Marsfavoriter

Ännu en månad har tack och lov tagit slut. Det här första kvartalet på 2013 har lämnat en del övrigt att önska, kan man milt uttrycka det. Men jag försöker som vanligt hitta guldkornen i tillvaron och det här har varit extra bra denna svinkalla mars.

Födelsedagsbarn: Jag har faktiskt inte firat någons födelsedag i mars, men jag känner folk som fyller år i mars. Det gör väl alla?
Kläder: Har köpt mig en finfin skjorta med stjärnor på, en finfin randig tröja och ett par finfina röda byxor.

Nagellack: Utesluter indielack ur den här kategorin och utser istället Def defying från China glaze som månadens finaste lack. Grönt är skönt.
Tv-program: Glee. Som har sändningsuppehåll igen... Tur att man har sina dvd-boxar att roa sig med. Lilla E och jag håller som bäst på att gleeka oss igenom säsong 2.

Now kiss!

Träningspass: Promenader och hetsdansning.
Skolhändelse: Vi har haft en tredagars workshop med mask och det har varit jättekul! Sminkdagen och commedia dell'arte var också roligt, men inte lika roligt som mask. Och ja - jag menar masker som man döljer hela ansiktet med. Då måste man nämligen uttrycka alla känslor med kroppen. Vilken utmaning!
Festlighet: Påskfirande med världens bästa svärfamilj. Så klart.
Frisyr: Jag kan ha tofs! Och luggen växer så det knakar och börjar titta ner i ögonen igen fastän det inte ens är en månad sedan jag klippte den sist.
Pussgurka: Flera stycken. Som alltid älskade maken, men även mina fina barn. Och mina fina vänner som jag får krama så mycket jag vill. Jag tycker om att kramas.

FredagsFilmen: The Host

För lite mer än ett år sedan fick jag veta att den här filmen var på gång och nu är den äntligen här. "The Host" är en filmatisering av en bok så jag är medveten om att det kan bli pannkaka av alltihop (boken är väl ändå (nästan) alltid bättre?) men eftersom jag älskade boken så kanske jag i varje fall gillar filmen? 

Det är Stephenie Meyer som skrivit "The Host" och hon är inte direkt obekant som författare till de senaste årens vampyrhysteriböcker - "Twilight" och polarna. Men nu är det inte vampyrer och varulvar utan utomjordingar. 

Bildkälla IMDb.

Mänskligheten är nästan helt utplånad av en utomjordisk ras som tar över de mänskliga kropparna och raderar deras minnen. Melanie är redo att kämpa till sista blodsdroppen för att hindra att hon, hennes bror eller hennes älskade blir tagna och förvandlade. Men så kommer dagen då Melanie blir infångad och Wanda blir inplanterad i hennes kropp. Men Melanie tänker inte ge sig utan kamp.

Renovering

Det är inte bara vårt kök som just nu får en ansiktslyftning. Jag kände att bloggen behövde lite nya kläder också. Jag kommer antagligen pilla en del till med färger och så, men just nu har båda mina bloggar samma bakgrund och typsnitt och jag gillar att de liksom hör ihop.

Jag passade på att byta ut min rubriktext också till ett snajsigt citat som jag hittade så sent som igår. Kan tacka Chris Colfer för det (också) eftersom det stod i inledningen till den bok av honom jag läser just nu, "The land of stories: The wishing spell".

Så ja - jag hoppas ni ska trivas. Säg till om det är något som stör ögat eller så.

Struck by lightning: The Carson Phillips journal

Varför läser jag en bok av Chris Colfer? För att han spelar Kurt så klart. Man är väl Team Kurt (i Glee) since Mr Cellofane, av en anledning. Från början var det ett ett manus till en film, som sedan har bearbetats till en roman. Och nu kommer frågan - gillar jag den? Svaret är ett rungande ja. 

Bild från AdLibris.

Carson Phillips är en mycket älskvärd karaktär. Ilsken men rolig och jag skrattade högt flera gånger när jag läste den här. Men ju längre jag kom i boken desto glesare blev det mellan asgarven för det är inget lätt liv han lever, stackars Carson.

Han bor med sin deprimerade och medicinerade mamma efter att pappan övergivit familjen. I skolan är han i botten av näringskedjan bland människor han ser ner på. Hans enda glädje är drömmen om att komma in på sina drömmars college och sedan vidare till en karriär som skarpskjutande journalist. Det enda som står i vägen mellan honom och hans dröm är att han behöver boosta sin collegeansökan med en litterär tidning och för att få den till stånd behöver han bidrag från andra studenter. Hans enda utväg blir att ta till utpressning.

