Bullet journal för juli

Bara några dagar kvar till nästa månad, och då passar det finfint att visa upp mina sprillans nya sidor jag har gjort i ordning  till min bullet journal.

Att det skulle bli rosa visste jag sedan tidigare, men annars var jag inte säker på hur det skulle bli. Jag har en washi med vattenmeloner i gömmarna, så jag letade fram till. Tyvärr har den blivit sådär tråkig i limmet att den släpper från sidorna, så jag kanske kommer byta ut den. Beror på hur sur jag blir på den.
Två rosa Tombow, 703 Pink rose och 761 Carnation. Ursprungsplanen var att bara ha svart Stabilo fineliner, men någonstans på vägen slank det med en mörkrosa också.
Annars ser min bullet journal ut precis som alla andra månader. Första uppslaget kommer få något fint skrivet, och så finns här en månadsöversikt.

Andra uppslaget innehåller plats för att pricka av min månadslångläsning, och för att skriva något om nagellacken jag bär. Inte mågellack, som jag lyckades skriva, så för att inte få tuppjuck på det fick en nyckelpiga vara med på vattenmelonfest.
Och så kassaboken, så klart.

Lite träningsupplägg finns det plats för. Hur mycket träning det verkligen kommer bli återstår att se. Juli är semestermånad, så möjligheten finns att jag kommer falla in i ett ganska slött beteende. Som sig bör.

Vanor och humör, och en sida för det som händer och har hänt. Hoppas kunna inrapportera många glassar.

Och slutligen ett veckouppslag. Jag sa ju det - precis som vanligt. 

Har redan börjat fundera på om jag kan få till något mintgrönt för augusti. Kanske.

"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins

Innehåller spoilers för "Hungerspelen".

Det blev en liten bloggpaus där, då jag tog en hel vecka för att bara lata mig. Och fylla år. Men nu kör vi igen.

Sedan sist har jag läst ut den senaste boken i Hungerspelen-serien. Den femte utgivna, men nummer två i ordningen rent kronologiskt. 

Bildkälla The StoryGraph

Det är dags för de 50:e Hungerspelen, och ute i distrikten ska snart de tävlande lottas. Den här gången, för att fira jubileet, är det fyra ungdomar från varje distrikt som ska lottas, två pojkar och två flickor.
Haymitch försöker att inte fundera så mycket över vad som ska hända, utan planerar istället för vad han ska göra när dragningen är över - hjälpa sin mamma och träffa sin flickvän.
När Haymitch ändå väljs inser han att den framtid han hoppats på inte kommer finnas där. När han också förstår att oddsen absolut inte är till hans fördel är han nästan redo att ge upp. För vad finns kvar att kämpa för om du redan förlorat allt du har kärt.

Boken är skriven i första person, och berättas helt från Haymitch synvinkel. Det är en ganska sorglös pojke vi möter i boken början, men med tidens gång blir han allt mer uppgiven. Det känns även av i bokens ton. ordvalen. Känslan i boken ändras allteftersom Haymitch gör det.
Om man kan sitt Hungerspel så vet man hur det går för Haymitch, men det gör inte händelserna på arenan mindre spännande för det. Här får vi veta vad som händer för att bryta ner Haymitch från den glad pojke med framtidsplaner som vi möter i bokens inledning, till den deprimerade alkoholist vi möter i den ursprungliga trilogin. Hur lyckades Snow/Kapitolium bryta ner honom så totalt. Och det är inte mysigt eller snällt, allt det han utsätts för och får uppleva. 
Boken var lätt att komma in i, och lätt att läsa trots sitt ganska jobbiga ämne. Det var så där spännande att jag bara ville läsa vidare, tills jag hade fått veta allt.

Mitt betyg på "Sunrise on the reaping" blev 4/5.

Cevapi

För massor av år sedan skrev jag ett inlägg om Cevapcici där jag gissade att den äkta varan var en bra bit från mitt försvenskade recept. Jag hade rätt. För nu har jag en människa i min närhet från ett cevapciciland, då E:s pojkvän har sina rötter i Bosnien. Mycket gott han har öppnat mina ögon för, och cevapi (inget -cici) är en av dem. Busenkelt skulle det visa sig, när hans moster var snäll nog att dela med sig att sitt recept. 

