"Helga" av Bengt Ohlsson

För drygt 20 år sedan vann Bengt Ohlsson Augustpriset med sin roman "Gregorius". Den romanen bygger på karaktären pastor Gregorius från Hjalmar Söderbergs roman "Doktor Glas". Jag har länge önskat att någon skulle skriva en bok även om pastorns hustru, Helga, föremålet för Glas beundran. Och så har skett - mer än en gång till och med. Eftersom jag redan hade läst, och tyckt om, "Gregorius" var det Bengt Ohlssons roman om Helga jag var mest nyfiken på, och nu har den nyfikenheten stillats.

Bildkälla The StoryGraph

Det är 1930-tal och Helga är på väg hem från en resa med sin dotter Signe. Signe som nu själv är havande, och som Helga älskar högt. Väl hemkommen väntar ett brev på Helga. En antikvitetshandlare har köpt dödsboet efter dokrot Glas, och i en lönnlåda i en chiffonjé har han hittat doktorns dagbok från tiden då han hjälpte Helga. Antikvitetshandlaren vill nu prata med Helga om innehållet i dagboken, innan han kontaktar polisen.
Brevet drar upp många minnen hos Helga. Om sin förste man, pastorn som så plötsligt dog, men också om Signes riktige far och en passionerad kärleksförbindelse som slutade i svek.
Samtidigt som helga återuppelver en tid och händelser hon knappast minns, börjar hennes förut så trygga tillvaro svaja, och snart vet hon onte vem hon kan lita på.

Boken är välskriven, med fina skildringar av sina miljöer. Hade den här boken inte handlat om karaktärer från en av mina favoritböcker någonsin, så hade jag kanske tyckt om den. Men det märks att Ohlsson kanske mest av allt tyckt om pastor Gregorius när han läst "Doktor Glas", och riktigt avskytt både Helga och Glas. 
Hela boken är Helgas tankevärd och berättelse. Och hon framstår som ett riktigt mähä. Hon har en nära vän, och ett närmast beroende av hembiträdet Hermine, som hon anser vara hennes stora trygghet. Relationen med maken och barnen verkar minst sagt knackig, och hon uttrycker till och med lättnad över att maken skaffat sig en älskarinna. Inga poäng om man listar ut hur det slutar, för det gick oerhört lätt att lista ut.
Den Helga vi möter i "Dokror Glas" är som bortblåst. Nu är hon mest en kvinna som bara flyter med, och försöker göra sig finare och mer intressant än vad hon själv tycker att hon är.
Också doktor Glas får sig en ordentlig känga, och jag blev riktigt arg över hur Ohlsson valde att beskriva honom i den här boken. Bort försvinner Glas grublerier och filosofiska funderinga över rätt och fel, liv och död. Som sagt - hade det rört en annan bok än en av mina favoriter hade det kanske inte gjort så mycket, men det sätt som både Glad och Helga beskrivs på gör mig mest less på hela boken.
Även om den är välskriven är den väldigt långsam i tempot, och när jag inte heller tycket om handlingen i boken blev det en sådan där som jag till sist tvingade mig att läsa klart. Inte för att jag tyckte det var bra, utan för att få det gjort. Jagh ade så klart kunnat lägga den åt sidan, men jag ville veta om jag på något säätt kunde förlåta nersudlandet av ursprungstexten. Det kunde jag inte.

"Helga" fick betyget 1,75/5 av mig.