För några inlägg sedan skrev jag om mobbing och de spår det sätter. Jag länkade till det inlägget på min Facebooksida och har fått massor med underbar respons både där och här. Det är när man ser sådana kommentarer som jag har fått som man känner hopp för mänskligheten. Typ.
Bland annat kan man i kommentarerna läsa att "det är mänskligt att fela, men gudomligt att förlåta".
Visst det kan man tycka, men jag ser det inte riktigt så. Att det är mänskligt att fela är ju verkligen en sanning, men jag tycker knappast det är gudomligt av mig att förlåta. Det var nödvändigt. Och helt och hållet för min egen skull.
En vuxen Mrs Data kan med lätthet förlåta alla dem som gjorde mig ont, men minns väl att inom mig finns fortfarande en liten rädd Miss Data. Som inte vet vad den här dagen ska bära med sig. Får jag vara i fred? Blir jag slagen? Eller får jag bara höra glåpord? Det var för hennes skull jag var tvungen att gå vidare, den där genomledsna och livrädda lilla jag som jag alltid kommer se i spegeln. Det är för hennes skull jag var tvungen att finna styrka. Och det var inte lätt. Det är bland det svåraste jag har gjort. För det innebar att jag var tvungen att släppa en offermentalitet som jag burit med mig sedan min barndom. Jag var tvungen att sluta lyssna på den välbekanta rösten som talade om för mig att jag inte dög, att jag var ful, att jag förtjänade allt stryk (både fysiskt och psykiskt) som jag åkte på.
För det är inte sant. Inte alls. Alla har vi ett värde.
Jag jobbar fortfarande med mitt sårade barn. Ibland tror jag att jag är färdig med det, men så ser jag något mönster och upptäcker att "Aha! Nu är jag där igen". Jag har kommit till insikten om att jag nog aldrig blir färdig med mitt sårade barn. Hon finns där. Men jag har valt att se henne i stället för att gömma henne. Och i det finner jag styrka och möjlighet att förlåta.
Förlåta dem som sa att jag var ful, som busringde hem till mig, som hotade mig på bussen så att jag inte vågade gå av på min egen hållplats, som tog strypgrepp på mig på stan, som slog mig lite nonchalanat när de gick förbi mig i korridoren, som klottrade fula ord på mitt skåp.
Jag har mycket att förlåta men jag tror och hoppas att jag kommer klara det.
Jag kan bara tycka att det är lite sorgligt att det bara är en person från den tiden som vet om att jag har förlåtit. Att det bara är en person som bett om ursäkt. Att det bara är en person som varit stark nog att vilja finna sin egen läkning. Jag hoppas han finner den, det gör jag verkligen.
Så - här sitter jag. Det är 2:a mars 2010. Solen skiner på den jävla snön. Och jag mår så otroligt bra! Jag är lycklig! Jag har frid i mitt hjärta.
Jag är en strålande stjärna.
