"Den hand som först höll min" av Maggie O'Farrell

Inte kunde jag ana när jag plockade upp "Hamnet" för några år sedan, att jag skulle få en ny favoritförfattare i form av Maggie O'Farrell. Sedan dess har jag läst nästan allt som givits ut på svenska, fattas bara en av de äldre böckerna, och så har hon nyligen kommit ut med en bok och har ännu en som väntar på publicering nästa år. Finns dock inte på svenska än, men eftersom jag inte har problem att läsa på engelska, så kanske jag tar snabbvägen för att läsa hennes senaste verk.
Men. Innan dess kan vi ta en titt på den bok jag nyligen läst ut, "Den hand som först höll min".

Bildkälla The StoryGraph

Efter ett slumpartat möte beger sig Lexie till London för att börja ett nytt liv. Hon har träffat Innes, och de inleder en romans som trotsar dåtidens konventioner. Det är 1950-tal, och London upplever en kulturell boom efter andra världskrigets slut, och Lexie får jobb på Innes konsttidning "Elsewhere".
I vår tid har Ted och Elina precis fått barn. Förlossningen var mycket traumatisk, och till en början har Elina svårt att minnas vad som hände. Ted däremot verkar ha motsatta problemet, då han plötsligt ser saker för sitt inre som han inte vet om de är inbillningar eller minnen.

Maggie O'Farrell är alltså en av mina favoritförfattare numera, och den här boken griper också tag i mig. Bitvis berättas den nästan som en film, vi får följa karaktärerna på ett väldigt berättande sätt - till och med baklänges. Platser får egna berättelser knutna till sig, och allt vävs ihop på ett snillrikt sätt. Jag fastnade snabbt för de olika karaktärerna, särskilt för Lexie som med sina livsval känns väldigt nyskapande och modern. Hon lever utan krusiduller, och precis som hon vill - oavsett vad andra kan tycka. 
Och så finns det en (eller två) karaktärer som jag fullkomligt avskyr, och allteftersom berättelsen går blir det bara värre med den saken.
Boken är indelad i två delar, och den första delen tog jag mig igenom ganska snabbt. Jag var nyfiken på hur de olika tidslinjerna skulle knytas ihop, vad de hade gemensamt och om de hade något gemensamt. När den andra delen tog vid trodde jag att jag hade listat ut det, och jag ville faktiskt inte läsa om det. Inga spoilers, men jag hade på känn att det skulle kunna bli riktigt sorgligt och kanske till och med lite jävligt. Jag säger inte om jag hade rätt.
Den känslan gjorde att jag tappade lusten att läsa vidare, och det var nästan så att jag till slut tvingade mig själv att läsa ut boken. Den tappade mig, med andra ord. Inte bokens fel, utan mer förknippat med känslan jag fick av den.

Boken är på inga sätt dålig för det, och i slutändan gav jag "Den hand som först höll min" 3,5/5 i betyg.