Cevapi

1 kg nötfärs (eller annan färs, lamm är vanligt)
1 liten klyfta vitlök
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
peppar

Hacka vitlöken så fint det går, helst riv eller mosa den. Blanda allt till en smidig färs, går lättast med händerna. Smaka helst av färsen.
Låt färsen vila kallt i kylskåp över natten, eller minst 6 timmar.
Forma färsen till järpar. Stek i stekpanna med lite olja, eller olja dem och grilla. Det sistnämnda blir allra godast. (Funkar med en grillolja för extra smak om man vill.)
Servera med bröd, creme fraishe eller kajmak och grönsaker. Lök är vanligt till, men oftast inte med när jag gör själv.

FredagsFilmen: Karate Kid

Idag skulle min äldsta storebror fyllt 62 år. Nu kommer han inte göra det, eftersom cancer hände, men jag vill ändå uppmärksamma hans födelsedag lite. En roligare dag att minnas än den han dog på.
Min bror var väldigt duktig på en kampkonst som heter aikido, men det är inte den som dagens inlägg handlar om. Det var dock ungefär i den här vevan, 1984, som brorsan började träna aikido. Kampsport blev riktigt poppis ett tag där, och "Karate Kid" var en av anledningarna till det. 

Bildkälla Peak px

Daniel och hans mamma har precis flyttat till Kalifornien. Daniel har svårt att få nya vänner, och blir istället mobbad. Särskilt när han blir förtjust i Ali. En annan som gillar Ali är nämligen Johnny, som tar karatelektioner under den hårdföre tränaren Kreese.
När Daniel upptäcker att vaktmästaren där han bor, mr Miyagi, kan karate, ber han om att han ska lära upp honom så att Daniel ska kunna slå Johnny i en tävling. Mr Miyagi har dock lite annorlunda metoder än vad Daniel förväntat sig.

Jag har sett uppföljaren till den här filmen, men efter st tog det stopp. Möjligen att jag såg den med Jayden Smith och Jackie Chan, men i fall var den inte minnesvärd eftersom jag i så fall inte kommer ihåg det. Jag har inte heller sett "Kobra Kai". Jag är dock en aning nyfiken på att se den "Karate Kid" som ska komma i sommar, men bara lite.
Jag är alldeles för nostalgiskt över originalfilmen nämligen. Hjärta, humor och spänning i ett - vad mer kan man begära.

"Hera" av Jennifer Saint

Det där med att läsa böcker som baseras på karaktärer från den grekiska mytologin (eller annan mytologi) är något jag återkommer till då och då. Och sedan läser jag mig trött på genren och behöver pausa, men det är en annan femma. Just precis nu känner jag mig lite mytologitrött, men så kan det bli om man läser en bok som speglar hela mytologin, sett ut en karaktärs synvinkel - gudinnan Hera.

Bildkälla The StoryGraph

När Hera hjälper sin bror Zeus att störta titanerna gör hon det med förhoppningen om att de ska regera tillsammans och skapa något bättre än vad titanerna gjorde. När Zeus så går bakom hennes rygg och tar makten börjar hon misstänka att han är lika maktlysten och grym som deras far var.
Hon blir drottning över gudarna, men känner ändå att hon var ämnad för något annat och bättre. 

Boken börjar med segern över titanerna och följer sedan Hera ända till slutet för Olympens gudar. Genom hennes ögon får vi se hur gudarna tar makten, skapar människorna för sitt nöjes skull och hur hon, ofta med ilska och avund, försöker hålla alla Zeus oäkta barn borta från Olympens troner. Det blir mycket grubblerier då, och det mesta berättas i Heras tankar och beskrivningar av det hon gör, inte så mycket i dialoger. Och här känner jag att det ibland kan bli lite långsamt och repetitivt. Slutet på boken känns också det onödigt utdraget och grubbligt.
I övrigt glossar vi över hela grekiska mytologin. Det är gudar, hjältar, myter och legender. Och så alla dessa kvinnliga gestalter som far illa. Gudinnor och dödliga som våldtas av gudarna, lite i förbigående så där, men ändå. Lojaliteter, barn som föds, kuppförsök. Även om allt berättas av Hera känns det som att det blir båda för många karaktärer och för många bihandlingar. Kanske hade jag tyckt att boken var bättre om den hade koncentrerat sig på några punkter, och inte fladdrat ut överallt så mycket.
Jag hade svårt att komma in i boken, och tyckte ofta att tempot kändes långsamt. Det betyder inte att jag tyckte det var dåligt, för det är ändå intressant, och intressantast av allt är att ge Hera en egen röst. Här är hon inte bara en svartsjuk hustru och en elak styvmor, utan hennes handlingar sker med motiv - inte bara därför att. Mest därför att  - Zeus ständigt är otrogen och skaffar barn överallt. Han håller alltså inte så hårt på äktenskapslöftena till Hera, som är äktenskapets gudinna. Och ja - Zeus och Hera är gifta och syskon. Allt i den grekiska mytologin känns inte så fräscht. 

