"We used to live here" av Marcus Kliewer

"We used to live here" är en sådan där bok som jag sett på varenda topplista och favoritlista över skrämmande böcker den senaste tiden. Till sist blev jag helt enkelt nednött och skaffade den. Föll för hypen, med andra ord. Sådant som brukar straffa sig.

Bildkälla The StoryGraph

Eve och hennes flickvän Charlie har nyligen köpt ett förfallet hus till vrakpris. Planen är att rusta upp det och sälja det vidare, som de gjort många gånger förut. 
En dag när Eve är ensam hemma knackar det på dörren. På trappan står en familj med tre barn, och pappan påstår sig vara uppväxt i huset och frågar om det skulle gå för sig att han visar sin familj hur det ser ut. Eve tvekar först, men ger till sist med sig. Ett val hon ska komma att ångra.

Jag drömde mardrömmar om den här boken. Den kändes väldigt opålitlig, som en creepy pasta och/eller uncanny valley. Jag visste inte vad det var som hände riktigt och hade svårt att släppa den. Därav mardrömmar.
Men. Efter ungefär en tredjedel av boken, eller mindre, blev det helt enkelt för mycket. Det blev mest rörigt och osammanhängande och jag tröttnade ganska fort på att försöka hänga med i vad sióm hände. Särskilt som så mycket byggdes upp som det sedan inte blev något av. Många lösa trådar och ett så pass öppet slut att det inte kändes som ett slut. Jag fick verkligen inte svar på något alls.
Boken har jämförts med filmen "Parasite" och det finns det fog för, men mest av alt tyckte jag att det var en rip off på "House of leaves" och då föredrar jag "House of leaves" alla dagar på året. Mellan kapitlen förekommer det dokument som ska handla om huset och allt mystiskt som tydligen hänt där, och det förekommer även morsetext, som jag tog mig tid att tyda. 

Jag gav "We used to live here" betyget 1,5/5.