Life comes at you fast. It hits you and tries to escape and be expressed in any way possible. In a way, it's a lot like... lightning.

Mrs Data ger "Struck by lightning: The Carson Phillips journal" av Chris Colfer 4/5 i betyg.
Filmen har varit fredagsfilm, och kommer på dvd i Svea rike i juni.

FredagsFilmen: The perks of being a wallflower

Ibland har jag noll inspiration till vilken film jag ska skriva om på fredagen. Då är det himla praktiskt att ha klasskamrater att fråga om råd. Den här veckan fick jag uppmaningen att lyfta fram "The perks of being a wallflower". En film jag vet absolut ingenting om. Baserad på en bok tydligen och med Hermoine Gran... eh... Emma Watson i en av de stora rollerna.

Bild från IMDb

Filmen handlar om Charlie, en 15-årig kille som försöker hitta sin plats i tillvaron. Han är en outsider som försöker hantera den första kärleken, sin bäste väns självmord och sin egen mentala ohälsa. Två äldre elever på skolan tar honom under sina vingar och visar honom den verkliga världen.

When inspiration strikes, part 2

My eyes darted from his eyes to his lips as he almost in slow motion licked them. Oh my god. Moist lips on that perfect mouth. I did't really think at all. Just closed what little space was still between us and put my mouth on top of those perfect lips.
He didn't hestitate in the slightest before he took my arm, the one he still held in a firm grip at the wrist, and wrapped it around his waist at the same time as his other hand came up to my neck and drove my face closer to his.

(Synd bara att det inte är det jag ska skriva till skolan som jag får inspiration till...)

When inspiration strikes

I was nervous because he was... well... wonderful. In every way. Kind of perfect actually. Man was I in the deep end of the pool.
I could hear the dryer coming to a halt in another room close by. A hatch that opened and a few moments later footsteps coming down the hall. A soft knock on the door and there he was in all his glory. Dark unruly locks of hair, the most golden eyes in all of the universe, a sweet smile playing with those perfectly blushed lips. I almost gasped at the sight.
Oh dear God almighty - I've found one of your angels. Please don't claim him back.

Dagens 20130316

Jepp, sådan är jag. Lovar mer frekventa Dagens utan att leverera. Har inte lust att bli fotograferad numera nämligen. Men idag tog jag mod till mig i varje fall. Bara så ni förstår det inte direkt leende fejset.

Outfit: Svarta jeans från Cubus. Randig tröja från H&Ms herravdelning. "Fashion has no gender." Kurt Hummel.
Smink: Mascara och ifyllda ögonbryn. That's it.
Nagellack: Tess d'Urbervilles från A England. Och så har jag frankat ett lack idag jag tänkte ha nästa vecka. Måste visa det för I nämligen och henne träffar jag först på måndag. Hoppas jag.
Frisyr: Otvättat. Men jag blötte och fönade luggen i varje fall. Inte för att det syns.
Doft: Antidote från Victor&Rolf. Ja det är en herrdoft. Who cares. Tydligen så har inte dofter kön heller. De doftar bara gott eller inte.
Klocka: Union Jack-Lambrettan.
Smycke: Kristalliga örhängen. För jag tryckte upp mina öronhål häromdagen. De som varit delvis hopläkta i nästan tre år. Det gjorde bara ont en liten stund.
Väder: Soligt men kallt.
Fika: Te.
Middag: Schnitzel med pommes.
Pryl: Hörlurar. Så jag kan plugga in i datorn och lyssna på musik. Särskilt när älskade maken bilar bort kakelplattor i köket. Renovering på G. Ja, och så glasögon som synes. Har sådana på grund av börjar bli en gammal kärring. Tydligen.
Träning: Räknas att veckohandla som träning? Dansade med mina underbara klasskamrater igår i varje fall. Så hetsigt vi kunde. Fredagslunchdisco blir möjligtvis vår nya tradition. Möjligen andra dagar också.
Sysselsättning: Läsa. Försöka köpa ny bänkskiva till köket men han som ska såga till den var inte där idag och tydligen kan man inte lämna sina mått hos Bauhaus och hämta ut den tillsågade bänkskivan en annan dag om man inte pratar med han som ska såga till den. Really? Jag trodde det här var 2013. Någon sorts beställnings/bokningsrutin borde man kunna ordna med dagens teknik. Tycker man. Och så har jag handlat som sagt, lagat mat och pendlat i humöret från glad till superledsen till arg. Blä. Längtar till måndag. Tror jag ska föreslå Måndagslunchdisco.
Barnabråk. Lite gruff bara. Men dagen är ju inte slut än.
Låt: Väldigt många, men jag säger Sideways med Citizen Cope idag med.
Kvällsnöje: Jag hade hoppats på Glee eller en film, men de pratar om Fångarna på fortet här och i så fall flyr jag in ett annat rum och gör något roligare. Som att fila hälarna. Eller borra hål i huvudet.

