Septemberfavoriter

September är äntligen slut. Det har varit en vacker månad, med många fina dagar, men jag har haft lite väl mycket tankar som snurrat i huvudet och det har därför varit en ganska tung månad för mig. Det märks på att jag inte har skrivit så värst personligt utan det har mest varit film, tv och bok. Kanske kommer jag någon gång dela med mig av vad det är som händer, för det är en specifik sak som spelar bowling i min hjärna nu och inte en depressionsspiral, men just nu är det ingenting jag har lust att vara värst öppen med. Jag kan lugna er med att det i varje fall inte gäller vare sig skilsmässa eller sjukdom/dödsfall. "Bara" något som känns tungt och jobbigt just nu och som kan förändra en hel del i mitt liv i framtiden.

Bok/fic: Bästa boken jag läst den här månaden är föga överraskande "Jane Eyre" av Charlotte Brontë. Läs den om du inte redan gjort det. Du kommer inte ångra dig.
Bästa ficen, och jag har läst mååååånga den här månaden, får bli Queer as folk-ficen "Glowing rooms" av ohmyjetsabel. En what if-fic som behandlar efterverkningarna av överfallet på Justin om inte Brian varit där.

Film: Så många filmer! Som jag inte sett alltså. Vi köpte på oss en massa filmer den här månaden och vi har knappt börjat i den högen än. Ingen bio har det blivit heller, men det beror mest på brist på intressanta filmer jag vill slösa dyr biopeng på. Men "Young Frankenstein" och "Hot fuzz" är ju alltid roliga. Yarp!

Tv-program: "Stranger things". Och "Looking".

Frisyr: Funderar på att börja med schampo igen... Men efter snart 2 år utan så känns det bra surt om jag skulle börja med det igen, så jag fortsätter väl med no poo. Glesar ut mellan tvättarna så mycket det går, för anledningen till att jag funderar på att börja om med schampo är att det är så himla tradigt att göra rent håret. Det är mycket lättare att bara klutta i schampo, löddra upp och skölja ur. Men... nej.

Kläder: Dags att plocka fram regnstället igen dårå.

Nagellack: Fick ett brott på en nagel och bar inte lack medan den växte ut, så det har varit en ganska lugn lackmånad. Men jag hann ju bära det sjusärdeles snygga Yoda från Polish alcoholic innan nagelkatastrofen var ett faktum.

Upptäckt: Temat på säsongens "American Horror Story". Som hemlighölls hela vägen fram till säsongspremiären. Jag är så nöjd så.

Extra speciell rolighet: Älskar jag mina Plejader? Ja. Så det var ju en himla tur att vi sågs hela bunten för ett par veckor sedan. Och alla hade läst boken! Yay!

Mitt eget favoritinlägg: Det här.

Säsongssammanfattning: Legends of tomorrow, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det har blivit mycket tv nu, jag erkänner det, men när det mest är tittar på tv och läser böcker jag fyllt mina dagar med så speglas det av på blogginnehållet. Det är verklighetsflykt på hög nivå, och det är det av en anledning.

"Legends of tomorrow" är den senaste serien att betas av/tittas ikapp på. Jag ville se så många Marvel och DC-serier som möjligt den här sommaren och början på hösten, innan de nya säsongerna drar igång. Eller inte drar igång som i fallet med "Agent Carter". Jag har lyckats rätt så bra med det målet och känner nu att jag börjar tröttna lite på superhjältar och fantastiska manicker, så nästa maratonprojekt kommer bli något helt annat. Vad vet jag inte än dock.

"Legends of tomorrow" är en spin off på "Arrow" och "The flash" och innehåller till största delen karaktärer från de serierna. De samlas ihop av Rip Hunter, en tidsresenär som behöver deras hjälp att oskadliggöra Vandal Savage, en odödlig man som i framtiden inte bara nått världsherravälde utan dessutom dödat Rips familj.

Bildkälla SuperheroHype

Favoritavsnitt: 1x12 "Last refuge" Kontraktsmördaren Pilgrim är på jakt efter Legenderna i deras ungdom, för att förhindra att de någonsin kan få sina krafter.
1x15 "Destiny" Legenderna är fångar hos Time Masters. Rip får veta sanningen bakom sitt uppdrag. Rory förs bort för att återigen bli hjärntvättad och iförd Kronos mask. Sara tar över tidsskeppet och Snart bestämmer sig för att bli en hjälte trots allt.
1x16 "Legendary" Rip är trött på alla offer som Legenderna har fått göra och släpper av dem i Central City några månader efter att han rekryterade dem. Frågan är bara om de verkligenn vill avsluta sitt kall.

Favoritkaraktär: Jisses vad det blir svårt med den här punkten! Inte för att alla var lika bra och/eller roliga att titta på, utan för att alla var ungefär lika schablonartat gäspiga. Det märks verkligen att det här är seriefigurer för de är så platta att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men ändå - jag hade nog som trevligast när Leonard Snart, aka Captain Cold, visade sig i rutan.

