Oktoberfavoriter

Nu är det dags för månadens sista inlägg, det med alla favoriterna. Oktober har varit en ganska bra månad, även om jag har varit hyfsat trött och haft en del huvudvärksbekymmer. Jag har dock pusslat mycket och läst en hel del, gosat med katten och virkat massor. Dessutom - sett ekorrar på mina promenader, som jag försöker göra till en vana igen. 
Favoriter var det ja, nämligen dessa.

När jag har planer men katten säger nej.

Bok: "Grim" av Sara Bergmark Elfgren.

Film: Av sådana som inte var omtittningar utan första gången jag såg - "Gerald's game". Annars "Constantine" och "Crimson Peak".

TV: Har bara tittat på "A discovery of witches" så det får bli den. Betonar att det gäller den första säsongen, så berättar jag mer nästa vecka.

Nagellack: Until the day break från a England. Ingen som läste gårdagens inlägg är förvånad.

Skönhet: Annan vana, förutom promenader, jag försöker återuppväcka är den med söndagsansiktsmask. Ibland en arkmask, ibland en serummask, ibland en overnightmask, ibland en sådan där som tvättas av. En liten gosstund i slutet på veckan, helt enkelt. Guld värt.

Extra speciell rolighet: Plejadträffen och lönepizza. Lönepizza äts på fredagen kring löning, och den här gången avnjöts den i sällskap med E och hennes pojkvän.

Favoritinlägg: Det om Nobelpriset i litteratur, för att det var roligt att det gick till författare jag känner till och har läst. 

Oktobers nagellack

Ännu en månad går mot sitt slut, och som traditionen på lilla bloggen är så kommer här månadens inlägg om burna lack. Otestade lådan börjar bli tom, och jag står inte i begrepp att fylla på den, så nästa månad blir det gissningsvis massor av H&M-lack, och en del från arkivet.
På tal om arkiv - jag slutade lackblogga 2016, men har behållit den bloggen som ett sorts arkiv. Fram till häromdagen när jag helt sonika raderade den. Hoppas ingen saknar den, jag gör det inte.
Nog om den. I oktober bar jag fyra lack, i den här ordningen.

a England, And the shadows flee away
Fortsatte lacka på de sista lacken från a England på ett tag, de sista från Simeon Solomons reverie-kollektionen. 
And the shadows flee away är ett dramatiskt mörkgrått hololack med en tydlig blå underton. Alltså kunde det se både blått, grått och blåsvart ut beroende på hur ljuset föll på det.

a England, Until the day break
Kollektionsfavoriten (och månadens?) blev inte alls otippat det här svärtat vinröda lacket som drar mot lila. Maffiga regnbågar och så satans snyggt att jag nästan blir lite tårögd.

H&M, Craving limonata
Under försommaren köpte jag på mig en del lack från H&M, som sedan så skateliga betats av. Färgerna i otestade lådan känns därför ganska vår- och sommar-färgade. Som Craving limonata med sin härligt smörgula färg. Jag tyckte mig ana ett stråk av rosa, men kan inte riktigt se något skimmer, men något är det - jag vet bara inte vad. Skulle klassa det här som ett krämlack. Som synes torkar det mörkare än i flaskan, om än inte med mycket. Jag som gillar gula lack gillar så klart även det här, som faktiskt inte var så svårlackat som gula lack kan vara.

Vegan & Natural, Piece of freedom
Vad kan jag säga? Det är vitt. Det är kräm. Som Tippex på naglarna. Har väntat lääänge i lådan, så nu var det dags. 

"Detaljerna" av Ia Genberg

Augustprisvinnare och långlistad (tog sig inte till kortlistan) till Bookerpriset. Klart jag blir nyfiken. Dessutom en ganska kort bok, som jag antog skulle gå fort att läsa. Perfekt i slutet av månaden när jag läst alla titlar i min månads-tbr.

Bildkälla The StoryGraph

Under ett feberrus börjar en kvinna tänka tillbaka på sitt liv, och de liv hon har levt inuti detta liv. Liv som kantats av relationer med människor som alla varit viktiga i stunden, men som inte bestått. En vän som försvann, en kärlek utan framtid. Vem är det som beskrivs? Den berättelsen handlar om eller den som berättar?

Boken gör nedslag i fyra olika personer som på ett eller annat sätt kommit att påverka bokens berättare. Det har ofta varit djupa relationer, som starkt påverkat vår huvudperson. Kanske inte för all framtid, men just där och då. Precis som bokens titel antyder så ligger berättelsen i detaljerna, alla de där små som bygger upp ett liv.
Det är som sagt en kort bok, bara drygt 150 sidor,fördelade på fyra kapitel. Men den var inte alls så snabbläst som jag trodde att den skulle vara. Det var helt enkelt inte en sådan där bok där jag kände lässug, och även om det i textmassan kunde vara svårt att hitta platser att pausa på, så gjorde jag ändå det. Inte för att boken var tråkig eller helt ointressant, utan bara för att jag inte blev värst lockad. På sätt och vis kan jag förstå att boken blivit så omtyckt, översatt och nominerad till olika priser, men samtidigt kan jag tycka att det var mycket skrik för lite ull.
Om det inte hade stått i tryck att det här är en roman, så hade jag trott att den var en memoarbok. Den känns väldigt personlig och nära på. Introspektiv, är ordet jag skulle använda. En vilja att förstå sig själv utifrån relationen med andra. På så sätt är det en bok som väcker tankar, om mig själv och de relationer som påverkat mig i mitt liv. 

3/5 blev mitt betyg på "Detaljerna". 

Sett på TV: A discovery of witches, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det är många år sedan nu som jag läste den första boken i Deborah Harkness All souls-trilogi. Eller, som jag har förstått det har det blivit ännu fler böcker i Diana Bishops och Matthew Clairmonts universum av häxor, vampyrer och demoner, men det började med en trilogi. Även om jag inte minns värst mycket om boken i sig minns jag att jag gillade den, och jag vet faktiskt inte varför jag aldrig läste de andra böckerna, för det har jag bestämt för mig att jag planerade att göra.
Nog om det, för det är inte en bok jag har läst, utan jag har tittat på den första (av tre) säsongen av TV-serien "A discovery of witches". Författaren själv står med som producent, så gissningsvis ligger serien hyfsat nära böckerna.

