"Lykttändaren" av Pontus Ljunghill

Om man som jag följer "veckans brott" så vet man att Leif GW Person inför julen brukar tipsa om hårda klappar i form av deckare. Nu är ju inte kriminalromaner någon favoritgenre, men GW är ju ändå GW så jag nappade på ett par av de tipsen han gav förra året, alltså inför julen 2016. Som det här, "Lykttändaren" av Pontus Ljunghill.

Bildkälla Goodreads

Stockholm, sommaren 1923. Trettiofyraåriga Julia Ekengren hittas mördad i sin lägenhet. Senast någon såg henne i livet var på midsommarafton. Kriminalkonstapel John Stierna, och hans mer erfarne kollega kommissarie Verner Lydman, sätts på att utreda fallet. Det blir ett svårt pussela att lägga om denna kvinna, som levt ett ensamt liv utan många vänner. Kanske står svaret att finna i hennes förflutna, det som hon försökt lägga bakom sig.

Det kunde man väl slå sig i backen på att jag inte är värst imponerad. Det är ju en kriminalroman och om dem tycker jag nästan alltid sisådär. Även om jag inte lyckas ut vem mördaren är, som i det här fallet. Jag trodde jag visste, men jag hade fel.
Nu utspelar sig boken 1923, och med tanke på hur poliskåren såg ut då är det inte konstigt att det är totaldominans med män. Enda egentliga kvinnliga karaktären i hela boken är offret, och hon är redan död när boken börjar, även om hon får komma till tals i återblickar. Annars är det män överallt och namnen haglar. Så till den milda grad att jag tappar kontakten med de flesta och inte vet riktigt vem som är vem eller vem som gör vad. Det blir rörigt helt enkelt. De två som verkligen utskiljer sig är Stierna och Lydman, som man får lära känna lite närmare, på ett sådant sätt att jag inte skulle bli förvånad alls om de dyker upp fler kriminalromaner med just dess polismän. Om jag kommer läsa dem? Troligen inte.
Det förekommer också en hel del dötext, alltså sådan som inte för berättelsen fram ett dugg, utan snarare stoppar upp texten. Som oändliga miljöbeskrivningar av dåtidens Stockholm, en bror som flyttar till Amerika, ett slagsmål mellan polismän. Lite sådant som bara känns totalt ovidkommande och lite sådant som känns som planterande av karaktärer för en framtid i en annan bok. Annars kan jag inte se syftet med det alls.
Jag suckade en del åt boken den första halvan ungefär, innan utredningen började ta fart ordentligt och det blev någonting som kan liknas vis spännande. Men inte så pass spännande att jag inte kunde slita mig, för det hade jag inga problem alls med.

Mitt betyg på "Lykttändaren" blev det gyllene medelbetyget 3/5.

Jag finns på Goodreads.

Året lider mot sitt slut

Så här på annandagen tänkte jag att det skulle sitta fint med en sammanfattning av året som varit, det är ju snart slut och så där. Lite traditionsenligt kan man kanske säga, eftersom det blir sjätte året jag gör just den här listan. Årets och månadens favoriter kommer lite senare i veckan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Kan inte komma på en enda grej faktiskt.

Höll du några av dina nyårslöften?
Nu avger jag inte nyårslöften, men jag satte upp mål för 2017, det gjorde jag. Och ett av dessa var att äta mer vegetariskt, och det tycker jag att jag har lyckats riktig bra med.

Vilka länder besökte du?
Fortfarande bara Sverige, men det är vackert här så det räcker för mig.

Humor på Vinön. Juli 2017.

Är det något du saknade 2017 som du vill ha 2018?
Det vore ju kul med lite visdom och klarhet. Ett sorts mål för en riktning jag inte riktigt har hittat än.

Vilket datum kommer du alltid minnas?
6 februari, när jag fick ett mycket positivt besked som påverkade både mig och mina barn.

Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Det är nog faktiskt det där provresultatet. Stor sten som lyftes bort från mina axlar. Enorm, rentutav.

Vilket var ditt största misstag?
Jag vet inte. Har säkert gjort en massa, men inget som direkt grämer mig.

Vilket var ditt bästa köp?
Oj. Fiber till huset, kanske. Känns som en bra investering.