Favoritpar: Oh heck no! Inte nog med att de träigaste karaktärerna på länge var med i den här serien, de var tvungna att nästla in dem i ett par också. Som blev en kärlekstriangel på grund av ööödeeet. *snark*
Jag blev inte alls ledsen när Kendra och Carter valde att lämna resten av gänget i säsongsavslutningen. Tvärtom faktiskt.

Bäst i säsongen: När Kendra fucking finally stack kniven i Vandal Savage. Förresten - vad är det för urbota fjantigt namn på en skurk? Övertydlig much?

Värst i säsongen: Jag borde kanske väntat lite med den här serien eftersom hela innehållet i den är baserat på tidsresor, något som jag brukar dra öronen åt mig för annars. Men nej då, inte jag inte.
Och på riktigt? Dödade ni min favoritkaraktär? Really?
Risken är stor att jag inte återvänder till LoT alltså.

Övriga kommentarer: En stor anledning till att jag valde att se "Legends of tomorrow" heter Arthur Darvill, som spelade Rory Williams i "Doctor Who". Jag har kanske saknat honom en aning.
Serien återkommer med säsong två i mitten av oktober.

"Casino Royale" av Ian Fleming

Det är ju bara att konstatera att i fallet med Bond är filmerna bättre än böckerna. "Casino Royale" är en av mina favoritfilmer bland Bond-filmerna, boken - not so much. Det här är den första boken om Agent 007, och den första av dem jag läst på engelska. Min teori om att mycket gått förlorat i översättningen verkar stämma.

Bildkälla Goodreads

James Bond har skickats till Casino Royale för att om möjligt klå Le Chiffre i ett parti baccarat. Le Chiffre är desperat att vinna tillbaka de pengar han är skyldig den ryska organisationen SMERCH innan de finner honom. Bond upptäcker dock snart att det är mer än pengar som står på spel.

Hela boken är centrerat kring ett parti baccarat, ett kortspel som jag numera vet mer om än vad jag gjord när jag börja läsa, men så är ju Fleming väldigt duktig på att detaljbeskriva saker som egentligen inte betyder så mycket för handlingen framåt. I och för sig är spelar baccarat en viktig roll här, men spänningen uteblir lite när man sitter och suckar över långa beskrivningar över partier som inte är mellan Bond och Le Chiffre. Baccarat verkar vara ganska trist faktiskt. I filmen är det poker - lika tråkigt i mina ögon, men lite mer kommersiellt gångbart idag.
Det är lite som vanligt med Ian Flemings böcker - det är mycket spel, sprit, sexism, våld, mat, vyer och sex. Det är lite en känsla av "har man läst en har man läst alla" för de är ungefär likadana allihop i sina kringhistorier. Mysteriet är annorlunda, annars är det lite som att läsa vilken "Fem"-bok som helst, om ni vet vilka jag menar.

Jag tror att det är en nyutgivning på gång av de här böckerna på svenska, och jag hoppas innerligt att de fått en nyöversättning då. Jag har som sagt läst "Casino Royale" på engelska och de övriga böckerna på svenska, och jag märker en klar språklig skillnad i uppbyggnaden av texten. Det är bättre i original, och den översättning jag har läst de flesta Bond-böckerna i har varit rätt så kass, faktiskt.
I mitt tycke är "Casino Royale" den bästa Bond-boken jag hittills läst, och jag tror att väldigt mycket av det beror på att den svenska översättningen lämnade en hel del att önska. Den var inte Google Translate-katasrofal, men saknade svung och kändes banal.
Mitt betyg på "Casino Royale" blev 3/5. Hade storyn varit lite mer spännande hade det blivit högre. Det är liksom sådär spännande att läsa om champagne och hur nära man kommer att få 9 i ett parti baccarat, för att boken ska förtjäna ett högre betyg.

Bond had always been a gambler. He loved the dry riffle of the cards and the constant unempathic drama of the quiet figures round the green tables. He liked the solid, studied comfort of card-rooms and casinos, the well-padded arms of the chairs, the glass of champagne or whisky at the elbow, the quiet unhurried attention of good servants. He was amused by the impartiality of the roulette ball and of the playing cards - and their eternal bias. He liked being an actor and a spectator and from his chair to take part in the other men's dramas and decisions, until it came to his own turn to say that vital 'yes' or 'no', generally on a fifty-fifty chance.
Above all, he liked it that everything was one's own fault. There was only oneself to praise or blame. Luck was a servant and not a master. Luck had to be accepted with a shrug or taken advantage of up to the hilt. But it had to be understood and fully recognized for what it was and not confused with a faulty appreciation of the odds, for, at gambling, the deadly sin is to mistake a bad play for bad luck. And luck in all its moods had to be loved and not feared. Bond saw luck as a woman, to be softly wooed or brutally ravaged, never pandered to or persued. But he was honest enough to admit that he had never yet been made to suffer by cards or by women. One day, and he accepted the fact, he would be brought to his knees by love or by luck. When that happened he knew that he too would be branded with the deadly question-mark he recognized so often in others, the promise to pay before you have lost: the acceptance of fallibility.