FredagsFilmen: Oz the great and powerful

Bildkälla IMDb

Bara ett kort litet inlägg denna fredag för den här filmen vet jag egentligen inte värst mycket om alls. Mer än att jag vill se den. Så klart. Allt som handlar om Oz känns sevärt om jag ska vara riktigt ärlig. Sveriepremiär idag.

Oscar jobbar som trollkarl på en cirkus när han plötsligt förs från Kansas till det fantastiska landet Oz. Till en början tror han att äntligen ska nå den berömmelse och rikedom han alltid drömt om, men det ändras när de tre häxorna Theodora, Glinda och Evanora tvivlar på att han är den mäktige trollkarl han utger sig för att vara.
Oscar måste lista ut vem som är god och vem som är ond innan det är försent.

Sideways

Jag har en sån söt liten klasskamrat som liksom jag är gleek och dessutom en Klaine-shipper. Alla egenskaper man behöver ha med andra ord. *insert smileyface here*

Eftersom hon har kommit lite längre i sitt beroende än jag bestämde hon sig för att dra ner mig i träsket och har nu introducerat mig till fan fiction, eller fanfics. Allra helst om Klaine så klart. Jag gillar det här träsket.
Det är alltså folk som skriver berättelser om Kurt och Blaine och delar dem på det stora internätet. Roligast av allt är det att läsa AU - Alternative Universe. Alltså hur det inte är i Glee.

En av de första jag läste var "Sideways" av ChrisColferLove. En fanfic som har fått sitt namn efter en sång av  Citizen Cope. Och den sången har inte lämnat min hjärna eller mitt hjärta sedan jag hörde den första gången.

You know it ain't easy
For these thoughts here to leave me
There's no words to describe it
In French or in English
'Cause diamonds they fade
And flowers they bloom
And I'm telling you

These feelings won't go away
They've been knocking me sideways
They've been knocking me out babe
Whenever you come around me
These feelings won't go away
They've been knocking me sideways
I keep thinking in a moment that
Time will take them away
But these feelings won't go away

Sömnlös

Tredje natten där jag vaknar klarvaken efter fyra timmars sömn.

Känns ju sådär.

FredagsFilmen: Moulin rouge

Nästan så jag glömde bort FredagsFilmen idag. Har fastnat ganska så jättemycket i Klaine fan fiction. And on that note...

I gårdagens Glee var det ett väldigt fint sångnummer med, hämtat från denna veckas FredagsFilm, Moulin Rouge. Ett sånt där nummer som inger hopp, kan man säga. Och när man ser det så vill man se filmen. Igen. Upprepade gånger. För den är fantastisk.

För manus och regi står Baz Luhrman och den här filmen avslutade hans Red Curtain Trilogy. Filmen är smockfull med musikalnummer baserade på kända sånger. 

Bildkälla Quotes worth repeating

Året är 1899 och Christian, en ung engelsk författare, har kommit till Paris för att uppleva den bohemiska revolutionen. På klubben Moulin Rouge träffar han och förälskar sig i den vackra Satine, klubbens stjärna. De inleder en passionerad kärlekshistoria som hotas av klubbens välgörare, The Duke, som vill ha Satine för sig själv. Men en kraft mäktigare än någon av dem, något som inte ens kärlek kan besegra, drabbar dem.

Hur det går?

Jag skulle ju bli motionär! En jobbig jävla hurtbulle! Det kan man ju lugnt påstå att det har gått käpprätt åt helvete med.

På sportlovet var jag knappt utanför dörren ens, jag som hade lovat mig själv en dos frisk luft om dagen. Att gå till brevlådan och in igen gör inte mycket för den saken. Men grejen är den att jag spenderade större delen av sportlovet med att försöka att inte brista totalt inför mina barn. Jag hade så mycket ångest den veckan att det inte var roligt på en fläck.
Yogan går det inte alls bra med just nu. Jag får inte tillräckligt med elever när jag ska ha klass och jag har fått ställa in fler pass än vad jag har lett. Skittrist och dåligt för min egen disciplin.
Sen fick jag ju order om att vila också, eftersom jag har en inflammation i ett muskelfäste i buken. Himla olämpligt ställe eftersom det är svårt att vila muskler som man använder hela tiden. När man andas, när man reser sig, när man går, när man böjer sig ner för att ta på sig strumporna...