Vad spenderade du mest pengar på?
Skulle förvåna mig om svaret här inte är böcker. Jag gillar böcker. Drömmer fortfarande om ett bibliotek med bokhyllor på minst tre väggar.
Fast egentligen - fibern till huset kostade mer, men det är ju inte bara till mig. Samt att det är älskade maken som står för merparten av kostnaden där.

Vad gjorde dig riktigt glad?
Små ögonblick när man bara känner den där kärleken. Som att få en kram av sonen, eller en blick från älskade maken, eller en vacker papperstrana av Lilla E. Det är sådant jag minns bäst. Det lilla.

Mådde du bättre eller sämre 2017 än vad du gjort tidigare år?
Bättre.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Biobesök.

Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
YouTube. Kan vara ett farligt kaninhål att ramla ner i, har jag märkt.

Blev du kär?
Ja. Blir omkär i älskade maken mest hela tiden.

Vilket program var bäst på tv?
"The Handmaid's tale". Har skaffat boken nu också. Ska bara våga läsa den.
Och "SKAM", så klart. Team Evak forever.

Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag har ju hatat Donald Trump ett par år nu, men annars nej. Korkade jävla amerikaner...

Vilken var bästa boken du läst under året?
Jag har hittills i år läst 53 böcker, och många av dem har varit väldigt bra. Vissa har kännts rätt så djupt in i själen att läsa också, på både gott och ont. Den bok jag tänkt mest på efteråt är "A little life" av Hanya Yanagihara, men den är för den skull inte bäst på grund av att den fick mig att må rätt dåligt. Så mitt svar här blir faktiskt "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. Försöker få Lilla E att läsa den, men hon är upptagen med Harry Potter just nu.

Önskade du dig något som du fick?
Har fått fina presenter under året, så är det. Men en önskan som inte slogs in i paket, men som ändå infriades, var den att Daniel Craig ska spela James Bond även i den 25:e Bond-filmen, som kommer 2019. Efter det är det dags att spekulera i vem som blir den näste Bond på riktigt. Hoppas på Idris Elba.

Önskade du dig något som du inte fick?
James Bond-boxen. Om vi ska fortsätta på temat. Samt en bra adaption av "The Dark Tower". Känner mig nästan förråd av den filmen som kom. Jädra dravel.

Vilken var årets bästa film?
"Dunkirk".

Vilka var de bästa människorna du träffade?
Min familj och mina vänner.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Bekväm, mjuk, färgglad, mönstrad.

Vad fick dig att må bra?
Beröring, egentid, tystnad, meditation, och att tacka nej.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Tom Hardy är ju bra söt alltså.

Vem saknade du?
Eva. Och Fantastiska Fyran.

Vilken var din bästa månad?
Eh.... Pass?

Finns det något du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja verkligen.

Hur kommer nästa år att skilja sig från 2017?
Det har ju redan startat, i och med det nästa revolutionerande uppropet #metoo, och jag hoppas innerligt att det kan få fortsätta med det. Det behövs verkligen en omskakning i samhället, en ögonöppnare för hur jävla jobbigt det faktiskt är att vara en kvinna, ha en kropp, och vilja röra sig i samhället. Största delen av min ångestproblematik har sitt ursprung i att jag kränktes, redan som barn.
Till det sämre tror jag tyvärr att SD kommer få ännu mer platser i riksdagen, efter valet nästa år. Jag har på riktigt drömt mardrömmar om att Jimmie Åkesson blir statsminister. Det vore lika illa som Trump i USA. Let's not go there.

God jul!

Nu ska jag traska hem till min lilla mamma och min lilla pappa och göra julgodis. Det betyder att jag straxt kommer stänga av min dator, och jag tror minsann inte att jag kommer slå på den igen innan pyjamasdagen, men jag kan så klart ha fel i det.

Vill ändå passa på att önska er en riktigt god jul, eller vad ni nu firar eller inte firar, och ett alldeles förträffligt gott nytt år. Ta hand om er och ta det lugnt, så ses vi när tomten har tagit semester igen.
Puss och kram!

Julen står så grön och grann i stugen. Fast vår är gjord i plast, på grund av vill inte ha "nöjet" att sopa barr till midsommar...

"A darker shade of magic" av V.E. Schwab

Ibland tar det förvånande lång tid att läsa en bok som det egentligen borde gå på ett litet kick att läsa för en bokplöjare som mig. Vi kan kanske skylla på att jag hade migrän i helgen och inte orkade läsa ett dugg för att det kändes som att mina ögon brann, eller på att jag hamnade i en fic-läsar-rush som inte gått över än. Eller bara på att jag har haft svårt att motivera mig till att hålla i en bok i största allmänhet. En liten lässvacka i miniatyr så där.