Säsongssammanfattning: Stranger things, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

En av 2016 mest omtalade serier verkar bli Netflix-serien "Stranger things". Och självklart hoppade jag på tåget jag med, tillsammans med älskade maken och Lilla E.

Serien utspelar sig på 80-talet i en amerikansk småstad. Pojken Will försvinner under oklara omständigheter och hans mamma, polischefen och hans vänner ställs inför svåra hinder för att finna lösningen på hans försvinnande.

Bildkälla iHorror

Favoritavsnitt: Det finns bara åtta och alla åtta avsnitten är knallbra. Se den här serien!

Favoritkaraktär: Barnen! Kanske att mitt hjärta bultar lite extra för Eleven.

Favoritpar: Bort med lovey dovey. Vänskapen. Den trevande mellan pojkarna och Eleven framför allt. Och för att den här serien visar att det inte alltid är så himla lätt att vara vänner, men att det går om viljan finns där i botten.

Bäst i säsongen: Om vi bortser från att barnen, framför allt Millie Bobby Brown som spelar Eleven, är så sjuhelsikes bra skådespelare, så gillade jag verkligen den där krypande skräckkänslan. Och att det otäcka monstret inte visade sig första halvan av säsongen. Det gjorde det lite extra buh!-otäckt när man till sist fick se det.

Värst i säsongen: Att den tog slut?

Övriga kommentarer: Det är klart med en andra säsong av "Stranger things" som kommer någon gång 2017. Fram till de sista 2 minuterna av sista avsnittet kändes det dock rätt så avslutat, men det gick ju över. Effektivt. Gosh darn vilken cliffhanger.

Om

Om ni tycker att det är tyst här just nu så är det för att det är det. Det händer lite liv, det snurrar många tankar och jag behöver pausa och andas lite. Bara så ni vet.

FredagsFilmen: Looking - The movie

Eftersom FredagsFilmen den här gången handlar om en tv-film som avslutade en tv-serie så utfärdar jag härmed spoilervarning. Mitt tips är att ni borde titta på "Looking" i sin helhet. Det är verkligen en pärla som förtjänar lite uppmärksamhet.

Bildkälla DStv

Patrick återvänder till San Fransisco för ett bröllop några månader efter att han flyttat till Denver. Han träffar sina vänner, och försöker komma till avslut i förhållandena med Richie och Kevin. Oväntade möten leder till insikter och möjligheter.

Ett väldigt bra avslut på en väldigt bra serie. Det är fortfarande öppet, för karaktärerna har inte levt klart sina liv än, men man får svar på frågor som uppstått under seriens gång. Som hur det gått med Patrick och Kevin. Vad som hänt med Doms "kycklingfönster", hur Doris och Malik har det. Huruvida Agustin rett upp sitt liv och hur det gått med Eddie. Hur Richie har det med sin friserverksamhet och sitt kärleksliv. Och framför allt - hur det gått med Patricks hjärta och om han äntligen är redo.
Ledtråd - det är han. *happy dance*

Säsongssammanfattning: Looking, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det tar som sagt inte lång tid att se på "Looking". Säsong 2 var även den sista säsongen, så serien är avslutad nu. Och jag är så glad att det finns en film som ska knyta ihop trådarna, för det var cliffhanger-varning på slutet där. Det funkar, men jag vill veta.

Bildkälla Hypable

Favoritavsnitt: 2x07 "Looking for a plot" Doris pappa dör, och Dom och Patrick följer med henne till begravningen. Att återbesöka hembygden väcker många minnen till liv för Dom och Doris. Patrick får oväntat besök.
2x10 "Looking for home" Att flytta ihop blir inte vad Patrick hoppats på när han upptäcker något oväntat hos Kevin. Dom söker råd hos Malik för att bli sams med Doris igen. Agustin och Eddie är med på härbärgets avtäckning av väggmålningen. Patrick vill ha en förnyelse och söker upp Richie på frisersalongen.

Favoritkaraktär: Patrick.

Favoritpar: Jag var/är Team Richie så lite ledsen i ögat blev jag ju. Håller mest på vänskapen mellan Dom och Doris.

Bäst i säsongen: Säger som förr - hur intim den känns. Genuin och äkta.

Värst i säsongen: Att det blev den sista.

Övriga kommentarer: Jag är lite kär i den här serien faktiskt. Inte "QaF"-besatt, men lite småförälskad. Rekommenderas varmt alltså.