Bildkälla All souls trilogy wiki

När Diana Bishop återvänder till Oxford för en lärartjänst i historia och frö att fördjupa sig i sin forskning om alkemi, anar hon inte att hon snart ska bli centrum för olika väsens intresse. Hon kommer från en familj av häxor, men har själv inget intresse av att lära sig behärska sin ganska svaga och oregelbundna magi. När hon beställer upp en sällsynt handskrift från Bodleian-biblioteket är det inte en händelse som passerar obemärkt. Manuskriptet har nämligen varit försvunnet länge, men Diana kan beställa upp det utan problem. Alla vill veta vad Diana upptäckt i manuskriptet. Främst häxmästaren Peter Knox som tar till drastiska metoder för att förmå Diana att frammana boken igen. Men även vampyren Matthew Clairmont visar stort intresse för boken - och för Diana. När känslor börjar spira mellan dem kompliceras saken ytterligare.

Vad jag minns av boken - att Diana och Matthew blev kära, men att deras kärlek var förbjuden, för det är inte okej för olika väsen att ha förhållanden med varandra. Tydligen. 
Eftersom "Twilight" kom först är det svårt att inte se paralleller. Som att Matthew helst jagar hjort. Att Dianas doft gör honom lite vild av begär. Att Diana är en aning klumpig i sina förmågor, men självklart kommer visa sig vara en väldigt mäktig häxa. "A dicovery of witches" är dock till för den lite äldre och mer mogna publiken. Det är både sexigare och mörkare. Ibland kunde det kännas lite sådär, det som kidsen kallar cringe, men på det stora hela uppskattde jag det. Vi säger som såhär - det var ett tag sedan det gick så här bra med motionscyklandet, för det är på den jag sitter när jag tittar på "A discovery of witches". Och jag har redan börjat titta på säsong två.

FredagsFilmen: Salems Lot

Många King-fans blev glada i hågen, jag inkluderad, när nyheten om en ny filmatisering av "Salems Lot" tillkännagavs. Sedan blev det fördröjningar, som så klart skylldes på vissa strejker i Hollywood. Och så kom det sista dråpslaget som kunde få en att ana att allt inte gått som planerat - ingen biopremiär. Istället gick filmen direkt till streaming på Max, och det är där jag har sett den.

Bildkälla Heaven of horror

När författaren Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalems Lot anar han inte att han snart kommer stå i centrum för övernaturliga krafter. Han planerar att skriva en bok om Marsten House, men upptäcker att huset nyligen köpts av en antikhandlare som öppnar butik i staden. Med ankomsten av en mystisk försändelse till Marsten House börjar underliga saker hända i den lilla staden.
En pojke försvinner, och snart börjar en blodsjukdom spridas. Bara några få anar vidden av sjukdomen - vampyrer.

Tyvärr blev det inte så bra som jag hade hoppats. "Salems Lot" är en sådan där bok som är svår att klämma in på två timmar, och det kan vara därför den fallerar. Handlingen känns påskyndad, och karaktärerna får aldrig tid att vare sig sätta sig hos mig som tittar eller utvecklas till sin potential. Jäktig är det ord som passar bäst in på hur jag upplevde filmen. Visst, det finns bitar som kan ge rejält med kalla kårar och bitvis kan det bli en aning läskigt. Men inte ens jag, lättskrämd som jag är, tyckte att det här var värst otäckt. Skräck? Nja. 
En okej film, men boken är så klart bättre. Tror jag ska läsa om den. Det var trots allt sisådär 30 år sedan sist.

"Grim" av Sara Bergmark Elfgren

Andra boken i Sara Bergmark Elfgrens Stockholmsserie, efter "Norra Latin", blev "Grim". Och nu rör vi oss i delar av Stockholm jag är dålig på, i kretsar jag är ännu sämre på. Men underhållande är det!

Bildkälla The StoryGraph

Kasper har fått sommarjobb på Gröna Lund och hamnar snart i House of demons. Här träffar han Iris, och får snabbt nya vänner. Tillsammans med Iris bestämmer sig Kasper för att ta reda på vad det egentligen var som hände Grim, den mytomspunne sångaren i Dark Cruelty, som dog nästan 30 år tidigare.
Kaspers pappa Håkan var den som bildade Dark Cruelty, och han var även bästa vän med Grim. Men vissa minnen från tiden är svåra att bära på.

Boken berättas i olika tidslinjer. Dels följer vi Kasper i dagens Stockholm, under hans arbete på House of demons påGröna Lund. Hur han brottas med sina känslor, men också känner att han äntligen får vänner han kan lita på. Det är bara det där med mysteriet kring Grim som lockar honom.
Samtidigt får vi följa Kaspers pappa Håkan, 30 år tidigare. Genom hans ögon får vi se hur dödsmetallen uppkom i Sverige, med hans band Dark Cruelty som ett av de i ledningen. Men också om de som följde den nya musiken, för att den lät och kändes farlig.
Jag upplevde det som att en stor del av den här boken handlade om vänskap. Dels den mellan Kasper och Iris, Håkan och Grim, men också om vikten av att hitta de där riktigt bra vännerna, som man kan lita på. Hur stor skillnad en sådan vänskap kan göra. Vad hade hänt om inte...
Återigen är det en väldigt levande bok, både i de olika tidslinjerna och i Stockholm i stort. Jag känner att jag kan följa med på ett bra sätt. Det är inte galet mycket fantasy i den här boken heller, det övernaturliga tar inte så stor plats. Det är dock bitar av urban fantasy med, men nästan i blinka-och-du-missar-det kapacitet. 
Jag trodde inte att jag skulle uppskatta så här mycket att få lära mig om death metal och dess uppkomst, men faktum är att jag finner mig riktigt bra tillrätta i de här (litterära) miljöerna, trots att jag personligen lyssnar mest på pop och synth. Allt känns så äkta, och jag anar stora doser research.
Kan tycka att det är lite tragiskt att författaren måste påpeka i sitt efterord att det här är helt och hållet fiktiva karaktärer, att de inte har någon motsvarighet "på riktigt". Å andra sidan kan det kanske vara bra om folk inte får för sig att vallfärda i Grims fotspår, eller försöka hitta hans musik. Den finns helt enkelt inte.
På tal om efterordet - ett extra stort plus för att författaren uppmanar den som behöver att söka hjälp, någon att prata med, och även ger två resurser dit man kan vända sig om man kämpar. För boken handlar också mycket om psykisk ohälsa, med allt vad et innebär.

