Septemberfavoriter

September är snart slut, bara timmar kvar. Det har varit en månad av upp och ner, men på det stora hela har jag mått bra. Lite husproblem och lite sjuk anhörig som oroat, men annars har det varit fint.
Det blir nog inte ens svårt att hitta favoriter den här månaden.

Bok: Eftersom "Rose Madder" av Stephen King är den bok jag gett högst betyg i år*, är det kanske inte så svårt att lista ut att den är favoriten. 
(* Två av romanerna i förra månadens månadsbok med Hjalmar Söderbergs fyra romaner fick högre enskilda betyg, men sammanlagda betyget hamnade under "Rose Madder".)

Film: "Caddo Lake". En lite lagom hjärnskrynklande berättelse som kanske inte helt tog sig den riktining jag trodde. Bitvis sorglig, men ändå fin.

TV: Antar att det blir den tredje säsongen av "American Horror Stories", även om jag inte direkt älskade den.

Nagellack: Digital drift från H&M.

Skönhet: Återanvändbara bomullsrondeller. Jag har haft mina i flera år vid det här laget. De kanske inte är lika vita som de var när de var nya, men eftersom jag använder dem till att ta bort smink med är det bara att förvänta. Huvudsaken är att de är rena, och det blir de i tvättmaskinen.

Extra speciell rolighet: Älskade maken och jag tog en helg i Chilipojkens nya hemstad. Vi bodde på hotell, men fick ändå känna att vi rådde om honom lite grann. Långpromenad, restaurangbesök och så hjälpte vi honom att handla vissa saker som är svåra att frakta på en cykel. Som en ny kontorsstol. Vi hade så trevligt att vi hade bestämt oss för att göra om det i vår, innan vi ens hade kommit ut ur stan på vägen hem.

Favoritinlägg: Om en förträffligt trevlig utflykt.

Septembers nagellack

Blev inte värst mycket lack på naglarna den här månaden heller. Jag har haft massor av andra saker för mig, och nagellacken har fått bli stående i sina lådor. Tre stycken blev det totalt, alla från samma butik.

H&M, Digital drift
Inledde september med en juvelig teal på naglarna. Kändes passande såhär mellan årstiderna. Ett lättmålat krämlack som jag trivdes alldeles utmärkt i.

H&M, White holo
En av anledningarna till att det inte blivit mycket lack, är att jag befunnit mig på mitt extraknäck större delen av månaden, och det kan tyvärr slita en hel del på naglarna. Så när det väl var på lack på, så valde jag lack som kunde slitas utan att det skulle se alltför slarvigt ut. Som det väldigt skira White holo, som inte alls är holografiskt. Det är ett skirt vitt lack med skimmer som skiftar i guld och rosa. Dem som förväntar sig regnbågar på grund av namnet blir gruvligt lurad. Lacket skulle säkert passa utmärkt som effektlack ovanpå någon ljus kräm, men jag valde att bära det ensamt.

H&M, Pink holo
Lilla pink holo, svårfotograferad som få, kom såklart i en duo tillsammans med det vita. Skir rosa bas, med vad jag gissar är samma skimmer, vilket betyder att det bara är de guldiga stråken som märks av. Gulligt på sitt sätt, men jag föredrar det vita av dessa två.
Fast som sagt, det vore kul om lackmärken slutade kalla sina lack för holo när de absolut inte är holografiska.

Sett på TV: Alien Earth

Spoilervarning på TV-inlägg.

En TV-serie med xenomorphen från Alien, kan det vara något? Eftersom jag gillat de flesta Alien filmerna ("Alien" är fortfarande min favorit) så kände jag att det var värt att kolla upp. Särskilt som serien fanns lättillgänglig på Disney+.

Bildkälla Bloody disgusting

Jorden i en inte alltför avlägsen framtid. Här styr nu flera olika företag hela planeten, och konkurrensen mellan dem är stundtals hård. Ett av de företagen är det relativt nya Prodigy Corporation, som leds av Boy Kavalier. Han är ett excentriskt underbarn, som snabbt tjänat ihop en förmögenhet. Han arbetar nu med att garantera människans odödlighet, genom att skapa hybrider där en människas minnen och känslor laddas ner i en syntetisk kropp.
Först av dessa var Wendy. Nu vill hon återfå kontakten med sin älskade bror Joe, och hon håller koll på honom i hans yrke som sjukvårdare i Prodigy Corporations armé.
När ett rymdskepp som ägs av Weyland-Yutani kraschar i Prodigy-ägda staden New Siam, bestämmer Boy Kavalier att all last på skeppet nu tillhör honom. Joes patrull beordras till kraschen, och Wendy ser sin chans att få återse sin bror. Boy Kavalier går med på att skicka henne och hennes hybridkamrater till platsen.
För vad kan gå fel när ett skepp som hade ett flertal fientliga varelser i lasten, nu kraschat på Jorden?