Nåväl, det tog alltså 11 dagar att läsa "A darker shade of magic", en bok på drygt 400 sidor. Det borde ha tagit max 5 med min normala takt, men alltså icke denna gång. Och det beror inte på att boken är dålig.

Bildkälla Goodreads

Kell är en av endast två antari, magiker med förmåga att färdas genom dimensionerna till de olika London som finns. Det finns Gråa London, vårt London som inte har någon magi att tala om, men dock en galen kung - George III. Så finns Röda London, det London som Kell bor i och där människor och magi lever i symbios. I Vita London härskar magin och magiska krig rasar. En gång i tiden fanns även Svarta London, som förstördes av mörk magi.
Kells uppdrag består i att färdas med brev mellan de olika kungahusen i de olika versionerna av London, men han har även en bisyssla - att smuggla föremål över gränserna, något som är strängt förbjudet.
En dag blir han lurad att smuggla ett föremål från Svarta London. Han flyr till Grå London, där han stöter på Delilah Bard, en efterlyst rånare och ficktjuv.

"A darker shade of magic" är den första boken i en trilogi. Den här första boken skulle kunna fungera som en ensambok, om man så vill, men jag kommer läsa de andra två delarna också. Det här var alltså inte alls ett avskräckande möte med Kell och kompani, jag var nog bara lite trött.
Jag hade dock en aning svårt att komma in i boken. Jag gillade bäst att följa med Kell, kanske också Lila, men det var fler perspektiv än så i den här boken och kände lite att jag blev en aning trött på det efter ett tag. Normalt brukar jag inte ha något emot multiperspektiv, men här ville jag inte riktigt ha det. Tydligen.
Annars var boken inte alls svår att läsa eller att komma in i. Jag var inledningsvis lite rädd för att det skulle bli förvirrande med de olika London-versionerna, men det var ingen större fara med det bara man fick det förklarat för sig.
Ibland kunde det kanske kännas lite väl övertydligt i vissa saker, och det bäddas för saker i den här första delen som man inte bara anar ska dyka upp i de kommande två delarna - man vet att de kommer.
På det stora hela känner jag att det varit ett trevligt första möte med V.E. Schwabs författarskap, som jag hört så mycket om i sociala medier det senaste året. Hon har gett ut en hel del böcker både som V.E. Schwab, som är hennes vuxnare böcker, och Victoria Schwab, som är mer åt young adult-hållet. Jag gissar att jag kommer läsa duologin "Monsters of verity" också, som även den hyllats i sociala medier. Hon verkar inte finnas översatt till svenska, och det är ju synd. Något förlag borde verkligen fixa det.

Jag hade lite svårt att sätta betyg den här gången. Jag landande på 3,5/5 till slut, men jag känner att det hade blivit ett högre betyg om inte min läsning dragit ut så på tiden. Med mitt vanliga schwung hade jag kanske till och med älskat boken, men nu hade jag lite svårt att lära känna karaktärerna ordentligt och verkligen förälska mig i berättelsen. Förutom Kell. Honom är jag typ småkär i.
Dessutom - hur snyggt är inte omslaget? Supersnyggt! Jag älskar't, och de andra två böckerna har matchande omslag, som jag känner behöver pryda min bokhylla. Å det snaraste.

∾∾∾

Kell wore a very peculiar coat.
It had neither one side, which would have been conventional, nor two, which would be unexpected, but several, which was, of course, impossible.
The first thing he did whenever he stepped out of one London and into another was take off the coat and turn it inside out once or twice (or even three times) until he found the side he needed. Not all of them were fashionable, but they each served a purpose. There were ones that blended in and ones that stood out, and one that served no purpose but of which he was just particulary fond.
So when Kell passed through the palace wall and into the anteroom, he took a moment to steady himself - it took it's toll, moving between worlds - and then shrugged out of his red, high-collared coat and turned it inside out from right to left so that it became a simple black jacket. Well, a simple black jacket elegantly lined with silver thread and adorned with two gleaming columns of silver buttons. Just because he adopted a more modest palette when he was abroad (wishing neither to offend the local royalty nor to draw attention) didn't mean he had to sacrifice style.

