"The bone clocks" av David Mitchell

Under min omläsning av Mitchells böcker så finns det vissa jag sett fram emot mer än andra. "The bone clocks" är en av de jag längtat mest efter. Och nu är det gjort. För den här gången.

Bildkälla The StoryGraph

Efter ett gräl med sin mamma bestämmer sig Holly Sykes för att hon fått nog och packar väskan för att rymma till sin pojkvän. Saker blir dock inte som hon tänkt sig, och istället ger hon sig ut på en vandring ut på den gassande varma engelska landsbygden. Där träffar hon en kvinna som ber om asyl, något som Holly går med på. Det blir början på en berättelse som sträcker sig över flera decennier, och det kommer dröja lång tid innan Holly får veta vilken sorts asyl som avsågs.

Ännu en gång berättar David Mitchell flera olika berättelser, som ändå hör ihop. Holly Sykes är huvudpersonen i den första och den sista berättelsen Däremellan är det flera olika som berättar sin egen historia, men Holly är alltid med någonstans.
Historien börjar 1984 och avslutas i en snar framtid, 2043. Hälften av berättelserna utspelar sig i framtiden, om man ser till när den här boken gavs ut, vilket kan märkas på vissa detaljer. Med tanke på att det är ganska mycket magisk realism i den här boken är det bara att ställa in sig på att det är ett parallellt universum vi befinner oss i.
Å andra sidan är ett stort tema i den här boken just tid, och hur våra handlingar kan ge anklang långt in i framtiden. Det vi sår får vi skörda. Det gäller både hur vi behandlar våra medmänniskor, hur vi lägger våra röster, vad vi gör på gräsrotsnivå för att påverka den planet våra barn ska ärva. Jag känner hur tankarna börjar gå. Bokens sista del beskriver en framtid som ingen av oss vill ha, men som vi tyvärr verkar vara på väg mot. 

Jag höjde bokens betyg den här gången, det lilla snäpp som gick. Mitt nya betyg på "The bone clocks" blev 5/5.