"Hera" fick betyget 3,5/5 av mig.

Wishlist Wednesday - Fylla år!

Om mindre än en vecka fyller jag år. Hurra hurra och allt sånt där. Och när man fyller år ska man visst önska sig grejer, så då gör jag väl det.

Bildkälla Adlibris

Tre av mina favoritförfattare har nyligen kommit ut med nya böcker, och jag önskar mig så klart alla tre. Kanske allra mest "Never flinch" av Stephen King, för King är alltid King. Men också så klart "Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab och "The Listeners" av Maggie Stiefvater. Eller presentkort så jag kan handla själv. Ack, att få strosa i bokaffär.

Bildkälla Adlibris

Jag gillar att pussla också, och de senaste åren har jag alltid önskat mig pussel från "The world of"-serien, för de är både fina och väldigt roliga att pussla. Högst upp på önskelistan just nu är "The world of the Tudors", men det finns också "King Arthur" och "The Brontës" som ligger väldigt högt upp på önskelistan. 

Bildkälla Lego

Jag tycker också att det är kul att bygga Lego, och det finns många fina byggsatster jag vill ha. Nightmare before Christmas, booknook med Sherlock Holmes, Jaws, Ghostbusters-bilen, och så Botanicals. Rätt så ny bland de sistnämnda finns den här japanska blodlönnen, och den skulle göra sig fin tillsammans med min andra bonsai. Tycker jag.

Bildkälla IKEA

När jag var på IKEA sist så såg jag de här roliga filurerna uppställda i en av rumsmiljöerna. Och det var ju taskigt, eftersom jag blev kär i dem och de inte säljs på min närmaste IKEA. Inte undra på att jag inte hittade dem när jag letade....

Bildkälla Penstore

Jag är fortfarande sugen på att börja måla med akvarell igen, och eftersom att jag varit för lat (eller snål) för att klicka hem material för att börja, så kan jag ju önska mig i stället. Kanske inte precis det här färgsetet, men färg, penslar och papper vore fint att hitta i ett paket.

Men mest av allt önskar jag mig en snäll katt som låter mig sova på nätterna. Mkay?

Tomma

Det har inte blivit så mycket tömt sedan sist det begav sig, men fyra tomma förpackningar finns det i varje fall att titta närmare på idag.

Holika Holika. Pure essence maek sheet. Green tea.
En återfuktande och lugnande mask som vi har sett förut, och säkert kommer se igen.
Betyg 5/5

It's skin. Olive nutition & firming mask sheet.
En anti-age mask, som återfuktar rejält och ska verka utjämnande på hudtonen. Om man använder den oftare än då och då. Jag gillar det mest för att det alltid känns skönt med en ansiktsmask.
Betyg 5/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream. With vitamin C & ginger lily root extract.
Jag har haft lite roligt åt beskrivningen av den här dagkrämen. Ginger lily root är liksom samma sak som... ingefära. Varför krångla till det? Ingefäradoften är för övrigt ganska stark, men försvinner fort. Bra hudkräm med ganska kass tub, och därför kan den inte få full poäng trots att jag återigen har köpt en ny precis likadan.
Betyg 4,5/5

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Jag är väl ett vanedjur. Solklara favoriten.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Mickey 17

Förra månadens favoritfilm blir dagens fredagsfilm. "Mickey 17" är en sådan där film som man gissningsvis älskar eller hatar, och jag tyckte alltså väldigt bra om den. Kanske inte älskar, men jag var underhållen hela vägen.

