Försvann visst lite igen, men det är så det blir när man prioriterar att läsa ut en bok, framför att blogga.
Men nu är den utläst, "The Tenant of Wildfell Hall" och därmed har jag läst alla böcker som Anne Brontë skrev. För jag har bestämt mig för att läsa alla romaner skrivna av Brontë-systrarna, och den här var liksom näst på tur. När tre personer sammanlagt skriver sju romaner under sin livstid, så vet man att de dog för tidigt.
När änkan Mrs Graham flyttar in i Wildfell Hall med sin lille son, börjar snart spekulationerna om vem hon är och varifrån hon kommer. Gilbert Markham blir mycket intresserad av den unga änkan, men tror sig ha en rival i Mr Lawrence. Sanningen är dock en annan, och mycket mer komplicerad än vad Markham först trott.
Elaka rykten börjar snart cirkulera om Mrs Graham, något som driver henne bort från Windfell Hall och tillbaka till ett liv hon en gång flytt från.
Vad säger man? Systrarna Brontë gör det
igen. För än en gång har vi här en roman som känns långt före sin tid, eller kanske som startskottet på den kvinnliga frigörelsen. I det här fallet är det Helen Graham som flyr från en brutal och svårt alkoholiserad man, allt för att skydda sin son.
På den tiden när den här boken skrevs, 1848 är utgivningsår för den, så var fruarna och barnen mannens egendom att göra med som han behagade. Och i det här fallet behagar mannen vara så grym och kärlekslös att flykt blir det enda alternativet . Det är ju inte utan att man drar paralleller till dagens kvinnohus och den pågående #metoo-rörelsen. Boken visar tydligt på de sneda könsrollerna och idealen som rådde på den tiden, och det är inte utan att jag sitter och blir lite småförbannad under läsningens gång. Det känns så djupt orättvist allting, och man är så glad över Helens framsteg.
Boken är dock inte utan romantik, och det knyts även en och anna lycklig förbindelse också. Det finns hopp, alltså, och en frälsning att få.
Det tog mig ganska lång tid att läsa "Wildfell Hall". Jag hade en pytteliten lässvacka där i början, och hade inte alls lust att ta tag i läsningen, jag funderade till och med på att läsa något annat i stället. Men så skiftade perspektivet i boken och berättades utifrån Helen själv, i stället för utifrån Gilbert Markham, och då blev det liksom intressant på riktigt. För det är i Helens berättelse vi får veta sanningen, och följa henne från en lycklig blivande brud till en förtvivlad hustru. Det är Helens berättelse som är den stora behållningen för mig i den här boken.
Jag gav "The Tenant of Wildfell Hall" betyget 4/5.
∾∾∾
"I beg your pardon, Mrs Graham - but you get on too fast. I have not yet said that a boy should be taught to rush into the snares of life, - or even wilfully to seek temptation for the sake of excercising his virtue by overcoming it; - I only said that it is better to arm and strengthen your hero, than to disarm and enfeeble the foe; - and if you were to rear an oak sapling in a hothouse, tendering it carefully night and day, and shielding it from every breath of wind, you could not expect it to become a hardy tree, like that which has grown up on the mountain-side, exposed to all the action of the elements, and not even sheltered from the shock of the tempest."
"Granted; - but would you use the same argument with regard to a girl?"
"Certainly not."
"No; you would have her to be tenderly and delicately nurtured, like a hothouse plant - taught to cling to others for direction and support, and guarded, as much as possible, from the very knowledge of evil."
∾∾∾
Jag finns på
Goodreads.
