"Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri

Kan det bli mer klassiker än en bok från medeltiden? Skulle vara från antiken då, men därifrån finns det ännu mindre bevarat. Älskade maken har en kollega och vän som ibland rensar i sin bokhylla, och då hon vet att jag älskar böcker så frågar hon ofta om jag vill ha de utrensade böckerna. Det är från henne "Den gudomliga komedin" kommer, och det var ju kul för mig att få tag på ett eget exemplar, så jag slapp fråga E om jag fick låna hennes.

Bildkälla The StoryGraph

Bokens berättare, Dante himself, finner sig vara vilse och vägen framåt är blockerad av vilda djur. Då dyker diktaren Vergilius upp och erbjuder honom en väg till målet. Hans älskade Beatrice har nämligen talat för hans sak, och nu ska Dante få komma framåt på vägen genom att först gå genom Helvetet, sedan Skärselden och slutligen Paradiset, innan han kan få återvända och vittna om allt han sett.

Jag är så himla glad att jag läste den här boken. Den var månadsbok i maj, och jag läste ungefär 14 sidor om dagen. Kanske hade jag så här i efterhand önskat att jag läst den ännu långsammare, och det är inte omöjligt att jag gör det någon gång. Boken är såklart skriven i tre olika delar - Helvetet, Skärselden och Paradiset - och varje del består av 33 sånger på ungefär 150 rader vardera. Hela eposet är skriven på terzin, ett versmått skapat av Dante, som bygger på en elvastavig vers. Varje strof har tre rader med ett särskilt rimmönster (aba-bcb-cdc-ded) som den här moderna svenska översättningen bortser från. Inga rim, alltså, men versmåttet stämmer i övrigt.
Jag upplevde inte att det var svårläst att läsa så pass lång text på ett ganska obekant versmått. Jag kom ganska snabbt in i det och det flöt på bra. Däremot kan så här i efterhand önskat jag valt att läsa en sång om dagen, och sedan textanalyserat den. Nu kanske kanske inte jag kollade fotnötterna längst bak i boken, men oftast inte. Blev ändå nästan överdrivet förtjust då jag hittade illustrationer över Dantes vandring längst bak i boken. Äntligen förstod jag bättre hur dessa platser var befattade. Helvetet med sina kretsar som en tratt, Skärselden med sitt berg att ta sig uppför, och Paradiset i all sin glans.
Även om det inte var svårläst, tyckte jag ändå att det var svårt att ta till sig helt enkelt för att Dante beskriver en värld som ligger långt ifrån mig. Boken utspelas år 1300, och då såg ju det mesta annorlunda ut mot idag. Dessutom vet jag inte vilka alla de personer han möter på sin vandring är, även om de på den tiden säkert var välkända.

Jag är alltså glad att jag läste "Den gudomliga komedin", och gav den betyget 3/5. Väldigt intressant läsning ur ett litteraturhistoriskt perspektiv.