Jag har tyckt så jädra synd om mig själv. För jag vill ju träna. Jag har den där längtan i mig efter att få ha lite träningsvärk. Vara trött i musklerna och känna svetten lacka. Så våren är välkommen. Jag ska ut och springa igen bara det blir barmark. Jag ser mig själv vinande nedför gatorna - som en graciös gasell. Inte den flåsiga flodhäst jag skulle vara om jag gav mig ut just nu i detta ögonblick.

Men det funkar ju. Att vila alltså. En kur med antiinflammatoriska och en veckas vila och jag har faktiskt inte jätteont längre. Jag känner av det fortfarande, det är lite ömt, men jag har inte ont. Och när jag inte har ont tror jag inte att jag ska dö och ångesten kan släppa taget om mig lite i sänder och jag kan börja må bättre inuti också. Hjärtat känns inte lika tungt inne i bröstet.

Sen hjälper det att jag har fina vänner och en underbar familj också. Och att jag kan inse att jag har det och känna lycka över det. Så jag har bestämt mig för att må bra nu. Hurtbulleriet kommer vara en del av det.

Be(e) happy.

Säsongssammanfattning: Glee, säsong 1

Saker man kan göra om man är en Gleek - köpa på sig de tre första säsongerna och så snabbt som möjligt plöja säsong 1 medan man väntar på att sändningsuppehållet i USA ska vara över så man kan få se lite nya avsnitt. Natten till fredag visas "Girls and boys on film" over there. Har svårt att dölja min upphetsning, om jag ska vara ärlig.

Men fram till dess har jag alltså tagit en promenix nedför minnenas boulevard för att påminna mig om vad det var jag tyckte så mycket om med den här serien från början. Vad var det som fick mig fast egentligen? Och jag tror att det kan sammanfattas i ett enda ord - Kurt. Chris Colfer är min stjärna, så är det bara.

Bildkälla

Favoritavsnitt: Jag har två (eller allihop): 1x18 "Laryngitis". Rachel tappar rösten, Puck flirtar med Mercedes och Kurt försöker vara straight för sin pappas skull. Och så bara älskar jag när Kurt sjunger "Rose's turn". Ett nummer jag faktiskt tänker tillbaka på en del.
1x20 "Theatrically". Lady Gaga ftw! Sedan är det ett väldigt bra avsnitt (igen) om hur viktigt det är att få vara sig själv och att få uttrycka sig. Relationen mellan Finn och Kurt fördjupas på ett underbart sätt i det här avsnittet.

Favoritkaraktär: Kurt Hummel. Inga överraskningar där med andra ord. Jag vill vara mamma åt honom (fast inte död då, som Kurts mamma är). Jag tycker det är en underbar karaktär och jag älskar hur han utvecklas bara i den här första säsongen. Jag är helt klart Team Kurt - since "Mr Cellofane".

Favoritpar: Första säsongen bjuder på en massa parkonstellationer. Det blis ihop och görs slut så man knappt hinner med. Så jag säger Burt och Carole, Kurts pappa och Finns mamma. Eftersom jag tycker det är fint med kärlek även i birollerna. Sedan blir det ju en jättefin brödrarelation mellan Finn och Kurt (som sagt) av det hela.

Bäst i säsongen: Så klart alla sångnummer. "Defying gravity", "Imagine", "Safety dance" och alla nummer ur avsnittet "The power of Madonna". Listan kan göras oändlig om man vill, men jag föredrar helt klart när det är Gleekören som sjunger (och inte Will).
Och så bara älskar jag den växande vänskapen mellan alla i New direction.

Värst i säsongen: Jag tycker verkligen inte om Terri, Wills exfru. Manipulativa satmara. Hela den där grejen med att hon fejkade sin graviditet för att behålla Will gjorde mig nästan illamående. Avskydde varje avsnitt hon var med i.

Övriga kommentarer: Det känns som en ganska svajig första säsong. Det tog ett tag innan Glee hittade formen och när jag ser tillbaka på den här första säsongen inser jag att det hade kunnat gå hur som helst, det kunde lika gärna ha blivit nerlagt. Tack och lov blev det inte så, och jag tar för givet att det blir en femte säsong även om jag inte har hört något om planerna för serien.
Efter ungefär halva säsongen börjar det hända grejer, karaktärena sätter sig och börjar få form. Blir personligheter snarare än skrivna ord. Och när det väl händer, händer det mycket.

