"Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" av Maggie O'Farrell

I somras läste jag "Hamnet" av Maggie O'Farrell och tyckte så pass bra om den att jag ville läsa mer av henne. Att nästa bok av henne skulle bli en sorts memoarer var kanske inte planerat som så, men jag är nöjd med mitt val och jag vill fortfarande läsa fler av hennes böcker.

Bildkälla Goodreads

Ett antal möten med döden. Vissa ögonblicksverk, andra allvarliga tillbud. Vad skulle du göra om en främling väntade på dig på en enslig skogsstig? Om du hoppade i havet vid fel tillfälle? Blev allvarligt sjuk? 
En personlig berättelse om ett liv, sett från sjutton tillfällen när ett liv lika gärna kunde ha släckts.

Det här var så pass rörande. Jag blev fullständigt gripen av Maggie O'Farrells berättelse om sitt liv, och utgångspunkten hon valt för att berätta om det - med döden ständigt närvarande.
Boken är uppdelad i sjutton kapitel som alla berör ett tillfälle när livet kunde ha tagit slut. Allt från sjukdomar, till olyckor, till överfall eller skrämmande ögonblick som inte hände bara av en slump. De utspelar sig inte i kronologisk ordning, men den ordning vi får känns ändå perfekt. För de kan vara påminnelser om skeenden senare i livet, bland annat. Det går säkert att läsa varje kapitel för sig, för de känns som små noveller, och i vilken ordning en nu vill, men jag skulle rekommendera att läsa dem i vald ordning. Och vill du läsa bara en bra och lättläst memoarbok, så rekommenderar jag den än mer.
För det är lättläst, trots ett ämne som kanske ibland kan kännas tungt. För samtidigt som döden är närvarande hela tiden, så är boken samtidigt en hyllning till livet.
Vissa av berättelserna är ganska korta, andra får blomma ut och berätta en annan historia i historien, och det är det som gör den här boken till en så fin berättelse. Jag gissar också att jag kan ha hjälp av att ha läst den här boken, när jag nu fortsätter utforska Maggie O'Farrells författarskap.

Mitt betyg på "Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" blev 4/5.