Nagellacket i oktober

Det här blir det kortaste inlägget någonsin i nagellacksväg, för i oktober har jag målat naglarna en enda gång. Då såg det ut så här.

Essie, Just take a bite
Från Snow White-kollektionen. Det äppelröda, så klart, med ett guldigt skimmer som gav lacket lite liv. Väldigt fint och jag trivdes bra i det. 
Hade planer på att måla klart kollektionen, men så hände sjukdom och annat tråkigt, så det glömdes bort. I november? Kanske?
 

"Andas" av Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates är ständigt min förhoppning till Nobels litteraturpris, men hittills har hon inte fått det priset. Hon är ju inte purung heller, så risken är överhängande att det aldrig kommer ske. Och så kanske hon är lite för populär och välkänd - oftast känns det som att det är ganska smala (litteraturmässigt) författare som får priset. 
Nog om det. Dags att ta en titt på den senaste av hennes böcker som jag läst.

Bildkälla The StoryGraph

Michaela och hennes man har nyligen flyttat från den amerikanska östkusten till New Mexico. Här ska maken, Gerard, arbeta på ett framstående akademiskt institut, och Michaela ska undervisa i skrivande en gång i veckan.
Straxt efter ankomsten till deras nya liv insjuknar dock Gerard i en dödlig sjukdom. Michaela, som bara är 37 år gammal, förstår att hin snart ska bli änka och förlora den hon älskar - och den identitet hon byggt upp, präglad av sin make.

Det här var helt fel bok för mig, Särskilt just nu. Jag började till och med läsa den samma dag som en vän till familjen gick bort i en sjukdom liknande den som beskrivs i den här boken. 
Boken är indelad i två delar, och den första tyckte jag var helt okej. Här följer vi Michaela när hon kämpar för sin makes överlevnad, försöker leva sitt eget liv så normalt som möjligt, och tänker tillbaka på deras liv tillsammans. I den andra delen har Gerard gått bort och Michaela blir för mig en helt oberäknelig berättare. Hon går upp i sin sorg så mycket att hon inte kan ta hand om sig själv. Verklighet blandas ihop med fantasier, och hon har ständigt suicidala tankar. Hon hade behövt bli tvångsinlagd, i mina ögon. Jag tycker faktiskt att hon är så jobbig att jag i slutet av boken helt tappat tråden, och inte riktigt förstår vad som händer. Vad är hennes fantasier och vad har verkligen hänt? Jag satt också och undrade för mig själv varför jag ens läste ut boken. För jag tyckte ju inte att den var bra. Den lilla behållning jag fick i den första delen försvann helt i den andra, och jag ångrar lite att jag läste den här boken. Både just nu och överhuvudtaget. 

"Andas" fick hittills årets lägsta betyg av mig, 1/5. Jag älskar Joyce Carol Oates, men jag älskade inte den här boken. Alls.

Sett på TV: C.B Strike, säsong 1(-3)

Spoilervarning på TV-inlägg.

Beroende på hur man ser det är det här antingen den första säsongen, eller de tre första. Filmatiseringarna av böckerna om C.B. Strike är nämligen miniserier. De första tre, "The cuckoo's calling", "The silkworm" och "Career of evil" brukar dock klumpas ihop i de flesta fallen, och det är lite så jag såg på dem. Det blev sju avsnitt, men mer om det nedan.

Bildkälla Neon

Robin Ellacott jobbar som sekreterarvikarie på en förmedlingstjänst när hon blir kallad för ett nytt uppdrag. Till sin förtjusning upptäcker hon att hon den här gången blivit skickad till en privatdetektiv.
Cormoran Strike har ett brokigt förflutet och är veteran från armén. Sedan han fick benet bortsprängt vid tjänstgöring i Afghanistan har han valt att använda sin slutledningsförmåga till att bli privatdetektiv, ett yrkesval som uppslukar honom helt.
Under Robins första dag får firman ett nytt uppdrag. En firad modell har till synes begått självmord, men hennes bror har sina tvivel och vill att Strike ska granska polisutredningen. Fallets lösning ger firman stor publicitet, och Cormoran anställer Robin på permanent basis, något hennes fästman Matt ogillar starkt.
Nästa stora fall handlar om en författare som försvunnit efter att han börjat sprida manuset till sin senaste bok. Manuset är en elak skildring av kollegor, hustrun och andra människor i förlagsbranschen, så när han hittas död finns det många misstänkta.
Berömmelsen har en baksida och Cormoran får en del oönskad publicitet. När Robin får ett paket skickat till sig, innehållandes ett ben, känns det personligt för Cormoran. Firman börjar undersöka hans förflutna för att om möjligt finna en misstänkt, och Robin får problem i sitt förhållande när arbetet följer henne hem.