"Wide Sargasso sea" av Jean Rhys

Eftersom en av punkterna på årets läsutmaning är "A book and it's prequel" valde jag att tolka den lite fritt. "Jane Eyre" fick en sorts prequel 1966 i form av "Wide Sargasso sea" av Jean Rhys. Den handlar inte om Jane Eyre ett dugg.

Bildkälla Goodreads

Antoinette Cosway växer upp i ett kraftigt segregerat samhälle på de västindiska öarna. Hennes skönhet fångar intresset hos en ung man och snart är de gifta med varandra. Snart börjar dock rykten cirkulera om Antoinette, rykten som vänder hennes make emot henne och som sakta driver henne mot galenskap.

Mannen i boken namnges aldrig, men man förstår ändå att det är mr Edward Rochester från "Jane Eyre" och att Antoinette Bertha Cosway Mason är hans första fru - galningen som hålls gömd på vinden med grace Poole som enda sällskap.
Boken berättas i tre delar där del 1 handlar om Antoinettes barndom och uppväxt. Del 2 handlar om början av äktenskapet och berättas av både Antoinette och Rochester. Del 3 utspelar sig på Thornfied under händelserna i "Jane Eyre".

Det hade kunnat vara så bra, men jag tyckte det var så tråkigt. Tempot är långsamt så att det blev nästintill sövande. Dessutom konstigt skrivet på ett sätt som gjorde att jag tappade koncentrationen. Det känns som att jag missat jättemycket textinnehåll bara för att jag inte orkade koncentrera mig på vad texten berättade. Det är sömnpillervarning på den här boken, helt enkelt.
Dessutom känns det som att många detaljer har blivit fel. Det känns som att Antoinettes familj är en helt annan än den som beskrivs i "Jane Eyre" och det känns aningen slarvigt faktiskt. Som till exempel att Richard Mason här är hennes styvbror, inte hennes bror, som hon endast träffat ett fåtal gånger. Den relation de verkar ha i "Jane Eyre", där han faktiskt genuint bryr sig om henne och vill förvissa sig om att hon mår bra, faller liksom platt om han bara träffat henne en handfull gånger. Vad har han då för intresse för henne om hon i stort sätt enbart är en främling?  Sådana frågor och fler ställde jag mig under läsningens gång.
Jag är glad att jag har läst "Wide Sargasso sea", men inte så mycket mer.

Mitt betyg den här gången blev 2/5.

I got used to a solitary life, but my mother still planned and hoped - perhaps she had to hope every time she passed a looking glass. 
She still rode about every morning not caring that the black people stood by in groups to jeer at her, especially after her riding clothes grew shabby (they notice clothes, they know about money).
Then one day, very early, I saw her horse lying down under the frangipani tree. I went up to him but he was not sick, he was dead and his eyes were black with flies. I ran away and did not speak of it for I thought if I told no one it might not be true. But later that day Godfrey found him, he had been poisoned. 'Now we are marooned', my mother said, 'now what will become of us?'

Säsongssammanfattning: Looking, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Mitt nya maratonprojekt fick bli "Looking". Serien fick endast två säsonger med totalt 18 avsnitt + en film, och är alltså avslutad.

"Looking" handlar om vännerna Patrick, Agustin och Dom och deras liv och kärleksliv i San Fransisco. Jo - alla tre är gay, och jo - jag drog många paralleller till "Queer as folk". Serien visades på HBO och det är således mycket sex och droger. Och komplikationer så klart.

Bildkälla Huffington Post

Favoritavsnitt: 1x05 "Looking for the future". Patrick sjukanmäler sig och spenderar dagen med Richie där de pratar om sitt förflutna och sina förhoppningar för framtiden.
1x07 "Looking for a plus one". Patrick är nervös över att hans familj ska träffa Richie på hans systers bröllop och beter sig därefter. Han blir förvånad över att träffa sin chef Kevin, och hans pojkvän, på bröllopet. Agustin drar sig ur en utställning vilket leder till ett stort gräl med Frank, och Dom har svårt att ta Lynns råd inför det kommande pop-up eventet med hans restaurangidé.

Favoritkaraktär: Patrick. Det är han som är i centrum i den här serien så illa vore det väl annars. Jonathan Groff,  som spelar Patrick, är också 100% anledningen till att jag ville se "Looking".

Favoritpar: Patrick och Richie. Jag gillar Kevin också, men jag skulle helst se att han höll tassarna borta från Patrick så att Richie får den chans han förtjänar.

Bäst i säsongen: Det känns väldigt manusbefriat. Som att man sitter och spionerar på riktiga människor. Jag gillar verkligen den genuina känsla som uppstår i dialogerna då. Om det är så att det är mycket improviserat vet jag inte, men det känns så.