∾∾∾

Jag finns på Goodreads.

Julmusik

Så. Som vi alla vet så är det snart jul - igen. Det blir det varje år, liksom. Och med julen så kommer de. Julsångerna. På radio. På tv. På julkonserter och skolavslutningar och luciatåg. Somliga är riktigt trevliga och välkomnas med öppna armar varje år. Vissa andra är en jävla plåga.

Så här är den, min lista på 6 julsånger som jag älskar att hata. Och bara för att jag inte tycker om dem, så är det helt okej med mig om du gillar dem - sjung dem bara inte i min närhet.

• Triad - "Tänd ett ljus". Alla som känner mig vet att jag kastar mig över radion för att stänga av, eller skriker TYST! så fort det där första dom-dom-dom-domandet sätter igång. Jag. Avskyr. Den. Med en hetta som av tusen solar. För att göra saken ännu värre så envisas gärna entusiastiska lärare med att få sina stackars elever att sjunga den på skolavslutningar, och det är faktiskt en ganska svår sång att få till. De värsta versionerna av "Tänd ett ljus" har jag således hört på barnens skolavslutningar, sådär entonigt och uttråkat som bara ett gäng 9-åringar kan få till det.

• José Feliciano - "Feliz Navidad". Nej. Bara nej. Ta bort den. Att älskade maken tycker om att sjunga den men byta ut texten mot nonsensord gör inte saken bättre. Ta bort den, sa jag.
  
• Good Harvest - "Last Christmas". Hur man förstör en av mina favoritjulsånger och gör den till en slemmig ballad i countryanda - och med stämsång. Varför? George Michael gråter i sin himmel, och jag svär åt radion här på jorden.
  
• Just D - "Juligen". Den var inte ens bra och/eller rolig när den kom på 90-talet. Så här 20+ år senare har den fortfarande inte blivit det. Finns det verkligen inga nya julsånger?
  
• Chris Rea - "Coming home for Christmas". Alltså - det går bra för mig om du håller dig borta. Långt, långt borta. I en annan galax kanske?
  
• Werner & Werner - "Vår julskinka har rymt" ... Och släkten kommer om en timma? Kanske en aning sent att julgrisen då? Kan en tycka. Bara en av anledningarna till att jag inte orkar lyssna. De "tyska" brytningarna är en annan.

Finns det inga julsånger jag tycker om då? Självklart finns det det. Som de här 10.

• Sofia Karlsson - "Frid på jord". Väldigt finstämd a capella-sång.
  
• John Lennon - "Happy x-mas (War is over). Man kan ju hoppas.
  
• Wham! - "Last Christmas". Som den ska låta, helt enkelt. The original and best.
  
• Alla Fagra - "Vintern ska värma våra fötter". Lite oväntad favorit för mig, med sina folkmusikstoner, som jag i vanliga fall inte direkt gillar. Men här funkar det oväntat bra.
  
• Lars Vegas Trio - "När får vi klapparna?". Hela Lars Vegas Trios julskiva "Lars Christmas" är ett måste för familjen i jul, och det här är en av de stora favoriterna. Vi sjunger glatt med.
  
• The Pogues & Kirsty MacCall - "Fairytale of New York". Inte direkt sockersöt. Säkert därför jag gillar den så.
  
• Bing Crosby & David Bowie - "Peace on earth/Little drummer boy". Ingen jul är komplett utan denna klassiker i mina öron.
  
• "Gläns över sjö och strand" Antal gånger jag har suttit på diverse julkonserter och gråtit lite vackert stillsamt när den här framförts? Och med vackert och stillsamt menar jag "så att snoret rinner". Ingen vet.
  
• Annie Lennox - "Silent night". Jag tycker det är något så fridfullt över den här sången. Gillar den både på svenska och engelska, men det är ju något särskilt med Annie Lennox, det är det. Särskilt när hon tar i från tårna så där.
  
• "O helga natt". Min absoluta favoritjulsång. Jag har en julspellista på Spotify där "O helga natt" är med i väldigt många olika versioner, på tre olika språk. Men den versionen som var med i säsong tre av "Skam" är ju bra fin alltså. Då framförd av Nils Bech.

Se inte videon ovan om du inte sett säsong tre av "Skam" men planerar att gör det. Scenen är direkt från serien och smockfull med spoilers.