På spår 4 hittar vi "Possibility" med Lykke Li, den svenska tjejen, och jag har nu för första gången lyssnat på en hel låt med henne. Usch. Nä. Fy. Varför är det sådan inflation i unga tjejer som sjunger oartikulerat med bebisröst? Det låter sockersliskigt - som om hon sjöng med sockervadd i munnen eller nåt. (Och nej, jag gillar inte Lisa Ekdal heller.) Nästan så man längtar efter de där som sjunger falskt med flit. Som Cranberries-vad-hon-nu-heter eller Alanis Morisette. Och vissa som känner mig vet vad jag tycker om den typen av "sångteknik". Något om en skadskjuten svan har jag för mig. Stämmer det M?
Nej - Mrs Data tycker inte om. Tacka vet jag lite tunga synthar. Tur för mig att Kents nya kommer snart. Sen verkar Di Levas coverplatta som kommer i slutet av november lovande.
PS. Det mesta andra på soundtracket tycker jag är riktigt bra. Bara en bebisröst-varning till, men hon artikulerar i varje fall...