Bildkälla Prime video

Mickey och hans kompis Timo är skyldiga några synnerligen obehagliga typer pengar. För att fly undan från dem beslutar de sig för att lämna planeten. I sin iver att bli antagen till en expedition råkar Mickey ange att han kan tänka sig rollen som Utbytbar. Som i att han kan användas i experimentellt syfte, och om han dör printas han i en ny upplaga - komplett med minnen och allt. 
Nu har expeditionen nått isplaneten Niflheim, och Mickey 17 ser ut att bli nästa offer för planetens invånare. Men han överlever på ett oväntat sätt, bara för att finna att Mickey 18 redan hunnit printas ut.

Det här är en härligt absurd liten film. Bong Joon-Ho ("Parasite") har både regisserat och skrivit manus, baserat på en roman av Edward Ashton. Filmen försenades på grund av skådespelar- och manusförfattarstrejken. Med tanke på dagens politiska världsläge finns det en och annan sak som känns väldigt mitt i prick med den här filmen, inte minst Mark Ruffalos roll som en dystopisk politisk ledare som främst ser till sig själv och en utvald elit.

"Mickey 17" finns att streama på Max.

Vad jag läste ut i maj

Överraskade mig själv med att hinna läsa ut 6 böcker i maj. Två av dem var förvisso rätt så korta, men så finns där också ett par som är hyfsat långa, bland annat årets längsta bok - hittills.
Uppifrån och ner är ordningen jag läste ut dem i.

"The Talisman" av Stephen King och Peter Straub är den där allra längsta boken. Den hadlar om pojken Jack som får i uppdrag att hämta en Talisman och på så sätt rädda både sin mamma och drottningen som bor i parallellvärlden Territorierna.
Omläsning av en bok jag älskade som tonåring, men inte läst sedan dess. Nu upplevde jag som ganska segläst, och jag hade svårt att komma in i den. Betyget blev 3,5/5.

"Medusa" av Jessie Burton blev majs favoritbok. Handlar föga överraskande om Medusa, men ändrar om hennes historia något. Handlar mycket om hennes längtan, och hopplösheten hon känner över sitt straff för någon annans brott. Om hur kvinnor används som spelbrickor i männens maktspel. En stark berättelse om systerskap, även utanför blodsbanden. 4/5 i betyg.

"Frukost på Tiffany's" av Truman Capote är den senaste boken att läsas av Plejaderna, och det var jag som valde den. En kort bok som mest handlar om unga Holly Golightly, och det händelserika liv hon levt trots sina unga år. Vi gav betyg från 1 till 3,75/5. Jag gav det allra högsta. Medelbetyget blev 2,8/5.

"Icebreaker" av Hannah Grace är en spicy romance mellan en konståkerska och en hockeyspelare. De går på samma universitet, och tvingas efter sabotage mot hockeyrinken att dela rink. Snart gnistrar det till rejält mellan dem, och de explicita sexscenerna tar vid. Och jag tröttnade. Hyfsat förutsebar, och jag kommer inte läsa vidare i serien om Maple Hill. Gillade ändå kemin mellan huvudkaraktärerna, så mitt betyg blev 2,5/5.

"Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri var månadsbok i maj, och trots att jag läste den över hela månaden kände jag efteråt att den kunde fått ta ännu mer tid. En klassiker från medeltiden där författaren färdas genom Helvetet, Skärselden och Paradiset. Eposet är skrivet i versmåttet terzin, och när jag fått in rytmen gick det ganska fort att läsa. Så inte svårläst, men kräver kanske sin eftertanke. Betyget blev 3/5.

"We used to live here" av Marcus Kliewer blev sist ut att läsas klart i maj. En familj knackar på hemme hos Eve och pappan påstår sig ha växt upp i huset och vill nu visa det för sin familj. Efter viss tvekan går Eve med på det. Det skulle hon inte ha gjort.
Började med att vara så creepy att den gav mig mardrömmar, men sedan blev det mest osammanhängande och rörigt och gav inga svar alls på några av frågorna den ställde. Något av en rip off på "House of leaves", fast inte alls lika bra. Faktiskt månadens bottennapp, om jag valde sådana. Betyget blev 1,5/5.

"We used to live here" av Marcus Kliewer

"We used to live here" är en sådan där bok som jag sett på varenda topplista och favoritlista över skrämmande böcker den senaste tiden. Till sist blev jag helt enkelt nednött och skaffade den. Föll för hypen, med andra ord. Sådant som brukar straffa sig.

