"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins

Innehåller spoilers för "Hungerspelen".

Det blev en liten bloggpaus där, då jag tog en hel vecka för att bara lata mig. Och fylla år. Men nu kör vi igen.

Sedan sist har jag läst ut den senaste boken i Hungerspelen-serien. Den femte utgivna, men nummer två i ordningen rent kronologiskt. 

Bildkälla The StoryGraph

Det är dags för de 50:e Hungerspelen, och ute i distrikten ska snart de tävlande lottas. Den här gången, för att fira jubileet, är det fyra ungdomar från varje distrikt som ska lottas, två pojkar och två flickor.
Haymitch försöker att inte fundera så mycket över vad som ska hända, utan planerar istället för vad han ska göra när dragningen är över - hjälpa sin mamma och träffa sin flickvän.
När Haymitch ändå väljs inser han att den framtid han hoppats på inte kommer finnas där. När han också förstår att oddsen absolut inte är till hans fördel är han nästan redo att ge upp. För vad finns kvar att kämpa för om du redan förlorat allt du har kärt.

Boken är skriven i första person, och berättas helt från Haymitch synvinkel. Det är en ganska sorglös pojke vi möter i boken början, men med tidens gång blir han allt mer uppgiven. Det känns även av i bokens ton. ordvalen. Känslan i boken ändras allteftersom Haymitch gör det.
Om man kan sitt Hungerspel så vet man hur det går för Haymitch, men det gör inte händelserna på arenan mindre spännande för det. Här får vi veta vad som händer för att bryta ner Haymitch från den glad pojke med framtidsplaner som vi möter i bokens inledning, till den deprimerade alkoholist vi möter i den ursprungliga trilogin. Hur lyckades Snow/Kapitolium bryta ner honom så totalt. Och det är inte mysigt eller snällt, allt det han utsätts för och får uppleva. 
Boken var lätt att komma in i, och lätt att läsa trots sitt ganska jobbiga ämne. Det var så där spännande att jag bara ville läsa vidare, tills jag hade fått veta allt.

Mitt betyg på "Sunrise on the reaping" blev 4/5.