Stephenie Meyer och vampyrerna

Läste det här på Expressens hemsida.

Trevligt, trevligt.

En tankeställare

Har haft en underbar yogahelg i Stockholm, tillsammans med min klass. Näst sista gången.
Det känns så klart väldigt spännande att jag om bara 2 veckor är färdig lärare i Livsyoga, men samtidigt känns det sorgligt att resan snart är slut. Jag kommer sakna min klass otroligt mycket. "Parting is such sweet sorrow" som Shakespeare skrev i Romeo and Juliet.

Vi hade denna helg besök av Guru Dharam S. Khalsa. Guru är ett namn, inte en titel. Ordet guru betyder lärare och det är han, men han betonade noga att det inte finns några gurus, det har det inte funnits på många hundra år. Kallar man sig guru inom yogan så är man absolut inte det. Så nu vet vi det. Fast han hade turban i varje fall.

En sak han sade har verkligen etsat sig fast i mig, gett mig något rejält att tänka på. Vi samtalade om inkarnation, karma och hur man förhåller sig till sin omgivning. Det är lätt att hamna i konflikt, det vet vi ju alla. Om detta sade han: The other person is you. (Han sade det på engelska för att han är britt.)

Man är två om en konflikt (eller ett möte), och den andra personen är jag. Vad speglar jag? Om jag ser på mig själv utifrån, kan jag då förstå den andra personens inställning till mig? Vad kan jag göra för att det ska bli ett bra möte?

Om jag hamnar i en konflikt och väljer att ta ett steg bakåt, ta ett djupt andetag och lugna mig, försöka se ur den andre personens ögon, finns då inte en stor möjlighet att konflikten kan dämpas? Jag önskar verkligen att jag kunde börja leva så. Jag tror det kan bli svårt, men jag vill försöka.

Yogayogayogayogayoga

Så är det dags för en tripp till Stockholm igen. Näst sista kurstillfället innan jag är färdig yogalärare. Hepp!

Den här gången åker vi upp hela familjen.
Älskade maken och barnen ska till Skansen och kolla in någon spindelutställning på Akvariet. Är jag väldigt glad att jag slipper. Huga!

Själv ska jag tanka energi och träffa en tvättäkta guru. En sådan där med turban och hela kittet. Spännande...

Och förkyld är jag. Wish me luck!

11 år

Idag firar älskade maken och jag vår 11-åriga förlovningsdag.

Och han får fortfarande mitt hjärta att slå frivolter av lycka.

Det leendet. De ögonen.

Jag älskar dig.

När katten är borta...

...så blir det många länkar till bilbanesiter i allmänhet och Scalextric i synnerhet, på vår dator.

Det är alltså jag som är katten.
Och älskade maken som är råttan.

Nymålat

Ful hand. Fast ringarna är tjusiga.

Fin hand. Alldeles nylackad. Jag gillar rött, på allt från smink till kläder till inredning. Jepp, rött is the shit.

Jag har hittat en mycket trevlig nagellacksblogg, Nailtastic. Man behöver inte vara galen i nagellack för att uppskatta färgprakten där. Själv har jag alltid gillat nagellack, och att måla naglarna, men jag är dålig på att måla dem själv. Fast nu blev jag visst inspirerad.

Jag gillar att köpa små flaskor. Eftersom jag målar sällan så känns det inte lika surt när flaskan är dålig om det inte är så mycket lack kvar i den. Så Depend och Mavala följer ofta med mig hem. Just här har jag Depend Nr.40. De har även en lite miljövänligare remover som jag varmt kan rekommendera

Ah, yta... Är det inte härligt så säg.

Ursäkta röran...

...men det viktigaste här är inte min fula frissa, min galna uppsyn eller alla roliga pryttlar till salu bakom huvudet på mig. Det viktigaste här sitter på näsan. Mina nya, supersnygga glasögon som jag är såååååå nöjd med.

Historien om hur de äntligen hamnade på min näsa är alldeles för lång för att jag ska hinna berätta den just nu. Jag har ju plikter! Barnen ska till skolan.

Och jag har fortfarande min piffiga pyjamas på mig.

Jaja, det är ju 5 minuter kvar tills vi ska gå...

Tjoho!!!

Ett vårtecken, ta mig fan! Bilden knäppt med min usla mobilkamera igår vid vår husknut. Vintergäcken är på G och idag såg jag även att scillan var på väg. Det finns hopp om våren, go' vänner!

Isknakning

I mitt förra inlägg undrade jag om man kunde bli för vuxen för att tycka att det är roligt att gå på is så den knakar.

