"Dark matter" av Michelle Paver

15 år hann boken "Dark matter" vara utgiven innan jag kom mig för att läsa den. Helt enkelt för att jag inte hört talas om den, men när jag väl hörde talas om den lät den precis som den sort bok jag brukar tycka om, så då var jag hyfsat snabb med att skaffa den. Att den sedan blev liggande i dryga två månader innan den väl blev läst kan vi skylla en sorts lässvacka på. Och att det tog lång tid för mig att läsa ut den skyller vi på allt annat jag hade att göra straxt innan jul.

Bildkälla The StoryGraph

Tjugoåttaårige Jack är en ensam, fattig ung man desperat efter något annat i livet än sitt kontorsjobb. Det är januari 1937 när han erbjuds att följa med på en expedition. Tillsammans med fyra andra unga män, och ett koppel hundar, ska de spendera ett år i Gruhuken i Spetsbergen, för att kartlägga området och skicka väderrapporter till sina uppdragsgivare i London.
När expeditionen väl når Gruhuken är de bara tre, och kaptenen på båten ber dem tänka över platsen för sin forskningsstation. Jack och vännen Gus är dock övertygade om att Gruhuken är den rätta platsen, trots kaptenen och hans besättnings invändningar. Jack anar att det är något som inte står rätt till, men farhågorna besannas först när dagarna blir kortare, för att sedan försvinna helt och kasta in dem i polarnatten. Snart inser Jack att de inte alls är ensamma på Gruhuken. Något annat finns redan där. Något som vill dem ont.

Förutom att jag inte vill sitta ensam i en dåligt isolerad stuga med bara en hund som sällskap, så blev jag sugen på att uppleva polarnatt när jag läste den här boken. Kanske en vecka i Longyearbyen? Eftersom det aldrig kommer ske, kan jag drömma precis så mycket jag vill. 
Det var mycket jag tyckte om med den här boken. Naturbeskrivningarna är så bra att jag alltså vill åka dit själv för att uppleva den - jag som inte alls tycker om snö och kallt annars. Platsen beskrivs genom Jacks ögon, eftersom det är hans dagboksanteckningar vi läser. Han genomgår både en yttre resa, från london till Gruhuken, men ännu mer en inre själslig resa där han får lära sig mycket om sig själv. 
Jack verkar vara en mycket snäll och sympatisk person, vilket märks i hans värnande om djuren och hur han försöker förstå vad det är som hänt i Gruhuken och varför någon vill ha bort dem därifrån. Det blir bitvis väldigt spännande, men det kanske inte var riktigt så otäckt som jag trodde. Mer spöken än skräck, och mer om isolering och att tappa sig själv i mörkret.
En perfekt bok att läsa under årets mörkaste månad.

Jag gav "Dark matter" 4/5 i betyg.