Jag gav "Grim" betyget 4/5. När kommer Stockholmsserien #3? Längtar.

Bullet journal för november

November brukar inte vara den mest uppiggande månaden. Det är mellan den färgrika hösten och vintern på riktigt som det känns som allra tristast och gråast, i varje fall för mig. Alltsåborde jag kanske göra bullet journal-sidorna så färgsprakande som möjligt, men icke då. Jag har bestämt mig för att välkomna det grå istället, göra det till en fin och mysig grej. Och jag började med att göra månadens sidor så grå att det är som att titta på en stumfilm.

Jag skojar inte ens när jag säger att jag tycker väldigt mycket om den här washitejpen. Den ser liksom dimmig och dämpad ut. Lite vilsam sådär. Som jag har bestämt mig för att den grå hösten ska få bli för mig i år.
Pennorna är fineliners från Stabilo i två grå nyanser, och så svart som kontrast. Också en Tombow, nummer N65 Cool gray 5.
Inleder månaden med en dikt och en månadsöversikt.

Jag har kanske bestämt mig för vad jag ska läsa som månadsbok i november, men jag kan ångra mig också. Plats för att skriva om boken har jag dock, och även för nagellacken jag kommer bära och för pengarna som rör sig på mina olika konton.

Rörelse så klart. Dels med Yoga with Adriene, men också sådan jag lottar om dagligen. För att det är kul.

Vanor och humör (med månadens enda färgklick än så länge) och en rad om dagen.

Ett av månadens veckouppslag. Valde till och med citat som kom upp när jag googlade grå. 

Lovar att det blir färggladare i december. Bland annat med en helt ny washi, för jag kunde inte låta bli.

"The unfortunate side effects of heartbreak and magic" av Breanne Randall

Jag gissar att det återigen är en YouTuber som har gett mig ett boktips, för jag kan inte minnas tankeprocessen bakom att beställa hem den här boken. Jag har för mig att den var ett bokreafynd som jag valde att spara till nu på grund av spooktober. Nåväl, en häxig bok fick passa bra för årstiden.

Bildkälla The StoryGraph

Sadie har alltid trott att hennes magi är värd förbannelsen om fyra hjärtesorger. Men när hennes mormor får besked om att hon bara har veckor kvar att leva, samtidigt som Jake, hennes första hjärtesorg, återvänder till staden börjar hennes inrutade liv spricka i sömmarna.
När också hennes tvillingbror Seth kommer tillbaka bär han med sig familjehemligheter som äntligen kommer upp till ytan. Men med bara en hjärtesorg kvar vet inte Sadie om hon kommer klara av att hålla samman familjen, samtidigt som hennes känslor för Jake återuppväcka. Frågan är om hennes magi är viktigare än kärlek.

Hur ofta mina tankar drogs till Alice Hoffmans "Practical magic"-böcker? Ganska ofta, faktiskt. Nästan så att det kunde kännas som en ren rip off ibland. Ska du bara läsa en rekommenderar jag Alice Hoffmans böcker, för de är helt enkelt bättre.
"Heartbreak and magic" innehåller väldigt många karaktärer, som presenteras för oss men som vi sedan aldrig återser eller som bara florerar som bakgrundsgestalter. Det får mig att gissa på att en fortsättning kan komma, antingen om Sadie eller om någon annan i den lilla staden.
Boken är hyfsat förutsebar och följer alla möjliga mallar. Den blev på så sätt inte den roligaste läsningen, även jag hade viss behållning av den. Det knepigaste var tidslinjen, som det verkade som författaren hade svårt att hålla reda på. Det kunde ha gått några dagar till att plötsligt i nästa stycke verka som om veckor förflutit. Eller när dagen passerat, men börjar om igen inom några meningar. Dessutom var det vissa detaljer som kändes som att de var hastigt inkastade i efterhand, kanske efter att någon korrläsare påpekat en lucka i ordningen. Det kändes nästan lite oarbetat.
Bäst av allt var recepten som följde efter varje kapitel. Blev sugen på ett och annat som fanns med där.

Mitt betyg på "The unfortunate side effects of heartbreak and magic" blev 2/5. Inte en ny favorit alltså.

Tomma

Det har varit en flitig månad när det kommer till att tömma förpackningar. I de flesta har de helt tagit slut, men en behövde jag tömma ändå då den blivit ofräsch. Åtta förpackningar tömda ser ut så här.

It's skin. Pomegranate clean & vitality mask sheet.
En favorit bland arkmaskerna, och den kommer med all säkerhet att hamna hos mig, och på mitt ansikte, igen.
Betyg 5/5

It's skin. Collagen nutrition mask sheet.
Att jag gillar It's skin som märke på mina arkmasker är säkert ingen hemlighet, men jag är ganska dålig på att köpa deras masker som inte har en massa färgglada frukter på sig och så där. Vilket är synd, för när jag väl köper de här lite tråkigare, men mer riktade, maskerna så tycker jag alltid om dem. Collagen är inget undantag. Doftar som ett spa och känns jätteskön på huden - och efteråt. Borde (och ska) köpa om den.
Betyg 5/5

