"En vänskap" av Silvia Avallone

För några år sedan läste bokcirkeln "Stål" av Silvia Avallone, och jag har flera gånger sedan dess sänt en tacksamhetstanke till personen som valde den boken, för att jag i och med det fick upp ögonen för en ny favoritförfattare. "En vänskap" är Silvia Avallones fjärde bok på svenska, och precis som förut har jag förlorat mig i Italien under läsningens gång.

Bildkälla The StoryGraph

När Elisas mamma bestämmer sig för att försöka på nytt med Elisas pappa, rycks Elisa upp från sin tillvaro och tvingas flytta till staden T. Här blir hon vän med Beatrice, en vänskap de tror ska vara för evigt.
Nu när de är vuxna tycker hela världen att de vet vem Bea, eller La Rosetti, är. Men Elisa minns sin före detta vän på ett helt annat sätt, och i ett försök att förstå sin vän bestämmer hon sig för att skriva ner sina tankar och minnen om deras vänskap, och det som ledde till att den en dag tog slut.

Även om det är Elisa som är den här bokens berättare, så blir det ändå Bea som handlar i fokus då hon är katalysatorn för hela bokens tillblivelse. Boken berör hela deras vänskap, från hur de först lärde känna varandra och hur den formades, och slutligen hur den sedan tog slut. Det skapas en slags mysticism kring Bea, vem hon var och är - hennes väg mot berömmelse. I den avslutande delen blir det till och med lite deckarkänsla, när ett mysterium kring Bea ska redas ut.
Elisa berättar inte i en rak tidslinje, utan hoppar ibland tillbaka. Eftersom den är skriven som minnen så hamnar också livet nu, som vuxen, i berättelsen. Och här skiftar vi ofta fokus, så att vissa delar känns som ögonblicksskildringar. Boken är skriven i första person, men Bea ändrar karaktär till att ibland vara i andra person, men oftast i tredje. Det kunde vara lite förvirrande någon gång ibland, men på det stora hela var det inget problem att läsa, utan kändes väldigt passande för texten.
Det finns vissa saker jag känner igen i den här boken från Avallones tidigare böcker, som den starka vänskapen, strävan efter att bli känd, livsomvälvande beslut och trasiga familjeförhållanden. På det sättet känns boken välbekant, men som vanligt berättas det här en helt unik historia. Paralleller har dock dragits till Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna", vilket jag kan förstå. Kanske är det också därför den boken nämns i texten, för att Avallone visste att skriver man böcker om två unga väninnor i Italien så kommer jämförelser att göras.

Jag tyckte mycket om den här boken. Den kändes fin, och gav en glimt av hopp och förändring. "En vänskap" blev augustis favoritbok, och jag gav den 4/5 i betyg.