"The English patient" av Michael Ondaatje

Visste jag ens att filmen "The English patient" var baserad på en bok? Nej. Hade jag läst den om den inte varit en del av Bloomsbury Modern Classics-serien? Också nej. Främst för att jag inte tyckte filmen var så värst bra, ärligt talat, men också för att jag just nu befinner mig i ett tillstånd av allmän tröttma på media om Andra Världskriget. Filmer, böcker, tv-serier.... Finns det inga andra historiska skeenden att avhandla, liksom? Men ändå hamnar jag där om och om igen. 

Kanske inte rätt inställning för att läsa en bok som utspelar sig i slutskedet av Andra  Världskriget, men nu är det gjort. (Kan även tillägga att boken jag läser just nu också handlar om samma krig...)

Bildkälla Goodreads

När tyskarna drog sig tillbaka från Italien i andra världskrigets slutskede lämnade de efter sig massor av minor och odetonerade bomber. I en övergiven villa i norra Italien stannade sjuksköterskan Hana kvar med en enda patient, den svårt brände engelske patienten som ingen vet vem han är eller varifrån han kommer. 

Till villan kommer Caravaggio, en vän till Hana som stympats av tyskarna när han påkommits som tjuv, samt sappören Kip som har till uppdrag att desarmera de minor och bomber som tyskarna lämnat kvar.

Michael Ondaatje är visst främst poet, och det känns i språket. Det är vackert och beskrivande, men också väldigt fragmentariskt. Jag fick en lite drömlik känsla när jag läste. Kanske mest för att jag aldrig riktigt visste var jag befann mig. Perspektivet hoppade ständigt mellan de olika berättarna, och även tiden de berättade om. Ena stunden var det en ögonblicksbild från livet i villan, nästa befann sig Kip i en bombkrater, eller patienten i Sahara. 

Jag upplevde det som ganska rörigt. Det var inte svårt att hitta rätt i tid och rum eller vem som berättade, men jag hade kanske önskat att det hade gjorts på annat sätt. Det känns liksom lite hattigt, lite plottrigt och all over the place. 

Hur de lyckades få till en kärleksfilm av den här texten är mer än jag förstår. Filmmanuset måste verkligen ha varit löst baserad på boken, för här handlar det mest om människor i sorg, mer eller mindre. Alla har på något sätt förlorat någon eller något. Alla bär på en sorg och försöker förstå vad det egentligen är de har varit med om och upplevt under detta krig. Jag känner att jag kanske inte hängde med, för jag är osäker på hur det egentligen slutade för de som vi får följa här. Kanske är det inte ens viktigt.

Men njä. Det här var inte min tekopp riktigt. Jag gillade språket mer än handlingen, för den tyckte jag var alldeles för hoppig och ganska ointressant mellan varven. När började jag läsa en handbok om att desarmera bomber, liksom?

Mitt betyg på "The Englisg patient" blev 2/5.