Holika Holika. Aloe soothing essence 50+ SPF/PA++++ Face & Body  waterproof  sun cream.
Jag har den här krämen på ansiktet just nu. Faktiskt har jag haft den i ansiktet nästan varje dag sedan jag blev uppmärksammad på att den fanns. För det här ärmitt bästa solskydd någonsin. Sjunker in i huden på direkten, lämnar ingen vit hinna, känns överhuvudtaget inte, och har skyddat mig i solen jag vet inte hur många gånger. Går alltså att använda på hela kroppen, men jag använder den mest i ansiktet. Har så klart redan öppnat dess ersättare.
Betyg 5/5

L'Oréal Paris. Eye & lip express make-up remover. 
Någon på designkontoret måste ha fått hjärnsläpp när de konstruerade den här ögonmakeupremoverflaskan. För det krävs lite vilja att få den att hamna på min removerpad och inte över hela handfatet när det är dags att ta bort smink. Blev så irriterad på det att jag köpte en annan när det var dags att köpa ny. Annars är det här en väldigt bra remover, dessutom är det alltid roligt att skaka ihop de olika lagren, och kanske allra roligast att se dem separera igen. Hade bara förpackningen varit bättre hade jag utan tvekan gjort ett omköp.
Betyg 5/5 (3/5 om jag räknar med förpackningen)

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream with vitamin C & ginger lily extract.
När Ica alutade med sin egen dagkräm blev det som så att jag valde Urtekram istället. Och jag hatar den inte. Gillar pumpen, även om den är i snålaste laget och slutar ge ut produkt långt innan tuben är tom, så jag fick skruva av och klämma ändå. Funkar bra på min hud, och doften av ingefära försvinner lika fort som krämen sjunker in. Jag har köpt en ny likadan.
Betyg 4,5/5

Burt's bees. Sweet mandarin lip balm.
Köpte på mig ganska många läppbalsam från Burt's bees för ett tag sedan och bland dessa fanns alltså Sweet mandarin. Jag kan ha svårt för alltför apelsiniga dofter, men den här funkade bra. Den blev ingen ny favorit, men jag tyckte inte heller att den var helt hopplös, utan skrapade ur allt som fanns i hylsan.
Betyg 4/5

Apotek Hjärtat. Special care. Intensiv fotkräm. Oparfymerad.
Min nya fotkrämsfavorit, men trots det blev det en annan sort när vi skulle ersätta den här. Gör allt som jag vill att en fotkräm ska göra, utom att finnas i min omedelbara närhet när jag skulle skaffa ny.
Betyg 5/5

Pixi. Glow tonic. 5% glycolic acid exfoliating toner.
Här är den jag fick kassera. Inte för att den är värdelös, utan för att den blivit gammal och började lukta kemiskt. Jag har skaffat en ny, men blivit smart och köpt en mindre flaska. Jag köper hellre dyrare och oftare än behöver kassera produkt. Annars tycker jag väldigt mycket om den, och använder den en eller ett par gånger i veckan som en del i min kvällsrutin. 
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Corpse bride

Vi fortsätter FredagsFilma på temat lagom läskiga filmer. Och då passar det ofta väldigt bra med Tim Burtons filmer, som i det här fallet - "Corpse bride" från 2005. En dockanimerad film i samma stil som "Nightmare before Christmas".

Bildkälla Roku

Unge Victor van Dort är nervös inför sin stundande vgsel med Victoria Everglot. När han går ut i skogen för att öva på sina löften, råkar han väcka den döda Emily, som tror att han gift sig med henne. När Victor dras ner i dödsriket dyker en ny friare upp i Victorias liv, och frågan är vem av sina två brudar Victor ska välja.

Underligt nog har jag bara sett den här filmen en gång, och det var för mycket länge sedan. Jag har den står i samlingen,och anledningen till att jag bara sett den en enda gång är för att jag inte tänker på den. Den var inte dålig eller så, bara inte lika bra som annat Tim Burton gjort. Känner dock en liten längtan nu att se om den igen, så det gör jag nog snart. Kanske redan ikväll?

a England, Simeon Solomons reverie

Sista lacken ut från a England på jag vet inte hur länge, är den lilla kollektionen om fyra lack som heter Simeon Solomons reverie. Lacken är inspirerade av konstnären Simeon Solomon, som var verksam under 1800-talets senare hälft. Han målade ofta androgyna karaktärer med tema av homosexualitet, något som gjorde att han fängslades för homosexuella aktiviteter. Han lät sig inte slås ner, utan fortsatte sin konstnärsbana med sin egen stil och estetik. 
Lacken i kollektionen har fått namn från dikter som inspirerade hans konst, "A vision of love revealed in sleep" och "Until the day break and the shadows flee away". Självklart lyckades jag inte måla lacken i "rätt" ordning", utan plockade dem ur lådan som de lockade mig. Och då blev det så här, i den ordning jag bar dem.

Revealed in sleep är ett grått lack med en tydlig brun skiftning. Massvis med holo, och en väldigt fin färg så här års. Det kändes väldigt mycket höst.

A vision of love är ett sådant där neutralt lack som passar i de flesta sammanhang där det funkar med helt galen holo. Lacket är rosigt ljusbrunt. Ganska beige med andra ord, men med det lilla extra.

And the shadows flee away bjuder på rejält med drama. Mörkt grått med en blå underton. Blev nästan blåsvart i vissa ljus. Och i detta även fantastiskt fin holo. 

Until the day break var så klart förhandstippad till att bli min kollektionsfavorit, så det var väl därför jag sparade den till sist. En sådan där härligt murrig ton av vinrött som lutar sig mot mörkt lila. Härligt svärtad i tonen, och holoregnbågarna blir lite smått fantastiska i det här lacket.

Jag vet inte vad som kommer hända med a England som märke i framtiden. Det enda jag vet är att det just nu pågår en total utförsäljning av hela sortimentet och att inga nu existerande lack kommer återvända. Kan vara tråkigt för mig, kan också leda till något jättekul. Det verkar inte vara något nytt på gång i varje fall, eller så är hon (Adina) bara jättehemlig av sig. Troligen det sista. 