Värst i säsongen: Sexscenen mellan Patrick och Kevin hade jag gärna varit utan. Dels för att Kevin var otrogen mot sin pojkvän, dels för att Kevin är Patricks chef och dels för att Patricks och Richies förhållande redan var komplicerat så det räckte.

Övriga kommentarer:  Jag jämför alltså med "Queer as folk" och gör jag det så är såklart "QaF" bättre. Jag tycker dock att "Looking" är klart sevärd, och 18 halvtimmeslånga avsnitt + en film tar ju inte superlång tid i anspråk.

Plejaderna om "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman

När Plejaderna träffas och pratar bok så glider vi ofta ifrån ämnet. Den här gången lyckades vi prata på om boken ganska bra innan vi gled in, och fastnade i, skräckgenren. Och när vi där diskuterade subgenren skräckel kläckte en av oss ur sig denna lilla fantastiska replik som fick mig att skratta så att tårarna rann: "Blöd gärna. Men om du slemmar - då är du äcklig!"

I övrigt åt vi nötter och tårta och drack te och fnissade och hade trevligt ihop. Och alla hade läst boken! Hör och häpna! Det var ett tag sedan det hände, kan jag väl nöja mig med att konstatera.

Bildkälla AdLibris

Pojken Ingen växer upp på en kyrkogård efter att hans familj mördats. Han blir uppfostrad av spöken, varulvar och andra mörkervarelser som lär honom allt han behöver veta om livet. Mannen som kallas Jack är dock ständigt på jakt efter barnet som kom undan - efter Ingen. Och när han får upp spåret hotas hela Ingens tillvaro.

"Kyrkogårdsboken" har många likheter med "Djungelboken" av Rudyard Kipling, och det är meningen. Ingen växer här upp på en kyrkogård istället för i djungeln, och spöken, vampyrer, gastar och Jack har tagit rollerna som i originalet spelades av vargar, orangutanger, pantrar, björnar och tigrar. Parallellerna syns tydligt, särskilt om man vet om dem, och för mig som har läst båda böckerna var det svårt/omöjligt att inte göra en jämförelse. Jag tycker att Gaiman skrev den bättre "...boken".
Precis som i "Djungelboken" kan kapitlen i "Kyrkogårdsboken" fungera som fristående, men de gör sig bäst i sin helhet. Man behöver inte läsa dem i rätt ordning om man inte vill, man eftersom Ingen växer upp genom boken, det har gått två år mellan varje kapitel, så vinner den såklart på att läsas i sin rätta ordning. Men man behöver inte läsa den så om man inte vill.

Ett allmänt omdöme om "Kyrkogårdsboken" var att den var mysig. Det kan kanske låta konstigt att en bok som utspelas på en kyrkogård med en massa spöken och övernaturliga väsen kan vara mysig, men det är den. Däremot kanske inte direkt spännande. Ingen av oss kände det där akuta behovet av att bläddra vidare och läsa 'bara en sida till', snarare var det så att man kunde bli sömnig av den och att den bitvis var lite tråkig. Det känns som en bra idé, men kanske inte så jättebraförvaltad alla gånger. Det här är ett problem jag har stött på förr när jag läst Gaiman - att jag tycker att idén är bättre än själva boken. Ändå vill jag läsa fler av hans böcker för att de låter så spännande och bra i sin beskrivning. Det saknas dock lite kött på benen, kunde vi känna. Vad som borde vara en mustig gryta är en utspädd soppa. Vi spekulerade på om det kan ha sin förklaring i Gaimans bakgrund som manusförfattare och från hans seriebakgrund, där bilden berättar mer än ordet. Vi saknade den där visuella grejen, detaljrikedomen. Många böcker, när man läser dem, ger en bilder inne i huvudt - som att man såg en film. I "Kyrkogårdsboken" uteblev den upplevelsen. För mig uteblir den alltid när jag läser Gaiman.
Att tillägga här är att "Kyrkogårdsboken" egentligen inte vänder sig till oss, vuxna som vi är, utan det här räknas som en ungdomsbok. 12-15 år var den rekommenderade åldern på AdLibris.

Betygen blev rätt så höga den här gången, med en start på 3 och upp till 4,5. Medelbetyget hamnade på 3,7/5.
Mitt betyg är 3/5.

"Asch. Det där är ju inte i närheten. Inte ens i närheten. Glidning och Borttoning, pojk, de dödas sätt att ta sig fram. Glid genom skuggor. Tona bort ur sinne och syn. Försök igen."
Ingen ansträngde sig ännu mer.
"Du syns lika tydligt som näsan i ditt ansikte", sade herr Pennyworth. "Och det är en ovanligt påtaglig näsa. I likhet med resten av ditt ansikte, unge man. I likhet med dig. För allt som är heligt, töm ditt sinne. Nu. Du är en öde bakgata. Du är en tom dörröppning. Du är ingenting. Ögon kan inte se dig. Sinnen kan inte uppfatta dig. Där du är finns ingenting och ingen."
Ingen försökte på nytt. Han blundade och föreställde sig hur han tonade bort mot mausoleets smutsiga stenvägg, blev en skugga i natten och ingenting mer. Han nös.
"Förfärligt", sade herr Pennyworth med en suck.