De tre första böckerna fick alltså sammanlagt sju avsnitt på sig att berätta sina historier. För den fösta, "The cuckoo's calling", räcker det okej, men de andra känner jag hade behövt lite mer tid för att landa ordentligt. Det är mycket från böckerna som helt tagits bort, bland annat Cormorans trassliga förhållande till sin före detta fästmö Charlotte - en relation som annars spökar i bakgrunden genom hela bokserien.
Annat är jag glad att det finns kvar. Som Cormorans amputerade ben, och hur vacker, smart och driftig Robin är. Här passar Tom Burke och Holiday Grainger perfekt i sina roller. Det finns också en personkemi dem emellan som bra matchar den mellan Cormoran och Robin i böckerna.
Det är bra adapterat, men lite väl skyndsamt berättat alltså. Övriga säsonger/miniserier har fått fyra avsnitt på sig, och gissningsvis finns det då mer utrymme att berätta mer om Robin och Cormoran som personer, och inte bara de fall de arbetar med.

Jag fortsätter cykla och titta.
Serien finns just nu med 6 miniserier, och det är klart med en sjunde för boken "The running grave" men än så länge finns inget datum för när den kan komma. Den åttonde boken kom ut för några månader sedan, och gissningsvis blir den också en miniserie så småningom.

"The Silent companions" av Laura Purcell

Det är mer än en vecka sedan jag läste ut den här boken, så det är väl dags att skriva några ord om "The Silent compaions". Den här boken har varit inne på min önskelista på Adlibris många gånger, som i att jag lagt dit den och tagit bort den och lagt dit den igen. Slutligen blev jag tipsad på YouTube om att den här boken minsann skulle ha en ruggig stämning på riktigt, och då slog jag till. Och sparade den till den ultimata ruggmånaden oktober.

Bildkälla The StoryGraph

Nygifta Elsie har dessutom precis blivit änka. Hon skickas till sin makes familjegods The Bridge, tillsammans med hans kusin som sällskapsdam, för att ta över godset och uppfostra barnet hon väntar.
Hon blir inte direkt välkomnad av byborna, som hyser en nedärvd skräck för godset. För 200 år sedan hände något hemskt här, och en kvinna blev dömd till bålet som häxa.
Snart börjar även Elsie höra märkliga ljud, och när hon hittar verklighetstrogna målade figurer, tysta följeslagare, börjar ännu fler mystiska och skrämmande saker hända i huset.

Ärligt talat blev jag lite besviken på den här boken. Den var inte dålig, men inte heller ens i närheten av så otäck som jag blivit lurad till att den skulle vara. 
Boken berättas i tre olika tidslinjer. Elsies upplevelser på ett sjukhus, efter det att hon varit med om en olycka. Elsies berättelse om det som ledd fram till sjukhusvistelsen. Och slutligen dagboksanteckningar från The Bridge 200 år tidigare, och vad som ledde fram att huset fick så dåligt rykte. Jag förstår varför författaren valde det berättargreppet för att sakta men säkert föra oss till slutklämmen, men jag tyckte samtidigt att berättelsen ibland förlorade på det. Tempot avbröts, på något sätt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut hur det skulle gå, och vad som skulle vara den stora twisten. Jag har läst för många böcker för att bli det minsta överraskad av slutet.
Men. Det är ändå bitvis en ganska otäck stämning, och de där målade träfigurerna upplevde jag som bra creepy. En del frågor som lämnas obesvarade också.
På det hela taget en helt okej bok, men jag hade hoppats på lite mer kalla kårar.

Mitt betyg på "The Silent companions" blev 3,5/5.

Bullet journal för november

Jamen det var väl självklart att jag inte skulle få hålla mig frisk hela hösten. Varit ur slag med feber och förkylning den senaste veckan, men nu börjar jag nästan känna att jag orkar med saker igen. Det satt dock ganska långt inne att fixa till sidorna i min bullet journal, men till sist blev det gjort.

November brukar vara grå, både ute och i min bullet journal. Hittade den hör washin med droppar i olika grå nyanser, och en gnutta rosa, så den fick det bli. Matchade med två grå fineliners från Stabilo, och en Tombow i färgen N79, Warm gray 2.
Börjar hela alltet med Hamlets berömda monolog, och övriga citat i november kommer också från William Shakespeare. På andra sidan en månadsöversikt.

Jag kommer läsa en roman i november, som jag kommer läsa om för minst fjärde gången. Jag brukar tycka den är ganska tråkig, men jag tänkte ge den en ny chans eftersom den fick en nyöversättning för några år sedan, som jag varit nyfiken på. Boken är en klassiker, och handlar om en väldigt berömd vampyr.
Plats också för anteckningar om nagellacken jag kanske kommer använda, och en sida kassabok.

Det har gått dåligt med all form av träning den här månaden, men jag inbillar mig att jag kommer ta nya friska tag i november. Om det verkligen blir så återstår att se, men jag har gjort plats för det i varje fall.

Vanor, humör, att göra och saker som hände.

Och avslutningsvis ett veckouppslag. Jag gillar att november slutar en söndag, så det blev exakt fyra veckor att skriva in den här månaden.

Bara en månad kvar, som gissningsvis kommer få jul/vintertema. Sedan är det dags för en ny bullet journal. Jag har en färg som jag har span på, men den är väldigt slut just nu. Försöker ha is i magen, men det kanske blir en annan än den jag tänkt mig, trots allt.