5 favoriter - Rysliga böcker

5 favoriter återuppstår. Jag fick lite inspirationsbrist ett tag där, och har sålunda bestämt mig för att 5 favoriter inte längre är månadsvisa inlägg, utan kommer när jag kommer på ett bra ämne.
Ett sådant bra ämne är så klart böcker som är lite läskiga, eller rysliga. Och för det här inlägget bestämde jag mig för att de absolut inte fick vara skrivna av Stephen King, för han fick ett helt eget inlägg för nästan precis ett år sedan.
Alltså - här är fem rysliga favoritböcker, som inte skrivits av Stephen King.

"The haunting of Hill House" av Shirley Jackson var en av inkörsportarna för mig till skräck, fast då i filmform. När jag väl bestämde mig för att läsa boken som filmen är baserad på, fanns den tyvärr inte att hitta på svenska, till skillnad från nu när den finns översatt till "Hemsökelsen på Hill House".
Boken handlar om Nell, som tillsammans med andra klärvoajanta bjuds in till Hill House för att ta reda på om det verkligen spökat där, och i så fall hur människor reagerar på dessa hemsökelser.
"... whatever walked there, walked alone."

"Slade House" av David Mitchell läste jag ut för andra gången förra veckan, och skrev om den igår. Den var nästan lika läskig den andra gången. 
Till Slade House kommer du genom en liten järndörr i en hög mur. Men när du väl kommit in kan du inte komma ut igen.
"... a clear cloud of stars, small enough to fit in your cupped palms. My soul."

"Gallant" av V.E Schwab handlar om Olivia som inte har några föräldrar och inte heller någon röst. Hon kan däremot se andar. När hon ombes komma till familjegodset Gallant börjar de riktigt mystiska sakerna hända. Hon upptäcker en skuggvärld, och där finns någon som väntar på henne.
Känns som en gotisk roman, och kunde lika gärna utspela sig, och vara skriven, på 1800-talet som i den moderna tid vi befinner oss i.
"The master of the house is not alone. He has three shadows, one short, one thin, one broad, and the watch as he rises frpm his chair, falling silently behind as shadows do."

"Heart-shaped box" av Joe Hill kan vara lite fusk i min ingen-King-regel, för det här är pseudonymen för Joe Hillstrom King, som är skrämmande lik sin pappa Stephen. Liksom honom lyckas han också skriva riktigt läskiga böcker. Och det är ju inte Stephen King som skrivit hans böcker, det var bara så att äpplet inte föll värst långt från trädet. Joe Hill skriver mest av allt noveller, "Heart-shaped box" var hans första roman.
Boken handlar om en avdankad rockartist som spenderar sin tid på att samla morbida artefakter. Bland hans köp finns en begravningskostym som levereras i en hjärtformad låda, och innehåller inte bara en kostym utan också ett spöke som har ont uppsåt.
"He put the box on the shelf in the back of his closet and decided to stop thinking about it."

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren är denna listas enda svenska bok. Den är första boken i Stockholmsserien, där bok två, "Grim" ligger på lästur hos mig. "Norra latin" handlar om Tamar och Clea som precis börjat på teaterprogrammet på Norra Latin. Den anrika skolbyggnaden döljer många hemligheter, och i skuggorna tros något vänta, något som kanske hör samman med en påstådd tragedi som skulle ha inträffat när skolan var ett pojkläroverk. 
"Jag sover med lampan tänd, men det håller inte mardrömmarna borta."

"Slade House" av David Mitchell

Den andra Mitchell-boken jag satte tänderna i, efter favoriten "Cloud Atlas", var hans ganska korta roman "Slade House". Då när det begav sig var jag mest nyfiken på om han var en one hit wonder för mig, men det skulle visa sig att jag snarare hittat en ny favoritförfattare. Vad jag inte var medveten om riktigt än var det universum Mitchell skapat, där alla hans böcker på något sätt hänger ihop med skeenden och karaktärer. Därav min omläsning nu, för jag vill se den utvecklas i den takt böckerna kom ut.

Bildkälla The StoryGraph

Välkommen till Slade House. Genom den lilla dörren i den höga muren bjuds du in att besöka en vacker trädgård och en lika vackert hus. Huset verkar vara för stort för sin omgivning, men när du kommit hit vill du inte lämna det. Och när du väl vill lämna finner du att det inte längre är möjligt. 

Berättarmässigt hör den här boken ihop med Mitchells universum i allmänhet, men med "The Bone clocks" i synnerhet. Dock nämns även saker från flera av de tidigare böckerna, så den som är bekant med Mitchell (som jag anser mig vara nu) känner säkert igen sig.
"Slade House" består av fem olika berättelser, alla skrivna i jag-form. Handlingen startar 1979 och gör sedan avstamp vart nionde år med en ny berättelse, en ny person att följa. Alla fem är på ett eller annat sätt offer för Slade House och det som sker där, det som vi läsare får berättat för oss allteftersom handlingen går framåt. Det är spännande, ibland sorgligt och ibland riktigt läskigt.

Mitt betyg på "Slade House" är samma den här gången som den första gången jag läste den, 4/5.

"Never" av Jessa Hastings

Jag vet inte riktigt hur det kom sig att "Never" hittade hem till mig, men troligen är det någon på YouTube som sagt bra saker om den och sedan hittade jag den till ett bra pris på Adlibris och slog till. Sedan fick den ligga i hyllan ett bra tag innan jag tog tag i det hela och började läsa.

Bildkälla The StoryGraph

Hela sitt liv har Daphne Darling vetat att Peter Pan kommer komma och besöka henne och ta henne till Neverland, så som han gjort med generationer av Darling-flickor. Men Peter kommer aldrig till hennes fönster, och Daphne börjar ge upp hoppet, samtidigt som hennes äldre släktingar undrar om något hemst hänt honom.
När han väl dyker upp ser han inte ut som förut. Han har åldrats och är nu närmare Daphne i ålder, som snart ska fylla 18 år. Efter lite tvekan bestämmer hon sig ändå för att följa med Peter till Neverland, för att få uppleva äventyr.
Väl framme dröjer set dock inte länge innan Peter Pan visar sig från sitt rätta opålitliga jag, och Daphne träffar istället Jamison Hook, son till kapten Hook. Hon dras till båda de unga männen, och frågan är vad hon ska välja att göra, samtidigt som en profetias uppfyllelse närmar sig.