Fredagsmys: Popcorn

Vet ni vad min nya besatthet är? Popcorn!

Eller... Egentligen är ju popcorn i sig inte en ny besatthet, jag älskar mina salta vita fluffiga sedan långt tillbaka, men jag har lärt mig ett nytt sätt att tillaga dem på. Med kokosolja. Jajamen, de får en aning kokossmak, men inte alls dominant - bara en liten hint. Och det är så gott. Prova!

Helt enkelt: om ditt kök inte redan är 30 grader varmt och din kokosolja därmed är flytande redan, så smält först kokosolja så det täcker botten på din popcornkastrull plus lite till. Poppa sedan som vanligt. Och salta efteråt så klart.
Jag valde rosa Himalayasalt den här gången. Inte för att det syns att det är rosa, utan på grund av att anledningen till att jag ens kom att tänka på att poppa mina popcorn i kokosolja kommer från Lesser evils Pink Himalayan popcorn, som jag sett att det tipsats om på flera bloggar och YouTube-kanaler jag följer.

Soundtrack of my life

Prides - Messiah

I wanna see it

I wanna loose

I wanna throw myself into whatever I choose

I wanna hold it

I wanna feel

I want to know that this is really biting at my heel

I know it's hard for you

I'll save the only truth

You don't have to lock the door

I don't live there anymore

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

I wanna dream it

And it to be true

I wanna be the one they say "Hey! He's coming trough"

They'll open up the door

We'll live here

I promise you won't want anymore

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

I know now that I want to keep it

Oh my God do I want love

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

So say it say it, say you'll be my Messiah

Bara för att det finns en lite... elakare... video till samma låt. 

Säsongssammanfattning: The Flash, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

"The Flash" återvänder med en tredje säsong i oktober, och jag ska ta mig en funderare på om jag har lust att se den eller inte. Mer om det under bilden. Ni vet - där spoilerserna börjar.

Bildkälla ScreenRant

Favoritavsnitt: 2x10 "Potential energy" Barry och hans vänner jagar The Turtle som kan sakta ner tiden. Barry funderar på att berätta för Patty om sin hemliga identitet.
2x21 "The runaway dinosaur" Barry kämpar för att få tillbaka sin speed force samtidigt som hans vänner försöker få honom tillbaka från den dimension han hamnat i. Iris agerar lockbete för att oskadliggöra Zombie-Girder som väckts till liv av försöken att återge Barry hans krafter.

Favoritkaraktär: Att äska - Cisco och Barry. Kanske allra mest Cisco faktiskt. Han refererade ju till "Young Frankenstein"!
Att avsky - Zoom. I love to hate you. Både som Zoom/Jay/Hunter. Sällsynt jobbig och tråkig vilken form han än kom i.

Favoritpar: Det är väl meningen att man ska tycka att det fantastiskt och jättegulligt att det verkar bli Barry och Iris. Jag får däremot en dålig smak i munnen av det förhållandet, som jag tycker känns aningen incestuöst med tanke på att de växt upp i samma hus och Barry anser att Iris pappa är bitvis hans pappa också.
Jag hoppades på Barry och Patty faktiskt. Jag tyckte väldigt mycket om Patty.

Bäst i säsongen: Att avsnittet "The runaway dinosaur" inte handlade om dinosaurier? Kanske? Jag hade ganska tråkigt den här säsongen.

Värst i säsongen: Låt mig uttrycka det såhär - jag slutade titta på "Fringe" när det blev en massa parallella universum och dubbelgångare och tråkigheter. Och så bygger hela säsong 2 av "The Flash" på att det öppnats portaler till 'Earth 2' och det ramlar över en massa metamänniskor därifrån - samt säsongens superskurk Zoom - och alla har en dubbelgångare och det åks en massa fram och tillbaka i både tid och mellan "Jordar" och jag... *GÄSP*. Så jag har tittat med ett öga och spelat spel på mobilen med det andra ögat nästan hela säsongen.

Övriga kommentarer: Jag har anat vissa saker om säsong 3 av "The Flash" som gör mig osugen att se den, samt att jag inte var så förtjust i den här säsongen då. Men jag antar att jag kommer spana in något avsnitt av s3 innan jag bestämmer mig för om jag ska spara eller kasta.

"Jane Eyre" av Charlotte Brontë

När jag var yngre läste jag ofta om böcker, jag hade vissa favoriter som jag läste om nästan årligen. Numera läser jag så många olika titlar jag bara kan, för det finns så många böcker där ute som pockar på min uppmärksamhet. Hittills i år har jag dock lyckats med konststycket att läsa om inte mindre än fyra böcker, "Jane Eyre" av Charlotte Brontë är den senaste av dessa.

