Plejaderna om "Ordbrodösen" av Anna Arvidsson

I söndags vågade jag mig ut ur huset för att ta mig hem till en annan veranda än min egen och vara med i den allra senaste Plejadträffen. Vi mumsade på tårta, drack massa te och av en eller annan anledning pratade vi mycket om skador i allmänhet och brutna ben i synnerhet. Och så bok så klart.

Bildkälla Goodreads

Alba bor i en liten bruksort i Värmland med sina morföräldrar. I hennes släkt blir kvinnorna ordbrodöser när de fyller 18 år, en förmåga att med sina skrivna ord kunna styra människors handlingar. Inträdesprovet ska vara en ritual snarare än ett prov, och alla förväntar sig att även Alba ska genomgå provet utan problem. När så inte sker skickas Alba snart bort till avlägsna släktingar i Stockholm. Där börjar hon själv forska i vad som kan ha hindrat henne från att få sin kraft. Samtidigt som Alba närmar sig sanningen finns det även någon annan som gör det, någon som inte drar sig för att ta till drastiska metoder för att få igenom sin vilja.

"Ordbrodösen" gick snabbt att läsa, det var inga svårigheter alls. Boken har fina miljöbeskrivningar och karaktärerna känna bra utmejslade, språket känns levande. Men. 

Det är en ungdomsbok, och det känns den som också. Till och med tyckte vi att om det inte hade varit för visst hångel så skulle den här mycket väl platsa redan på mellanstadiet. Vi saknade ett djup i boken, som att den var rädd för att verkligen hantera svåra frågor. Ett litet tag verkade det som att boken skulle kunna få handla om de sektlika förhållanden som Alba levt i, hur hon upplevde det när hon kom ifrån Värmland. Då hade det här kunnat bli en tankvärd och lite djupare bok. I stället blev det någon sorts ungdomsdeckare och en katt-och-råtta-lek med en ondskefull karaktär.

Själva magin, ordbroderiet, gav jag inte mycket för. Jag tyckte den kändes tillkrånglad och svårbegriplig. Jag blev liksom inte klok på hur det var meningen att det skulle hänga ihop. När fungerade det och när gjorde det inte det? Och är inte Alba lite väl duktig på att läsa redan som femåring? Och hur skulle en sådan magi fungera för en dyslektiker? Eller en analfabet? Och rent historiskt - på den tid då nästan ingen kunde läsa överhuvudtaget? Ändå har ordbrodöser "alltid" funnits. Jag köpte inte riktigt det.

Vi hade svårt att sätta fingret på exakt vad det var som vi inte tyckte så mycket om med "Ordbrodösen". Var det tempot, magin i sig, vändningarna den tog eller en kombination av massor av olika saker? För ingen av oss tycket värst mycket om den här boken. Vissa delar av den bra och det var bitvis spännande, men som en helhet fungerade det inte för oss.

Betygen hamade alla mellan 2,5 och 2,75 av 5, vilket ledde till ett medelbetyg på 2,6/5. Mitt betyg var 2,5/5.

Däremot fullkomligt älskar jag omslaget. Särskilt att det är en reservoarpenna på bokryggen. Kan ju behövas så jag hittar boken i hyllan eftersom det var på den här boken (också) som guldtexten slets av. Just guld har en tendens att skavas av när jag håller i boken, har jag märkt. Ytterst irriterande.