Min ömma moder, 70 minus, låter hälsa att: nej, det kan man inte. Det är roligt för barn i alla åldrar.

Men broddar är bra att ha.

Mrs Data undrar...

...blir man någonsin för vuxen för att tycka det är kul att trampa sönder is på gatan?

...finns det teckenspråks-slang?

...var sitter spinnmotorn på katter?

...varför skjuter man upp saker i flera månader som sedan tar 5 minuter att ordna?

...får man ha zebrarandiga leggins när man är 40 minus?

...eller blommiga?

...varför blir jag aldrig nöjd med mina ögonbryn?

...varför vinner alltid fel låt?

...vart tog Annas gitarr vägen?

...hur 17 ska jag hinna läsa alla böcker som jag vill läsa?

Nähä...

... det blev inte Salem al Fakir som vann heller....



Och bäst var den där hårdrocksversionen på "La voix". Sånt gillar Mrs Data. Synd att vi inte kan skicka den.

Death by drugs

Läser på Aftonbladets webbsida att Corey Heim har avlidit av en överdos. Som älskare av "Lost boys" är detta jättesorgligt. Känner mig lite ledsen i ögat nu...

Mössa av. Mössa på.

På Facebook har det uppstått en intressant diskussion om mössförbud på skolorna. Känner att jag måste få skriva om detta.

Jag är helt och hållet FÖR att skolans regler ska följas. Råder det mössförbud under lektionstid så ska man inte ha mössa på sig. Det ska inte behöva bli tjafs och tid som tas från lektioner för att elever inte kan ta av sig mössan - följa regeln.

Däremot är jag MOT mössförbudet i sig. Jag tycker det är lite larvigt. Min åsikt är att varje individ ska ha rätt att uttrycka sin personlighet. Om man sen väljer att göra det med en toppluva, färgat hår, lappade jeans, platåskor eller knallrött läppstift är en smaksak. (Själv gillar jag det där röda läppstiftet.)


Men... I de flesta skolor är fortfarande regeln att man inte har mössa under lektionstid. Vissa lärare bryr sig väldigt mycket om den regeln, andra inte. När jag jobbade som vikarie i engelska hade jag en (och bara en faktiskt) elev som ständigt hade keps på sig. Skolan hade mössförbud. Jag brydde mig inte. Andra lärare tvingade honom att ta av den.

En bra idé, som nämndes i den där Facebook-diskussitionen, är att eleverna låter representanter från elevkåren gå till rektorn och ifrågasätta denna regel. På så sätt har man stor chans att regeln hävs. För det är ju lite larvigt att ha mössförbud i dagens samhälle, eller visst. Som att man skulle införa skoluniform. Eller tvinga av någon en näspiercing. Eller så. Lite futtigt liksom.

Fast med det sagt - så länge mössförbudet finns så är det mössa av som gäller. Svårare är det egentligen inte.

Brillor

I dag har jag varit hos optikern på en synundersökning, och beställt nya glasögon.

Jepp.

Avsnoppad. Typ.

Cullen the cat har varit hos veterinären i dag. Han är numera Cullen il castrato. Undrar om han kommer jama i falsett nu?

Han har blivit kastrerad med andra ord. Eller opererat bort pungkulorna, som lilla A och lilla E mycket förtjust kallar det. Veckans roligaste ord nämligen. Pungkula alltså.

Bokcirkel

Det händer lite då och då att jag önskar att jag vore med i en bokcirkel. Eftersom jag läser mycket så kan jag känna att det vore bra att få diskutera vissa böcker jag läst. Ibland känner jag av detta redan under läsningens gång. Hittills i år har jag läst tre böcker som väcker denna längtan i mig.

"Kafka på stranden" av Haruki Murakami, "Boktjuven" av Markus Zusak och "1984" av George Orwell.

Men, jag är inte med i någon bokcirkel, så jag får vänta på att älskade maken läser dem så att jag får diskutera med honom. Han har inte öppnat "Boktjuven" än fastän jag gav den till honom i samma ögonblick jag hade läst ut den. *suck*

Just "Boktjuven" har jag väl redan tjatat om så jag nöjer mig med att citera texten från SvD som står på omslaget till min pocket: "Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: Läs den!"

Om "1984" kan man läsa följande i min läsdagbok (om man nu sitter och bläddrar i den): "Kände en stark önskan att vara 18 igen, sitta på café med goda vänner, dricka te och diskutera denna bok från pärm till pärm." För på den tiden var det ungefär vad vi gjorde efter skolan. Hamnade på ett café med massor av te (och cigg) och alla hade vi läst nästan samma böcker så dessa diskuterade vi livligt. Det var tider det!