Bildkälla Goodreads

Jane Eyre blev tidigt föräldralös och växer upp hos sin moster och sina kusiner. Tillvaron är kärlekslös och hon behandlas mycket illa av de som lovat att ta hand om henne. När hon får chansen att gå i välgörenhetsskola långt från hemmet tar hon den - men frågan är om det blir bättre för Jane.
Åtta år senare är hon färdigutbildad och vill ta sig vidare i världen. Hon annonserar efter en plats som guvernant och hamnar på godset Thornfield som guvernant åt Adéle - skyddsling till den frånvarande mr Rochester.
När Jane och Rochester äntligen möts uppstår ömsesidigt gillande, men det är ett förhållande som kantas av bekymmer och hinder.

Jag är ständigt djupt fascinerad av den här boken. Den är så utomordentligt välskriven att jag baxnar och går av lite på mitten varje gånga jag läser den. Det sägs så mycket klocka saker i den och den känns så alltigenom modern och aktuell även idag, betänk att boken utgavs första gången 1847. Många tänker säkert på "Jane Eyre" som en romantisk klassiker, relationen mellan Jane och Rochester är en sådan där som man kan swoona lite över. Jag tycker dock att den har helt andra kvaliteter och känner att förhållandet mellan Jane och Rochester egentligen inte har så stor del i bokens helhet. En central del - javisst - och den fungerar som katalysator för vidare händelser i Janes liv, men den utspelas egentligen på för få kapitel i boken för att jag ska se den som stor.
Den stora handlingen i boken, enligt mig, är snarare Janes kamp för sin självständighet. Det är först när hon äär oberoende och sin egen som hon själv kan välja sitt öde utan påverkan från utomstående. Fast utomstående försöker alltjämt.
"Jane Eyre" känns så alltigenom feministisk och vissa saker som tas upp i den här boken är, tyvärr, dagsaktuella.
Jane är dessutom en fullkomligt underbar romankaraktär. Hon är god utan att vara felfri, passionerad och envis och har egenskaper som känns så alltigenom verkliga. Hon vill ha sin frihet, men vill samtidigt inte såra och göra illa sina medmänniskor och hamnar på så sätt stundtals i konflikt med sig själv. Hon står på sig. Hon kämpar mot orättvisor hon själv och andra drabbas av med en sådan iver att jag inte kan hjälpa att jag sitter och kommenterar boken högt med små glada tillrop. Go Jane!
Övriga romankaraktärer är även de så fullkomligt levandegjorda att man i slutet är glad att man får veta hur det gått för alla. Man vill ju att ens kompisar ska ha det bra.

Självklart får "Jane Eyre" högsta betyget, 5/5. Det här är en sådan där bok jag gärna rekommenderar till andra och hittills har den rekommendationen gått hem och "Jane Eyre" har funnit nya beundrare. Som sig bör.

Vem klandrar mig? Säkerligen många; man kommer att finna mig oförnöjsam. Jag kunde inte hjälpa det, rastlösheten finns i min natur, och ibland pinade den mig svårt. Det enda sättet att få utlopp för den var att vandra fram och tillbaka i korridoren på tredje våningen, omsluten av tystnaden och ensamheten däruppe, och försjunka i de brokiga syner som steg upp för mitt inre öga och som förvisso var mångahanda och lysande. Mitt hjärta fylldes av en jublande rörelse som kom det att kramas ihop av sorg men också att vidgas av liv, då jag invärtes lyssnade till en berättelse som aldrig tog slut, en berättelse som min fantasi skapade och ständigt byggde vidare på, fylld av allt det av äventyr, liv, eld, känsla som jag längtade efter och saknade i min verklighet. 
Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än min, och tusenden lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön.

I will replace you-Dagens

Låt: "You know my name" med Chris Cornell. Börjar undra hur länge jag ska ha den på hjärnan...
Outfit: Leggins från Monki, klänning från KappAhl.
Smink: CC creme från Luméne, blusher, ögonskuggor och ögonpenna från HM, ögonbrynsgel från Model co., mascara från IsaDora, läppstift från Clinique.
Nagellack: Nude demoiselle från L'Oréal.
Frisyr: Tofs.
Doft: James Bond II for women.
Smycke: Hjärtformade örhängen.
Klocka: Tissot PR 100.
Frukost: Gröt och te.
Fika: Flat white.
Middag: Hamburgare.
Pryl: Harpan på datorn.
Träning. Nej.
Kvällsnöje: Dumburk.
Att tillägga: Nej.

Tre tomma no. 19

Tömmer prover och slattar som bara den just nu. Och en sak här ska jag bara kasta, av anledningar jag berättar om i bildtexten.