Bildkälla The StoryGraph

Eve och hennes flickvän Charlie har nyligen köpt ett förfallet hus till vrakpris. Planen är att rusta upp det och sälja det vidare, som de gjort många gånger förut. 
En dag när Eve är ensam hemma knackar det på dörren. På trappan står en familj med tre barn, och pappan påstår sig vara uppväxt i huset och frågar om det skulle gå för sig att han visar sin familj hur det ser ut. Eve tvekar först, men ger till sist med sig. Ett val hon ska komma att ångra.

Jag drömde mardrömmar om den här boken. Den kändes väldigt opålitlig, som en creepy pasta och/eller uncanny valley. Jag visste inte vad det var som hände riktigt och hade svårt att släppa den. Därav mardrömmar.
Men. Efter ungefär en tredjedel av boken, eller mindre, blev det helt enkelt för mycket. Det blev mest rörigt och osammanhängande och jag tröttnade ganska fort på att försöka hänga med i vad sióm hände. Särskilt som så mycket byggdes upp som det sedan inte blev något av. Många lösa trådar och ett så pass öppet slut att det inte kändes som ett slut. Jag fick verkligen inte svar på något alls.
Boken har jämförts med filmen "Parasite" och det finns det fog för, men mest av alt tyckte jag att det var en rip off på "House of leaves" och då föredrar jag "House of leaves" alla dagar på året. Mellan kapitlen förekommer det dokument som ska handla om huset och allt mystiskt som tydligen hänt där, och det förekommer även morsetext, som jag tog mig tid att tyda. 

Jag gav "We used to live here" betyget 1,5/5.

"Den gudomliga komedin" av Dante Alighieri

Kan det bli mer klassiker än en bok från medeltiden? Skulle vara från antiken då, men därifrån finns det ännu mindre bevarat. Älskade maken har en kollega och vän som ibland rensar i sin bokhylla, och då hon vet att jag älskar böcker så frågar hon ofta om jag vill ha de utrensade böckerna. Det är från henne "Den gudomliga komedin" kommer, och det var ju kul för mig att få tag på ett eget exemplar, så jag slapp fråga E om jag fick låna hennes.

Bildkälla The StoryGraph

Bokens berättare, Dante himself, finner sig vara vilse och vägen framåt är blockerad av vilda djur. Då dyker diktaren Vergilius upp och erbjuder honom en väg till målet. Hans älskade Beatrice har nämligen talat för hans sak, och nu ska Dante få komma framåt på vägen genom att först gå genom Helvetet, sedan Skärselden och slutligen Paradiset, innan han kan få återvända och vittna om allt han sett.

Jag är så himla glad att jag läste den här boken. Den var månadsbok i maj, och jag läste ungefär 14 sidor om dagen. Kanske hade jag så här i efterhand önskat att jag läst den ännu långsammare, och det är inte omöjligt att jag gör det någon gång. Boken är såklart skriven i tre olika delar - Helvetet, Skärselden och Paradiset - och varje del består av 33 sånger på ungefär 150 rader vardera. Hela eposet är skriven på terzin, ett versmått skapat av Dante, som bygger på en elvastavig vers. Varje strof har tre rader med ett särskilt rimmönster (aba-bcb-cdc-ded) som den här moderna svenska översättningen bortser från. Inga rim, alltså, men versmåttet stämmer i övrigt.
Jag upplevde inte att det var svårläst att läsa så pass lång text på ett ganska obekant versmått. Jag kom ganska snabbt in i det och det flöt på bra. Däremot kan så här i efterhand önskat jag valt att läsa en sång om dagen, och sedan textanalyserat den. Nu kanske kanske inte jag kollade fotnötterna längst bak i boken, men oftast inte. Blev ändå nästan överdrivet förtjust då jag hittade illustrationer över Dantes vandring längst bak i boken. Äntligen förstod jag bättre hur dessa platser var befattade. Helvetet med sina kretsar som en tratt, Skärselden med sitt berg att ta sig uppför, och Paradiset i all sin glans.
Även om det inte var svårläst, tyckte jag ändå att det var svårt att ta till sig helt enkelt för att Dante beskriver en värld som ligger långt ifrån mig. Boken utspelas år 1300, och då såg ju det mesta annorlunda ut mot idag. Dessutom vet jag inte vilka alla de personer han möter på sin vandring är, även om de på den tiden säkert var välkända.

Jag är alltså glad att jag läste "Den gudomliga komedin", och gav den betyget 3/5. Väldigt intressant läsning ur ett litteraturhistoriskt perspektiv.