Dagens filmtips: Young Frankenstein

Jag har ett onödigt stort center i hjärnan där jag lagrar filmcitat. Citat som jag sedan droppar när helst jag anser det vara mer eller mindre lämpligt, för sådan är jag. En film jag lagrat massor av citat från är den helt underbara komedin "Young Frankenstein" från 1974 - eller "Det våras för Frankenstein" som den fick heta på svenska eftersom Mel Brooks står för regin. Här har han gett sig i kast med den klassiska skräckfilmen från tidigt 30-tal, främst då "Frankenstein" och "Frankensteins brud", och förvandlat dem till en skratta-högt-komedi.

Marty Feldman (Igor), Cloris Leachman (Frau Blücher), Gene Wilder (Dr.Frankenstein)

 och Teri Garr (Inga).

Den unge neurokirurgen Fredrick Frankenstein ("It's pronaounced 'Fronkensteen'") blir kallad till sin farfars slott i Transylvanien för att göra upp hans testamente. Alla hans försök att skaka av sig fördomarna kring sin farfars gärning går om intet när han finner dennes manual i hur man återupplivar en död människa. Han bestämmer sig för att gå i farfars fotspår och skapar det kärlekstörstande Monstret (Peter Boyle).

Ja - så var mars månad slut och därmed mitt filmtipsar-tema. Jag har dock haft så roligt med det, samt att det fortfarande finns en uppsjö filmer jag inte har tipsat om, att jag har en och annan plan för hur jag ska kunna filmtipsa även i fortsättningen, på en lite mer regelbunden basis.

Dagens filmtips: Kill Bill

Tarantino alltså, honom var jag ju tvungen att hinna med den här månaden. Frågan var bara vilken film jag skulle välja. Efter att ha bråkat med hjärnan ett par veckor föll så valet slutligen på "Kill Bill". Då kom nästa val - del 1 eller del 2? Och där kunde jag inte välja så det får bli båda två. Jag har nämligen fortfarande inte bestämt mig för om jag tycker någon av dem är bättre än den andra. 

Jag vet de som bestämt hävdar att del 1 är bäst, andra som hävdar att del 2 är det och jag själv tycker de är lika bra. Eller - det beror kanske på dagsformen och hur jag tänker på dem. Om man ser till actionspäckade scener med mycket slåss, svärd och blod - ja då är ju del 1 bäst. Om man vill veta mer om bakgrunden och känna en del isande obehag och så - del 2. Allra bäst är så klart ändå att se dem som en enda sammanhållande film, som råkar befinna sig på två olika discar, och det är ungefär så jag tänker.

"Kill Bill - Volume 1" (2003)

"Kill Bill - Volume 2" (2004)

Efter fyra år i koma vaknar den professionella yrkesmördaren Black Mamba (Uma Thurman) upp med en enda tanke - hämnd. Hon har blivit förrådd av sina tidigare kollegor i "The Deadly Viper Assassination Squad" som på hennes bröllopsdag lät mörda alla närvarande, inklusive den höggravida bruden. Hon sammanställer en dödslista med fem namn och ger sig ut på sin hämndresa för att stryka namn efter namn på listan tills hon slutligen kommer till målet - Bill.

Finfin rollista med David Carradine som Bill och Lucy Liu, Viveca A. Fox, Daryl Hannah och Michael Madsen som övriga medlemmar i Deadly Vipers. Och som alltid med Tarantino: genreöverskridningar, episodiskt berättande, bildskönt våld och underbart soundtrack. 

Dagens filmtips: Draktränaren

Jag har tur jag som har barn, för ibland undrar jag om jag hade sett alla dessa tecknade sötsaker om jag inte hade haft barn som älskar allt som är tecknat. Eller tecknat förresten - datoranimerat är det ju för det mesta numera. En av de filmer jag är rätt så övertygad om att jag hade missat om inte barnens farmor hade tyckt att det verkade vara en bra present, är dagens filmtips "Draktänaren". Eller "How to train your dragon" som den heter på engelska. Jag har däremot hittills endast sett den i sällskap med mina små och då blir det på svenska så för mig blir det den svenska titeln.