"Kafka på stranden" är en typisk sådan där bok som man går och tänker på i flera dagar efter att man läst ut den. Vad hände sedan? Hur ska det gå? Hur var det med den där grejen? Vad var det egentligen som hände där? Frågorna snurrar i huvudet och det vore bara så trevligt att få sitta ner och prata prata prata om den. Få en annan persons insynsvinkel i den.

Jag tyckte den var väldigt bra och väldigt flippad. Ena stunden trodde jag att jag hade lyckats lista ut någonting, nästa satt jag där med långnäsa och fattade ingenting. Jag hade lite svårt att få grepp om den, men jag älskade den. Text som överraskar är alltid trevligt.

Och just nu läser jag "Svart flicka vit flicka" av Joyce Carol Oates. Årets JCO-fynd på bokrean. Och hennes böcker brukar jag också vilja diskutera. Och Stephen Kings. Måste kanske starta upp den där bokcirkeln...

Någon som vill vara med?

Facit

Jaha. Nu vet jag redan hur rubrikerna kommer se ut nästa söndag:

FEL LÅT VANN!!!

För Neo gick ju inte vidare....

Lyckorus

Säsongsstart för "Grey's anatomy" (Kanal5 21:00 torsdagar) och "True blood" (SVT1 22:00 torsdagar).

Yes!

Bill Compton är trevlig att se på - minst sagt.

Men! Kan ju inte påstå att de följer böckerna precis. Överhuvudtaget. Nope!

Och vad gjorde Christina där???? Tsk tsk... Nu blir Owen ledsen.

Det lilla ordet förlåt

För några inlägg sedan skrev jag om mobbing och de spår det sätter. Jag länkade till det inlägget på min Facebooksida och har fått massor med underbar respons både där och här. Det är när man ser sådana kommentarer som jag har fått som man känner hopp för mänskligheten. Typ.

Bland annat kan man i kommentarerna läsa att "det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta".
Visst det kan man tycka, men jag ser det inte riktigt så. Att det är mänskligt att fela är ju verkligen en sanning, men jag tycker knappast det är gudomligt av mig att förlåta. Det var nödvändigt. Och helt och hållet för min egen skull.

En vuxen Mrs Data kan med lätthet förlåta alla dem som gjorde mig ont, men minns väl att inom mig finns fortfarande en liten rädd Miss Data. Som inte vet vad den här dagen ska bära med sig. Får jag vara i fred? Blir jag slagen? Eller får jag bara höra glåpord? Det var för hennes skull jag var tvungen att gå vidare, den där genomledsna och livrädda lilla jag som jag alltid kommer se i spegeln. Det är för hennes skull jag var tvungen att finna styrka. Och det var inte lätt. Det är bland det svåraste jag har gjort. För det innebar att jag var tvungen att släppa en offermentalitet som jag burit med mig sedan min barndom. Jag var tvungen att sluta lyssna på den välbekanta rösten som talade om för mig att jag inte dög, att jag var ful, att jag förtjänade allt stryk (både fysiskt och psykiskt) som jag åkte på.

För det är inte sant. Inte alls. Alla har vi ett värde.

Jag jobbar fortfarande med mitt sårade barn. Ibland tror jag att jag är färdig med det, men så ser jag något mönster och upptäcker att "Aha! Nu är jag där igen". Jag har kommit till insikten om att jag nog aldrig blir färdig med mitt sårade barn. Hon finns där. Men jag har valt att se henne i stället för att gömma henne. Och i det finner jag styrka och möjlighet att förlåta.

Förlåta dem som sa att jag var ful, som busringde hem till mig, som hotade mig på bussen så att jag inte vågade gå av på min egen hållplats, som tog strypgrepp på mig på stan, som slog mig lite nonchalanat när de gick förbi mig i korridoren, som klottrade fula ord på mitt skåp.
Jag har mycket att förlåta men jag tror och hoppas att jag kommer klara det.

Jag kan bara tycka att det är lite sorgligt att det bara är en person från den tiden som vet om att jag har förlåtit. Att det bara är en person som bett om ursäkt. Att det bara är en person som varit stark nog att vilja finna sin egen läkning. Jag hoppas han finner den, det gör jag verkligen.

Så - här sitter jag. Det är 2:a mars 2010. Solen skiner på den jävla snön. Och jag mår så otroligt bra! Jag är lycklig! Jag har frid i mitt hjärta.

Jag är en strålande stjärna.