Vet ni vad?

Det är bara 5 dagar kvar nu. Borde kunna stå ut så länge.

Hur man går ner 5 kilo på två veckor

Det är plättlätt faktiskt.

Drabbas av ångest. Gärna utdragen med några inslag i veckan av panikångestattacker. Tappa aptiten så att du mår illa varje gång du äter och bara klarar av att äta ungefär hälften av dina normala portioner, inga mellanmål och livnär dig på ungefär en banan och ett par koppar te.
För extra effekt är det toppen om du kan få lite dödsångest över din krånglande mage. Tro gärna att det är gallstensbesvär eller en tumör stor som Halland som känns som om den liksom skaver mot revbenen varje gång du böjer dig ner för att knyta skorna.
Göm dig i duschen och panikgråt för att dölja dina snyftningar från din familj för att du inte vill oroa dem. Få sömnsvårigheter. Bli oförmögen att släppa saker som oroar dig, oroa dig hellre lite extra.
Känn hur livet liksom kryper sig på och kväver dig. Tappa förmågan att skratta, le och lyssna koncentrerat på dina vänner.

Tror ni att det är en metod jag rekommenderar? Självklart inte. Dock har denna ångest jag precis beskrivit varit min verklighet de senaste veckorna.
Det började som ett projekt i skolan jag tyckte var jobbigt. Till det lades bördan av att vissa i lärarkollegiet fick för sig att göra en övning i härskarteknik som i en redan skör tillvaro drog fram en massa gammalt skit som jag absolut inte är färdig med men som oftast är hanterbart. Nu blev det inte hanterbart igen.
Sedan blev jag dålig i magen och på det gjorde den där diffusa smärtan i högra sidan av magen sig än mer påmind. Den jag har känt av och till under det senaste halvåret eller mer. Insåg att om det var en tumör jag tyckte mig känna där inne, så var det antagligen kört med tanke på hur länge jag hade känt obehag.
Jag åt inte ordentligt på två veckor. Rasade i vikt. Och nog för att jag har några kilon att ta av, men det ska inte gå så fort. Man ska inte tappa 1½ kilo på 5 dagar om man mår bra.
Jag mådde inte bra. Jag mådde skitdåligt.

Så käbblet som var på Facebook häromdagen var bara ytterligare en börda och jag kände att nu får det fanimej vara nog. Jag behövde säga stopp och jag gjorde det omedelbart. Jag släppte Blå Måndag på Mrs Data målar naglarna och jag kommer aldrig mer delta i den. Jag gick ur gruppen på FB där käbblet var. Jag tog bort ett orosmoment.

I onsdags var jag äntligen iväg till läkaren med min mage och nu vet jag att jag har en segdragen inflammation i ett muskelfäste i bukmuskulaturen. Vila och antiinflammatoriska tabletter blev min medicin. Det var som om någon lyfte av ett berg från mina axlar. Helt plötsligt kan jag äta igen.

Jag är fortfarande ledsen i hjärtat ungefär hela tiden, men så sakteliga är jag på väg tillbaka till den jag var förut. Innan livet blev en kamp. Hade jag inte haft några exceptionellt underbara vänner, snälla barn och världens bästa älskade make så vet jag inte hur det hade gått.

Är det lätt för mig att publicera det här? Nej. Det är därför jag stoppar kommentarsmöjligheterna på det här inlägget. Nu går jag vidare och blickar framåt istället.

FredagsFilmen: Du gör mig galen!

Ännu en film jag såg trailer på när jag var och såg vampyrrullen i november, var den här. "Du gör mig galen!" är ju en jättebra översättning av "Silver linings playbook" eller hur? Nej just det. Föredrar originaltiteln som vanligt. 

Jag visste redan då att jag ville se den. Vad jag inte visste var att den redan innan den svenska premiären, som var i onsdags, skulle ha belönats med en Oscar till Jennifer Lawrence för bästa kvinnliga huvudroll.

Bildkälla IMDb.

Efter att ha misshandlat sin frus älskare döms Pat (Bradley Cooper) till 8 månaders behandling på sjukhus. När han blir utskriven flyttar han hem till sina föräldrar och försöker så sakteliga återfå ett någorlunda normalt liv och återförenas med sin fru. När han träffar den unga änkan Tiffany (Lawrence), som har sina egna problem, uppstår en hatkärleksvänskap dem emellan där de försöker hjälpa varandra på sina egna sätt.