tiramisu overnight oats

1½ dl havregryn
1 tsk chiafrön
½ msk kakao

1 shot espresso (eller motsvarande kallt kaffe)
+ mjölk så att det blir 1½ dl
½ tsk vaniljsocker
2 msk lönnsirap

Blanda allt i en skål och kyl över natten. Det går bra att stanna här, eller så gör man också en yoghurtblandning att varva med så det liknar Tiramisu ännu mer. Den behöver man inte göra i förväg, men det gör jag oftast ändå.

Yoghurtlager

½ dl naturell yoghurt
3/4 msk lönnsirap
1/4 tsk vaniljsocker

Blanda allt (eller använd bara vaniljyoghurt).
Varva overnight oats med yoghurt. Pudra över kakao. Ät efterrätt till frukost.

FredagsFilmen: A walk to remember

Ännu en film som baseras på en bok där filmen är betydligt bättre än sin litterära förlaga. Det var några år sedan nu jag senast tittade på "A walk to remember" så kanske skulle jag inte uppskatta den lika mycket idag, men jag vet att jag aldrig kommer läsa en enda bok till skriven av Nicholas Sparks, författaren till boken, för om hans övriga böcker är som den här (vilket jag har hört att de är) så är det kristet hallelujah-tjafs. Sådant där som personer som röstade på en viss orange individ säkert tycker är jättebra, med pojke möter flicka, alla är vita och heterosexuella, småstadsidyll och romantiskt skimmer. Nej tack. Så filmen är bättre i det här fallet.

Bildkälla TVinsider

Efter att hans senaste upptåg slutat olyckligt har strulige Landon tilldömts samhällstjänst. Som en del av denna måste han vara med i skolans dramagrupp, där han träffar pastorns dotter Jamie. Hon lovar att hjälpa honom med hans repliker på ett villkor - han får inte bli kär i henne. Eftersom Jamie är skolans plugghäst och Landon tillhör den populära klicken, så ser han inga problem med att hålla detta löfte. Men när vänskapen mellan dem blir starkare förändras också deras känslor. Jamie bär dock på en stor hemlighet.

Om du gillar high school-filmer och tycker det är kul att vara beredd med ett packe näsdukar är det här filmen för dig. En riktigt sockersliskig kärlekshistoria, men rar och fin, med ett tårdrypande slut. Fast ändå är den så fin - i mitt minne i varje fall.
Filmen är vid det här laget mer än 20 år gammal, så självklart börjar det talas om en remake. Fram till dess finns den här att streama på SF Anytime, eller Viaplay, bland annat.

Sett på TV: The Rookie, säsong 5

Spoilervarning på TV-inlägg, precis som alltid.

Så var jag klar med alla avsnitt av "The Rookie" som finns att se på strömningskanaler jag har tillgång till. Säsong 6 finns på TV4Play, men sjuan verkar än så länge lysa med sin frånvaro. Serien blev dessutom nyligen förlängd med en säsong åtta, men dit lär det vara ett tag kvar. 
Jag kommer snart börja titta på någon annan serie med andra ord, men nu avslutar vi denna här.

Bildkälla Rotten tomatoes

Efter att ha fått sin Golden Ticket väljer Nolan att bli handledare åt den nya aspiranten Celina Juarez. Hon använder gärna sin intuition i sitt arbete, något som kan ställa till det för Nolan. Snart kommer de ändå varandra nära, och han hjälper henne få svar på en av hennes livs stora frågor - vem som kidnappade och mördade hennes lillasyster när de var små.
Wes får betala för sin inblandning i Elijah Stones affärer, något som oroar Angela mycket då de har en liten son, och Angela blivit gravid igen.
Lucy och Tim arbetar undercover som Jake och Sava, vilket tänder en gnista mellan dem. Inte helt problemfritt, ska det visa sig.

