Spoilervarning på TV-inlägg.
Det finns tillfällen där det känns som att jag är sist på bollen, och gällande svensk/danska deckarserien "Bron" är den känslan väldigt stor. Det är först nu jag ser den, nästan 15 år efter det första avsnittet visades.
"Bron" blev snabbt en succé och serien såldes till många andra länder som gjorde sina egna versioner. Tror jag håller mig till den svensk/danska versionen.
 |
| Bildkälla Filmtopp |
En mördad kvinna hittas mitt på Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Så möts poliserna Saga Norén från Sverige och Martin Rhode från Danmark, när de måste samarbeta för att lösa fallet.
Det visar sig snart att det inte är en kropp som hittats, utan två - delad på mitten. Och snart ger sig gärningsmannen till känna, en sanningsterrorist som med sina handlingar vill peka på fem samhällsproblem. Snart fortsätter han med sitt verk, och dödsoffren ökar på båda sidor gränsen. Frågan är motivet, och varför kan han så mycket om polisens arbete?
Tokhyllad, kan vi väl lugnt säga att "Bron" blev. Och jovisst är det spännande, så där så att jag sträcktittade på de sista avsnitten för att få veta hur det skulle gå. Men samtidigt... Är det verkligen så lysande som det påstås? Jag känner mig kluven där.
Det är så mycket som jag tycker känns helt osannolikt. Som till exempel att Saga verkligen skulle fungera som polis på det sättet hon beskrivs här. Hon ska helt klart vara autistisk, och jag säger ingenting om att autistiska personer inte skulle klara av att ha ett jobb, inte ens inom polisen. Men verkligen? Ute på egen hand, far kors och tvärs i sin Porsche över bron. Hon är en paragrafryttare och en utomordentlig utredare, men jag gissar att i verkligheten skulle en person med Sagas diagnos ha ett skrivbordsjobb, och inte vara ute i fält och intervjua vittnen.
Både Saga och Martin är också ganska glappkäftade om en utredning som borde vara förlagd med stor förundersökningssekretess. Så går det som det går också.
Genom hela serien förekommer också stickspår som visar sig leda ingenstans eller bara fizzlar ut i intet. Vad var grejen med Charlotte och Göran? Eller socialsekreteraren Stefan? Mer än så kallade red herrings. Tyvärr gjorde det berättargreppet att det var plättlätt att lista ut vem som var säsongens onding, när han väl dök upp. Varför skulle vi annars plötsligt ta det sidospåret.
Motivbilden kändes också en hel del svajig, och med tanke på hur fjuttigt det han egentligen var ute efter, i det stora hela, så krävdes det väldigt många offer för en så pass personlig hämnd.
Det var på vippen att jag valde att sluta här, men ändå. Serien har en viss charm, så jag fortsätter. Om inte annat så för att ta reda på vad det är alla tycker så mycket om. For science.
Tokhyllad, kan vi väl lugnt säga att "Bron" blev. Och jovisst är det spännande, så där så att jag sträcktittade på de sista avsnitten för att få veta hur det skulle gå. Men samtidigt... Är det verkligen så lysande som det påstås? Jag känner mig kluven där.
Det är så mycket som jag tycker känns helt osannolikt. Som till exempel att Saga verkligen skulle fungera som polis på det sättet hon beskrivs här. Hon ska helt klart vara autistisk, och jag säger ingenting om att autistiska personer inte skulle klara av att ha ett jobb, inte ens inom polisen. Men verkligen? Ute på egen hand, far kors och tvärs i sin Porsche över bron. Hon är en paragrafryttare och en utomordentlig utredare, men jag gissar att i verkligheten skulle en person med Sagas diagnos ha ett skrivbordsjobb, och inte vara ute i fält och intervjua vittnen.
Både Saga och Martin är också ganska glappkäftade om en utredning som borde vara förlagd med stor förundersökningssekretess. Så går det som det går också.
Genom hela serien förekommer också stickspår som visar sig leda ingenstans eller bara fizzlar ut i intet. Vad var grejen med Charlotte och Göran? Eller socialsekreteraren Stefan? Mer än så kallade red herrings. Tyvärr gjorde det berättargreppet att det var plättlätt att lista ut vem som var säsongens onding, när han väl dök upp. Varför skulle vi annars plötsligt ta det sidospåret.
Motivbilden kändes också en hel del svajig, och med tanke på hur fjuttigt det han egentligen var ute efter, i det stora hela, så krävdes det väldigt många offer för en så pass personlig hämnd.
Det var på vippen att jag valde att sluta här, men ändå. Serien har en viss charm, så jag fortsätter. Om inte annat så för att ta reda på vad det är alla tycker så mycket om. For science.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!
Jag förbehåller mig rätten att radera kommentarer som är: spam, reklam, otrevliga, irrelevanta för inlägget och/eller anonyma .