"Svindlande höjder" av Emily Brontë

Tredje gången jag läser om Heathcliff och Cathy och deras förödande kärlekshistoria. Inte för att jag älskar den, utan för att jag tror att jag missat något nu när "alla andra" höjer "Svindlande höjder" så till skyarna. Den här gången testade jag att läsa den som månadsbok, med några sidor om dagen, för att se om jag skulle uppskatta den mer i ett lugnare tempo.
"Svindlande höjder" blev Emily Brontës enda roman. 

Bildkälla Goodreads

Heathcliff kommer som hittebarn till familjen Earnshaw. Han skapar snart starka band till sin välgörares dotter, Catherine. Först är de vänner, men under deras uppväxt växer vänskapen till kärlek. 
Deras olika sociala bakgrund får dock Catherine att välja en annan man, något som för in Heathcliff på en destruktiv bana av hämnd, som ska komma att rasera många människors liv.

Var ska jag börja? Med det jag tycker om, Kanske? 
Jag gillar miljöbeskrivningarna. Jag kan se de milsvida hederna framför mig, de vindpinade fälten av ljung och den lilla byns förfall - de har ju inte ens en pastor! Jag tycker i viss mån om Catherine den yngre, även om hon är bra dum i huvudet mellan varven (precis som sin mor), och även hushållerskan Nelly/Ellen, och absolut Hareton, som får ta alldeles för mycket skit bara för att hans pappa varit dum mot Heathcliff.
Omslaget till den här utgåvan är snyggt.
Vad gillar jag inte? Resten. Jag har väldigt svårt att se någon som helt romantik eller kärlek i den här boken, och då är det ändå som sådan den blivit känd. Visst, det finns kärlek mellan Cathy och Heathcliff, men den växer till att bli besatthet och galenskap. Det är ingenting fint och romantiskt i den, snarare något ödesdigert och fult. Boken blir mer en gotisk skräckroman om besatthet. 
Heathcliff är ett rötägg genom hela boken, som manipulerar sin omgivning, och när han inte får exakt vad han vill ha (Cathy) blir så hämndlysten att han tar till både verbal och fysisk misshandel, och massor av tjuvknep för att göra sin hämnd så stor som möjligt. 
Jag är heller inte förtjust i berättargreppet att låta hushållerskan berätta hela historien om Heathcliff och Cathy för sin hyresgäst. Det gör att jag känner mig ännu längre bort från karaktärerna, och det gör det ännu svårare att tycka om någon - om inte Ellen gör det först.

I mitt tycke är det här den sämsta boken av Brontë-systrarna, och jag kan inte för mitt liv förstå hur den nått en sådan kultstatus. Det här är inte kärlek, det här är misshandel. 
Jag har nu alltså läst "Svindlande höjder" tre gånger, och kan således konstatera att nej - jag tycker inte om den. Inte som den kärleksroman den utmålats som i varje fall. Som klassiker kanske den vinner en och annan poäng, men mer än så blir det inte. Det blir inte heller en fjärde läsning.

Mitt betyg på "Svindlande höjder" blev denna gång 2,5/5. En sänkning med 0,5.