Säsongen började ungefär där den förra slutade och hoppade sedan några steg framåt i tiden så att Thorsen plötsligt var färdig polis och Nolan klar att jobba som handledare. Vi fick också återse flera kända ansikten bland skurkarna. Så där så att det känns som att varje säsong ska ha minst ett avsnitt med Oscar the skurk och någon annan ondis från tidigare säsonger. Också en och annan karaktär av slapsticktyp, och varför inte ett avsnitt per säsong som kretsar kring en true crime dokumentär? Det har även varit några avsnitt som spiller över på en annan serie, spin offen "The Rookie: Feds". Den serien fick bara en säsong, men det betyder att vissa fall har FBI-agenter som hjälper till med eller behöver hjälp med ett och annat fall.
Som tur är för mig, så slutade inte säsong 5 med någon stor cliffhanger. (Eller jo - en.) Däremot med ett avsnitt som jag på riktigt tyckte var creepy. Nästan lite mardrömsmaterial där.

Dags för nästa cykelserie! Om några dagar. Ska koppla av med några YouTube-videos jag sparat först.

Sett på TV: This is the Zodiac speaking

För en person som mig, som älskar true crime och har så gjort sedan barndomen, så är det ibland intressant att grotta ner sig i en bra bok eller dokumentär. När jag så får nys om att det finns en dokumentär om en seriemördare lika mytomspunnen som Jack the Ripper, så blev jag så klart intresserad. "This is the Zodiac speaking" är en Netflixdokumentär i tre delar om just Zodiac-mördaren, som aldrig blivit identifierad.

Bildkälla Rotten Tomatoes

Dokumentären kretsar kring familjen Seawater, och deras vänskap med läraren Arthur Leigh Allen. Han är väldigt mån om barnen i familjen, och tar dem ofta med på utflykter i sin bil, ibland övernattningar. Många år senare ska flera av syskonen börja omvärdera vänskapen, när hemligheter börjar bubbla upp till ytan. Samtidigt som vänskapen växer mellan Seawaters och Allen, härjar en seriemördare i Kalifornien som kallar sig Zodiac. Polisen har en misstänkt, men bevisningen blir svår.

Enligt den här dokumentären är det alltså Allen som är Zodiac-mördaren, och här presenteras olika bevis för att det skulle vara så. Dock ges inga svar, och det är ännu för tidigt att säga att mördaren är identifierad. Dokumentären är ändå intressant, då den går in på Zodiac-morden, och även pratar om chiffren han fick publicerade och som ännu inte är helt lösta. 
Det finns en del som pekar på att det kan vara Allen som är mördaren, men det finns också saker som inte verkar visa på det. De har ju (troligen) lyckats lösa vem Jack the Ripper var, så kanske en dag vet vi även vem Zodiac var. 

Tjugofem år

Man hinner med en hel del tillsammans på 25 år.
Som att skaffa hus. Driva och lägga ner ett företag. Uppfostra tre barn till fina vuxna individer. Skaffa katt. Skaffa en katt till. Uppleva svåra motgångar och på något sätt ta sig igenom dem. Drabbas av mental ohälsa och jobba igenom den också, även om man aldrig kommer bli helt bra. Eller? Stötta varandra i sorg. Glädjas med varandra i medgång.
Man hinner leva ett helt liv. Och jag är så glad över att ha fått levt det tillsammans med min bästa vän.
Silverbröllop idag.
Jag älskar dig.

Definitivt inte en dagsfärsk bild.

FredagsFilmen: Rosens namn

Eftersom jag nyligen läst Umberto Ecos bok "The name of the rose" och tyckt sådär om den, så tänkte jag att månadens tema hos FredagsFilmen kunde få bli det lite ovanliga Filmen är bättre än boken. I mitt tycke så klart. Och jag tycker verkligen att "Rosens namn" är bättre som film än som bok.

Bildkälla Shat the movies

Novisen Adso och hans mästare William av Baskerville kommer år 1327 till ett kloster för att undersöka ett dödsfall. Broder William följer de ledtrådar som finns, men när fler munkar dör kallar abboten dit inkvisitionen, som snabbt lägger skulden på en ung flicka som Adso förälskat sig i.