"Draktränaren" (2010)

Filmen handlar om den unge vikingen Hicke. Trots att han är hövdingens son tillhör han den klena och klumpiga skaran och anses i byn inte vara av det rätta virket för att tränas att bli krigare så han kan bekämpa deras fiender drakarna. Hicke är dock uppfinningsrik och lyckas besegra en drake som han fångar in och kallar för Tandlöse. Med Tandlöse som vän inser Hicke att drakarna kanske inte är de vettvilliga monster han hela tiden fått lära sig att de är.

Nu är ju jag en lipsill av stora mått, och jag står för att jag alltid - varenda gång - grinar som en småunge när jag ser den här. Jag tycker den är så himla bra! Jag blir tårögd bara jag ser bilder på Tandlöse, för gölligare drake får man nog leta efter.

Dagens filmtips: Amélie från Montmartre

Jag börjar med en gång - har du inte sett den här filmen så ska du inte, upprepar inte, se klippet jag har lagt i slutet av det här inlägget. Det innehåller nämligen en spoiler utan dess like. Har du däremot sett filmen, så titta för all del, så att du kommer ihåg varför du ska se den igen. För "Amélie från Montmartre" är ett riktigt guldkorn, två timmars ljuvlighet. 

Jag har sagt förut att jag gillar en vacker film så att jag älskar den här kommer kanske inte som en nyhet. Och då menar jag inte handlingen, även om den är vacker den också, utan jag menar rent bildmässigt. Det är vackra miljöer, vackra färger och underbar klippning. Jag faller pladask varje gång jag ser den (och jag såg den senast igår).

Audrey Tautou som Amélie i "Amélie från Montmartre" (2001) (Le fabuleux destin d'Amélie Poulain).

Amélie har växt upp i utkanten av Paris i en överbeskyddad miljö utan vänner, och har därför varit hänvisad till sin egen fantasivärld. Så fort hon kan lämnar hon faderns hem för en lägenhet i Montmartre och ett jobb som servitris på ett kafé.

Samma dag prinsessan Diana dör finner Amélie en skatt i sin lägenhet som hon bestämmer sig för att återlämna till den som lagt den där. Därmed börjar hennes nya mål, att ge andra människor glädje - och kanske finna lite glädje åt sig själv.

Har du inte sett filmen så slutar du läsa här. Nu. Inte ett ord till. Bläddra vidare. Spoiler följer. Fortsätter du ändå läsa så skyll dig själv. Jag har varnat dig.

Alltså... Den här scenen... Bara det där sättet han höjer ögonbrynet när hon kysser honom på kinden. Swoon!

Dagens filmtips: Grosse Pointe Blank

Här kommer en film jag tipsat om förut, och varför inte - den tillhör mina absoluta favoriter, och inte bara för att mitt ögongodis John Cusack är med. Det här är en svart komedi med en lätt skruvad intrig och massor av bra musik på soundtracket. Tyvärr fick den en sanslöst larvig titel på svenska, "Även en lönnmördare behöver en träff ibland", så jag håller mig till originalet - "Grosse Pointe Blank".

Minnie Driver och John Cusack i "Grosse Pointe Blank" (1997)

Martin Blank (Cusack) är en frilansande lönnmördare som tappat intresse för sitt yrke. Han bestämmer sig för att göra ett sista jobb, som råkar vara i den stad han växte upp, staden han lämnade 10 år tidigare och där det nu ska hållas en skolåterträff. Han går dit med flickan han aldrig kunnat glömma (Driver) i ett försök att börja om med henne, men kvällen utlöper inte riktigt så som han hade hoppats.

I mindre roller ser vi även Dan Akroyd som en rivaliserande lönnmördare som vill att Blank ska ansluta sig till en sorts fackförening han håller på att skapa, Joan Cusack som Blanks sekreterare, samt Jeremy Piven som Blanks gamla bästis Paul.