"Never" visade sig vara den första delen i en serie om jag vet inte hur många böcker. Jag vet dock att jag inte kommer läsa dem. För det här var en jädra soppa, milt uttryckt. Det märks att copyrighten på Peter Pan utgått, för annars borde Jessa Hastings vara väldigt orolig för att bli stämd. Hennes Peter Pan är nämligen en sexistisk, misogyn tjejtjusare med stora problem att hålla sina läppar (och andra kroppsdelar) på en enda tjej. Han är dessutom en mördare, gaslightar till höger och vänster, ska bestämma allt om alla, kidnappar tydligen barn - och överger dem han tröttnar på, drogar de som bor med honom och är rent allmänt en riktig jävla skitunge. Fast i en (någorlunda) vuxen kropp.
Boken är också konstigt uppbyggd med massor av fotnötter som inte betyder något alls vare sig för brödtexten eller handlingen. Jag slutade läsa dem helt efter ett tag, för att spara på hjärncellerna. Det är dessutom ett hattande fram och tillbaka i boken, mellan Pan och Hook, glömma och komma minnas, fara upp till bagageinlämningen i molnen och lassa av minnen som är jobbiga och inte passar i Daphnes liv för stunden. Boken känns barnslig och repetitiv, samtidigt som det är ett tjat om Daphnes kyss och att ha sex. Med tanke på karaktärernas ålder, och mentala ålder i Peter Pans fall, så känns det väldigt... äckligt,är nog ordet jag söker. Jag tycker sexuellt innehåll med minderåriga är det nämligen, hur maskerat det än är. 
Självklart kommer det gå och helvete med det mesta i slutet av boken, så att Jessa Hastings ska kunna skriva fler Never-böcker, men jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den stora elaka skurken dyker upp först på bokens sista 60 sidor, och klaras av tämligen snabbt.
Tror jag mig veta redan nu hur hela serien kommer sluta? Ja, för precis så förutsebart är det. Och inte läsvärt alls.
Boken har som tagline: Never is an awfully long time. Men det stämmer inte. Never är liksom ingen tid överhuvudtaget. Till skillnad från de timmar jag slösade på att läsa den här boken, timmar jag aldrig får tillbaka. Så varför läste jag den, fastän jag funderade på att lägga undan den redan efter två kapitel? För att jag blev envis. Det är enda anledningen. Det fanns ingenting jag tyckte om med den här boken, förutom att omslaget är rätt så fint. 

"Never" av Jessa Hastings fick betyget 1/5 av mig. En av årets sämsta böcker.

FredagsFilmen: Gerald's game

Att sortera in under kategorin filmer jag har tänkt se ungefär hur länge som helst, har turen nu kommit till filmen "Gerald's game" ("Geralds lek") som är baserad på Stephen Kings roman med samma namn. Filmen har funnits ett bra tag, sedan 2017, men tog alltså mig sju år att äntligen titta på den. Då är ändå "Geralds lek" en av Kings bättre romaner, som dessutom berättarmässigt hör ihop med likaledes utmärkta "Dolores Claiborne" (som filmades redan 1995 med Kathy Bates i titelrollen).

Bildkälla The movie database

Gifta paret Jessie och Gerald beger sig till sitt avlägset belägna hus vid stranden, för att komma undan en helg och för att försöka sätta lite krydda på sitt sexliv. Leken går dock snabbt överstyr, och Jessie finner sig vara helt ensam då Gerald plötsligt avlider av en hjärtattack. Fastbunden vid sänggaveln med två par handklovar inser Jessie snart att för att klara sig ur sin knipa behöver hon ta till alla sina knep och leta långt tillbaka i minnet för att finna lösningen på ett till synes oöverstigligt problem. Men dörren till stugan har lämnats olåst, och vem som helst kan ta sig in.

För att handla om en kvinna som ligger fastbunden i en säng så händer det väldigt mycket i den här filmen. Dels i minnen från Jessies liv, men även i hennes egna fantasier kring sin situation. Om nu allting verkligen är fantasier. Det var länge sedan jag läste boken, men om jag inte minns helt tokigt så är det här en väldigt trogen adaption av romanen. Så är regissören/manusförfattaren Mike Flanagan också ett stort fan av Stephen King, och när han filmatiserat hans böcker är han alltid väldigt trogen till ursprungsmaterialet. (Därför känns det glädjande att han planerar att ta tag i Mörka tornet och äntligen göra något (film, tv-serie) som kommer närmare källan än filmen från 2017.)
Jag gillade den här filmen. Den var alldeles lagom läskig för någon som mig, som inte alls älskar att bli alltför skrämd av filmer. Läsa skräck - nemas problemas. Titta på det - aj, mitt hjärta.
Om jag blev sugen på att läsa om boken? Självklart. Tur att jag har den i bokhyllan. Filmen har jag inte i bokhyllan, men den finns att streama på Netflix.

Nobels litteraturpris 2024

Det är alltid lika roligt när Nobelpriset i litteratur går till en författare jag redan har läst, och kan tänka mig att läsa mer av. Det är några år sedan Plejaderna läste "Vegetarianen" av Han Kang, men jag minns att jag gillade den. Det är alltså den Sydkoreanska författaren Han Kang, född 1970, som i år tilldelas detta prestigefulla pris. Grattis!

Bildkälla El Pais

Förutom ovan nämnda "Vegetarianen" finns hennes böcker "Den vita boken", "Levande och döda" och "Jag tar inte farväl" översatta till svenska. Om jag precis lade dem på önskelistan? Kanske*.... 

*självklart

What I eat in a day #42 - Hemmajobb

Häromdagen jobbade älskade maken hemifrån och jag med, för det är ju det jag gör allra oftast. ("Jobb".) Jag körde mitt vanliga race, och hade även ansvaret för att älskade maken fick i sig en någorlunda vettig lunch. Inte helt lätt med tanke på att vi hade ganska tomma förråd då vi hamnat i slutet av vår veckohandling. Men det där löste jag. Eftersom jag är bra på det sättet.

