torsdag 16 juli 2009

R.I.P.


I går dog min farbror. Det var inte oväntat, men det gör ju inte sorgen lättare att bära. Han hade cancer och de sista månaderna vårdades han på hospice där han i går somnade in med min pappa vid sin sida.
Jag är lite arg på mig själv för att jag aldrig tog mig tiden att hälsa på honom den sista tiden. Jag visste ju att han var döende och jag hade velat tala om för honom hur mycket jag tycker om honom. Men å andra sidan - nu kan jag få minnas honom som han var innan han blev så sjuk. Jag minns inte min farbror som en bräcklig människa i en sjukhussäng, utom som den pillemariske farbror han var. Med rött hår (som blev vitt) och ett glatt leende, skakandes min hand på det där speciella sättet han alltid gjorde och som jag tyckte så mycket om. Jag minns min farbror levande.
En liten bön från mig till dig som läser det här. Skänk gärna en slant till forskningen mot cancer. Och om du är man (eller har en man i din närhet som du tycker om) kolla den där prostatan. Min farbrors cancer upptäcktes för sent. Annars hade han kanske fått bli äldre än 65 år och 10 dagar.
Vila i frid farbror R. Du lever i mitt minne.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.