Till skillnad från boken som frossar i detaljer och utvecklingar om religion och tolkningar av religiös filosofi, så får deckarmysteriet ta nästan all plats här. Som en medeltida Sherlock Holmes, och jag har gissat hela tiden att det inte är någon slump att Sean Connerys karaktär heter just William av Baskerville.
Nu var det så klart ganska så länge sedan jag såg filmen, men med tanke på att jag tog mig an boken med förtjusning och lämnade den inte lika förtjust, så är mitt minne av filmen en helt annan än den jag fick i bokform. Och som sagt - filmen är bättre.

Aprils lilla bokhög

Haft en sådan där mellanmånad med min läsning igen. Trots 6 utlästa böcker var det ingen som riktigt klämtade till, utan det mesta hamnade i mellanbetygsträsket. Överlag känner jag att det var alldeles för länge sedan jag verkligen älskade en bok. Särskilt en jag läser för första gången, omläsningar gör jag ju ofta av en anledning, och den anledningen är att jag vet att boken är värd det.
I en hög ser de utlästa böckerna från april ut så här, med först utläst överst och så vidare.

"Andra röster, andra rum" var Truman Capotes debutroman, och den räknas som en milstolpe i amerikansk 1900-talslitteratur. Den handlar om Joel som efter sin mammas död tvingas flytta till sin pappa och hans nya familj i en dammig småstad i södra USA. En intressant bok med vackert språk, och en del väldigt intressanta karaktärer. Mitt betyg blev 3/5.

"Sommarboken" av Tove Jansson var senaste boken att läsas för Plejaderna. Boken skildrar barnet Sophias sommar på en ö i Finska viken och hennes äventyr med sin farmor. Hela tempot i boken känns sommar, med ett lunkande tempo, även om jag upplevde den som både lätt- och snabbläst. Tyvärr tyckte jag också att den var lite småtråkig, och betyget blev endast 2,5/5 från mitt håll. Plejadernas medelbetyg blev 2,6.

"Jag är glad att mamma dog" av Jenette McCurdy är en memoarbok som återigen satte strålkastaren på barnskådespelare och deras tillvaro. Hur mycket som är för barnets egen skull, och vad som är för att göra en (eller båda) förälder nöjd. Jenette hetsades in i branschen av sin mamma, vilket ledde till både ätstörningar och missbruksproblem. Det är först efter mammans död som Jennette kan frigöra sig, men resan dit är inte lätt. Boken är rappt skriven, och har en humoristiskt ton trots ett svårt och tungt ämne. Betyget blev 3/5.

"Gift" av Ben Hubbard var menad som aprils månadsbok, men var så pass lätt att läsa och hade så många illustrationer att tempot jag höll kändes alldeles för långsamt, och i slutet valde jag att bara läsa ut den. Precis som man kan ana av titeln handlar boken om gifter och hur de har använts genom historien. Intressant, men lite väl lättöverskådligt. Den gick aldrig ner på djupet i sitt ämne. Betyg 3/5.

"The name of the rose" av Umberto Eco hamnar i den ovanliga kategorin "filmen är bättre". Den här berättelsen om munken Adso av Melk och hans mästare William av Baskerville blev väldigt utdragen och långsam när den hamnade på pränt. Jag tyckte ofta att den var direkt tråkig, och hade det inte varit för mordmysteriet hade det här varit ett totalt bottennapp. Nu valde jag att ge den 2,75/5 i betyg.

"Harvey" av Emma Cline blev aprils favoritbok. En kort bok om en dag i Harveys liv. Nästa dag ska dom falla i målet där han står som anklagad. Inga poäng på att gissa att det handlar om Harvey Weinstein. Det här är inte en bok som står på hans sida, och att den väljer att inte göra det genom att beskriva skeendena genom honom ger boken en intressant vinkel. Skönlitterär, ska påpekas. Jag gav den 4/5 i betyg.