Efter morgonens meditation och yoga var det frukostdags. Jag valde gröt den här gången, med äpple. Dels äpple i själva gröten, men även ovanpå, tillsammans med pumpakärnor, kanel och lönnsirap. Till det te med mjölk. Jag tror det var PG tips i muggen den här gången.

Nästan som vanligt när jag äter gröt så blir jag hungrig igen efter ett tag. Så efter min tur på motionscykeln var jag lite blodsockertrött och valde att äta en müslibar. Dem här med yoghurt och bär kommer från Ica Basic och är en av mina favoriter. Den med choklad funkar den med, men eftersom den är med just choklad så är det inte den som är favoriten.

Till lunch gjorde jag ett slags mellanting av quesadilla och pizza. Mellan två tortillabröd som jag brett tomatpuré och oregano på smackade jag på med massor av ost och bitar av stekt bacon. Lite olja i pannan, några minuter på medelhög värme och det var serverat. Jag gjorde tre stycken som vi delade på, älskade maken och jag. Så nu har jag två tortillabröd kvar att göra något med...

Jag hade bakat inför kanelbullens dag, så vi fikade på bullar och te. (Älskade maken drack kaffe.) Den utan pärlsocker är en kardemumma/kanelbulle, den med pärlsocker är en helt vanlig kanelbulle. Den här gången var det Earl Grey i koppen.

Efter jobbet drog älskade maken iväg på go cart, och jag stannade hemma och läste och lagade kvällsmat. Det blev en Grekisk plåt, som jag gjort vegetarisk och på ett annat sätt än i ursprungsreceptet. Gott blev det, och mycket. Och det var väl tur, för då blev det lunchlåda till en annan dag åt älskade maken.

På kvällen tittade vi på TV och käkade massor av popcorn. 
Men drack jag ingenting på hela dagen, förutom te? Jo då. Massor av vatten. Både från glas och från min vattenflaska. Ska till och med ta en klunk nu. Skål!

Plejaderna om "Bröd och mjölk" av Karolina Ramqvist

Var sjätte söndag, give or take, är det träff med Plejaderna, och en sådan söndag var det i helgen. Hemma hos vår värdinna/bokväljare bjöds vi på massor av te, rostat bröd och en underbar liten dessert som en av hennes döttrar så vänligt gjort till oss. 
Självklart pratade vi om boken, men vi hann avhandla en hel massa annat också. Visst relaterat till boken, visst bara för att vi gillar att snicksnacka med varandra. Världens bästa bokcirkel är det vi har.

Bildkälla The StoryGraph

"Bröd och mjölk" handlar om en liten flickas uppväxt som författaren minns tillbaka på genom maten.  Mandarinerna, mormors risgrynspudding, rostat bröd och den perfekta måltiden hennes pappa lagade till henne. Hur ett fat med pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara själv hemma. Att schwarzwaldtårta var det första ordet.
Vad är ett beroende? Vem blev hon? Det är tankar som upptar hennes sinne, nu när hon sitter vid det ärvda matbordet och blickar tillbaka på sitt liv och all mat hon minns.

Det här är ovanligt för Plejaderna, för den här gången var det memoarer vi läste och inte, som vi brukar, en roman. Det är en självutlämnade bok, med ett vackert språk som är bra både på att förmedla bilder och känslor, men också smaker och dofter. På ett sätt känns den fiktionaliserad, men samtidigt lyser de egna upplevelserna igenom. Det förekommer inga namn i boken, vare sig på personer eller platser, och det är ett intressant berättargrepp. Gör det boken bättre? Nja.
Hela boken känns faktiskt lite ätstörd, och det är så stort fokus på mat att jag tror att det var någon maträtt med på varenda uppslag, vilket ibland kunde bli lite tjatigt. Så pass att jag vid ett tillfälle kände att jag absolut inte orkade med bokens jag och denna evinnerliga risgrynspudding, så jag gjorde annat än att läsa ett tag. Boken var dock inte värst svårläst, även om några av oss hade haft svårt att komma in i den. Däremot var den tjatig. Det kändes som att den ältade runt samma frågeställning om och om igen, och kändes mer som ett försök att förstå sitt eget beteende kring mat, sett genom kvinnorna i hennes liv, än något som skulle bli en bok. Det hade räckt gott och väl om den här boken varit en essä, kanske en att läsas för personer som jobbar med ätstörningar.
Det känns som ett viktigt ämne som är värt att belysas, men vi ställer oss frågande till om det var just så här det skulle ske. Ingen av oss tyckte att boken var bra, även om vi kände att den var välskriven och hade ett bra språk. För det var repetitivt, rent av tjatigt, och mycket av bokens innehåll ställer vi oss frågande till. Som till exempel varför det behöver påpekas att hennes ätstörning inte syns, för att hon är så smal. 

"Bröd och mjölk" fick låga betyg av oss, där det högsta betyget blev 2 och det lägsta 1. Jag gav den 1,75/5 i betyg, och Plejadernas medelbetyg blev 1,45/5. Inte cirkelsämsta, men inte långt ifrån. 

FredagsFilmen: Constantine

Om jag tycker det är kul att det ska komma en uppföljare till "Constantine"? Väldigt. Sedan när den verkligen kommer återstår att se. "Constantine" är nämligen en av mina favoritfilmer, och det enda smolket i bägaren är att älskade maken vägrar att se den. Han avskyr nämligen filmer med helvetet, demoner och djävulen, och här har han satt sin gräns fastän att jag lovat att det inte är så läskigt. Men ikväll är älskade maken inte hemma, så kanske ska jag passa på att titta om på den för femtioelfte gången.

Bildkälla YouTube

John Constantine är demonjägare och exorcist. Han kontaktas av polisen Angela Dodson för att utreda hennes tvillingsysters död. Dodson vägrar nämligen att acceptera att hennes syster skulle ha begått självmord, då de är trogna katoliker. När Constantine börjar titta närmare på dödsfallet upptäcker han att vissa demoner försöker ta sig över gränsen, till det jordiska planet.