Det började bra, och sedan blev det inte lika bra. Jag som hade hoppats på lite jakt på Alien xenomorph blev besviken. Faktiskt var inte xenomorphen/xenomorpherna med alls så mycket som jag skulle ha önskat. Iställer var det andra mer eller mindre otäcka varelser som tog plats, som den sällsynt vidriga öga-med-tentakler-grejen som visst kallas för en ocellus. Body horror-varning så fort den är i bild.
Men det är inte bristen på alien-jakt som stör mig mest, utan alla dessa irriterande karaktärer.
Hybriderna är nämligen gjorda av döende barn, som laddats ner i en vuxen syntetisk kropp. Skådespelarna är ganska duktiga på att fånga barns manér, men det känns otroligt misslyckat av så pass smarta forskare att låta dessa barn, oavsett hur starka de är och hur vuxna de ser ut att vara, ta så pass stort ansvar som de får. Det blir mest frustrerande att se barn leka vuxna och vara lillgamla avsnitt efter avsnitt.
Lägg därtill att jag får tuppjuck på Wendy, hennes uppspärrade ögon, och att hon plötsligt kan kommunicera med xenomorpherna. Bevare mig väl. Och Boy Kavalier är också en sällsynt störig individ.
Avsnitt 5, där vi fick veta vad som hände på rymdskeppet innan det störtade var det bästa efter pilotavsnittet, och en del av mig önskar att jag hade slutat titta där.
Serien slutar med mer än en cliffhanger, för här bäddas det för minst en säsong till, och gissningsvis kommer serien få det. Jag betvivlar att jag i så fall kommer se den, men man ska aldrig säga aldrig.

FredagsFilmen: People we meet on vacation

Mer bok som blir film, den här gången den romantiska komedin "Sommarmöten", eller "People we meet on vacation" som den heter i original. Boken är skriven av Emily Henry, så det är en romance det handlar om. Så klart med de vanliga förvecklingarna. Jag tyckte boken var sådär när jag läste den förra året, men inser också att den passar utmärkt som film.

Bildkälla Tudum

Poppy och Alex är bästa vänner, trots sina skilda intressen. Alex sitter gärna hemma med en bra bok, Poppy vill ut och uppleva världen. De bor långt ifrån varandra, men har ändå varje år rest på semester tillsammans.

Än så länge finns bara en teaser trailer, men den lyckas ändå hinta rätt så bra om vad det är för sorts film vi kommer få se. Vänskap som växer till kärlek. Möjligen med en gnutta komplikationer på vägen.
Filmen kommer till Netflix i januari.

Trafikvett*

*Med en aning folkvett. 

De senaste veckorna har jag cyklat på en riktig cykel, och inte min motionscykel. Och nog för att jag visste att folk (inte jag så klart, nä-hej då) kan bete sig som fullkomliga idioter i trafiken, men jag hade glömt att det var förenat med livsfara (typ) att cykla till jobbet och hem varje dag.

Bildkälla Körkort online

Skylten här ovan till exempel, den verkar inte folk veta vad den betyder. Eller att den gäller alla fordon - inklusive cyklar, och mitt nya hatobjekt elscootern.
Skylten betyder så klart att vägen är enkelriktad. Du får alltså bara köra åt ett håll på en väg där den här skylten finns, och ser du den här skylten får du inte, icke, nej, köra in på den vägen. Ändå har jag sett både cyklar och bilar bryta mot det förbudet mer än en gång bara igår. Såatte... 
Och vet ni vad som kan hända om man bryter mot trafikregler? Som enkelriktat, väjningsplikt, förkörsrätt? Olyckor. Är vad som kan hända. Som han jag pratade med för ett tag sedan som hade blivit påkörd av en (ta-dah!) elscooter - och brutit ett revben. 
Mängden trafikbrott jag sett den senaste tiden, alltså. Folk som cyklar på trottoaren, folk som går på cykelbanan, folk som går och cyklar i bredd så att andra trafikanter får väja. Bilar parkerade på gångbanor, så att den som går får gå ut i trafiken för att komma förbi. Folk som bara kliver rätt ut i cykelbanor eller på vägar utan att se sig för. Mer än en person på elscooter - tror det är en vanligare syn än den där enda personen som det ska vara. Elscootrar som kör på gångbanor, fort och kryssar mellan fotgängare. 
Och så alla dessa mobiler som man tydligen måste ha näsan i hela tiden. Blir dåligt med uppmärksamheten om man glor på TikTok när man cyklar, går eller kör. Har jag märkt. Dessutom - varför tror dessa mobilzombies att alla andra vill veta vad de lyssnar på, eller höra hela konversationer de har med den de pratar med - på högtalare. Hörlurar! För bövelen! Fast ena örat fritt så att du kan höra trafiken omkring dig.

Orkar inte gnälla mer, men tro mig - det finns mer att gnälla på. Jag har bara skrapat på ytan.