Helt klart en favorit, och inte alls så otäck som trailern får det att verka. Och det säger jag inte bara för att jag tycker att Keanu Reeves är en läckerbit. Att titta på trailern gjorde mig ännu mera sugen på att se om filmen, så chansen för "Constatine" ikväll är stor. Och om inte då, så snart.

Nästan kanelbulle-Dagens

Människa med begynnande huvudvärk

Låt: "Need you tonight" med INXS. Förvisso bra, men var kom den ifrån?
Outfit: Beigea randiga byxor och grå prickig tisha, båda från H&M.
Smink: Inte idag.
Doft: Kvardröjande rökelsedoft från mitt iordningställande i yogastudion. Nag champa.
Nagellack: Inte idag.
Läser: "Perfect health" av Deepak Chopra som månadsbok. Funderar på ödet för min andra bok, "Never" av Jessa Hastings. Än så länge inte värst bra, snarare tvärtom.
Frukost: Te, gröt och en macka.
Fika: Cherry cola och bullar.
Middag: Sinatrapasta.
Pryl: Kavel.
Motion: Motionscykel, promenad och yoga.
Kvällsnöje: Sova.
Att tillägga: Jo, jag vet att det är först imorgon som det är kanelbullens dag, men nu ska jag jobba extra imorgon och hinner därför inte göra det på"rätt" dag. Därför bakade jag idag istället. Både kanelbullar och kardemumma-/kanelbullar.

Utlästa böcker i september

September var inte direkt årets lässtarkaste månad, trots att det ligger 6 böcker i högen. Några av dem var riktigt snabblästa små saker, och jag har haft annat för mig än att läsa hela dagarna.
Som vanligt är de utlästa från ovan och neråt.

"The bone clocks" av David Mitchell var en mycket efterlängtad bok i min Mitchell-omläsning. Den höll måttet, och satt i relation till universumet Mitchell skapat så ökade jag till och med betyget till 5/5. Handlar om tonåriga Holly som en dag rymmer hemifrån, och hur det påverkar henne de kommande 60 åren eller så.

"Min lyckliga plats" av Emily Henry var en ganska lättuggad berättelse om Harriet och Wyn som hållit sitt uppbrott hemligt för sina vänner. Av någon anledning. Nu ses de igen, på Harriets lyckliga plats, och måste spela lyckliga under en vecka. Starkt tema om vänskap, förändringar med troperna miss i kommunikationen och fejkar förhållande. Betyget blev 3/5.

"Gwendys button box" av Stephen King och Richard Chizmar blev månadens favoritbok. En kortroman om Gwendy som en dag får en låda med knappar på att foga över. Första boken av tre, de andra är på väg hit. Betyget blev 4/5.

"Bröd och mjölk" av Karolina Ramqvist läste jag för Plejaderna. Vi har inte setts än, så jag säger inte mer än nja just nu. En introspektiv bok (memoar) där författaren grottar ner sig i sin relation till mat.

"Kundaliniyoga: för hälsa, livskraft och självkännedom" av Wiveca Hjalmarsson läste jag som månadsbok i september. Jag har haft den i min ägo många år och den kan vara svår att hitta, men jag tycker om upplägget på den och tycker den ger en bra överblick av yoga i allmänhet och kundaliniyoga i synnerhet. 

"Lucrezias porträtt" av Maggie O'Farrell blev sista boken att läsas ut i september. Handlar om Lucrezia de Medici och hennes korta liv. Bokens Lucrezia är en duktig iakttagerska, och försöker stå upp för sin rätt, något som inte var lätt för kvinnor på 1560-talet. 4/5 blev mitt betyg.

"Lucrezias porträtt" av Maggie O'Farrell

När jag för tre år sedan ville läsa "Hamnet" av Maggie O'Farrell för att den boken vunnit Womens price for fiction så ande jag inte att jag skulle komma att få en ny favoritförfattare på köpet. Även min nylästa O'Farrell-bok var nominerad till samma pris 2023, men föll på målsnöret.

Bildkälla The StoryGraph

Lucrezia de Medici trivs med sitt liv i Florens palats, som dotter till storhertigen. Hon smyger runt i palatsets hemliga och iakttar det som sker, tecknar och fantiserar. Hennes tillvaro vänds dock upp och ner när hennes älder syster, Maria, plötsligt dör och Lucrezia tvingas ta hennes plats som trolovad till hertig Alfonso II i Ferrara.
Plötsligt kastas hon in i värld hon inte var förberedd för, som känns ovälkomnande och hon har dessutom svårt att förstå vem hennes nyblivne make egentligen är. Hon förstår dock att ansvaret för att föra släkten vidare vilar helt på hennes unga axlar.

Boken är baserad på verklighetens Lucrezia de Medici och hennes korta liv. Hon dog endast 16 år gammal (japp, hon giftes bort när hon inte ens nått puberteten) i vad som antas var lungtuberkulos, men rykten om att hon förgiftats förekom. Det finns endast ett känt porträtt på henne, det som anas på omslaget, men i romanen poserar hon även för ett annat porträtt. Författaren har så klart tagit sig friheter med sina karaktärer, och vissa historiska skeenden har fått ske inom romanens tidslinje för att ge tyngd åt boken och dess invånare. 
Här ges ett annorlunda slut, som det går att gissa sig till. Jag är inte helt säker på att jag gillar just det, men det är en intressant idé.
Liksom i "Hamnet" ger Maggie O'Farrell här liv åt svunna tider. I boken är det 1560-tal och jag känner hur jag färdas dit. Även om Lucrezias liv var ganska instängt, för det var ädla kvinnors liv på den tiden, så finns det något okuvligt i vår hjältinna. En önskan om att frihet och att få förverkliga sig själv. Jag upplever henne som modig, inkännande och vänlig. Om verklighetens Lucrezia hade något gemensamt med bokens så är det extra sorgligt att hennes liv blev så kort.

Mitt betyg på "Lucrezias porträtt" blev 4/5.