Garnier Moisture Soft +. Normal skin. En fuktkräm jag införskaffade när jag drabbades av lite lätt panik då min dåvarande nattkräm tog slut hux flux. Gjorde väl jobbet okej, men inte mer. Jag hyser en viss avsky mot att ha hudvårdsprodukter i burk då det är rätt så ohygieniskt om man pillar med fingrarna i burken. Jag använder spatel för att fiska upp mina krämer för att minimera bakterietillväxten, men finns det en produkt i tub och en i burk som är likvärdiga - då väljer jag tuben i 10 fall av 10.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5. 2/5 om man räknar in förpackningen.

Firebird. Mini soap, Gingerbread latte. Jag fick ett par provtvålar med från Firebird när jag köpte min flaska Vanilla and woodsmoke parfymolja. Just den här, Gingerbread latte, tyckte jag inte om. Alls. Den gjorde mig förvisso ren utan att torka ut alltför mycket, men doften! Blä! Sötsliskig och konstig. Stannade dessutom kvar på huden några timmar.
Plaståtervinning.
Betyg 1,5/5

Elizabeth Arden. Eight hour cream skin protectant. Det här är produkten jag inte gjort slut på och som nu blir kasserad. Den har stått bortglömd i mitt badrumsskåp ett bra tag och har härsknat. Och hur kunde jag glömma bort denna omtalade mirakelkräm? Jag gillade den helt enkelt inte. Jag tyckte att den luktade jätteilla, redan innan den härsknade, och det var en doft som liksom aldrig mattades av. Nej tack till den.
Brännbart avfall då det fortfarande finns produkt kvar i tuben.
Betyg 1/5

What I eat in a day #8 - Höst

I slutet av augusti gjorde hösten ett litet gästspel innan det blev lite varmare igen. En sådan höstdag åt jag det här. Varning! En del av det här hann jag äta innan jag kom ihåg att jag skulle ta bilder,så det kan se lite kladdigt ut.

Frukost med te i min älskade Q-mugg! Och en Peach pie parfait till det. Receptet har jag hittat på Simply quinoas blogg och jag har hunnit äta det två gånger sedan hon lade upp det. Chiapudding med havre/pecannöt/dadelsmul och nektarin med kanel. Jag lovar att det är väldigt gott.

Missade visst min kopp elva-te som vanligt...
Till lunch blev det en snofsig macka. Fullkornsbröd med sallad, baconomelett och kanprig inlagd gurka. Som ni ser kunde jag inte låta bli att ta en tugga av den.

Efter min hundpromenad tog jag en kopp te och en banan.

Och till eftermiddagsfika blev det mer te och en kardemummabulle.

Kvällsmaten bestod av fransk bondsoppa med bröd till. Supergod soppa med massor av grönsaker och rökt fläsk. Och omixad! Uppskattas inte lika mycket av alla familjen - vissa vill ha sina soppor slääääääta. *suck*

Efter soppa får man efterrätt. I det här fallet äppelpaj med vaniljglass. Och ett litet glas Xanté.

Inte den nyttigaste dagen kanske, men god.

You know my name-Dagens

Låt: "You know my name" med Chris Cornell.
Outfit: Jeans, tröja och huvjacka från HM.
Smink: Nähä du, nä nä!
Nagellack: Yoda från Polish alcoholic.
Frisyr: Uppsatt på alla möjliga vis.
Doft: Barrskog.
Smycke: Ringarna och örhängen med grön strass.
Klocka: Tissot PR100 bicolor.
Frukost: Te, yoghurt med granola och nektarin.
Fika: Kaffe med massor av mjölk och lite godis.
Middag: Köttbullar med potatis, gräddsås och lingonsylt.
Pryl: Ny glasögon! Yay!
Träning: Två timmars vandring i kuperad skogsterräng. Det kändes kan vi väl säga. Slingan är inte mycket längre än tre kilometer, men det är tre jobbiga kilometer över stock och sten och under klippor och genom trånga passager. Värt det!
Kvällsnöje: Fötterna i högläge och läsa.
Att tillägga: Vi har besök från Tyskland i form av pojken som Chilipojken bodde hos när han var i Tyskland på sin skolas språkutbyte. Alltså är vi extremt svenska just nu, som käkar köttbullar och grejer. Synd bara att min tyska är obefintlig. Jag läste franska jag. Inte för att det heller märks...

FredagsFilmen: Young Frankenstein

Tidigare i veckan nåddes vi av beskedet att Gene Wilder hade gått bort, 83 år gammal. Jag vet att många sätter likhetstecken mellan Gene Wilder och Willy Wonka, men för mig är och förblir han Frederick Frankenstein i en av de roligaste filmerna som någonsin har gjorts - Mel Brooks homage till de tidiga skräckfilmerna i allmänhet och Frankensteinfilmerna med Boris Karloff i synnerhet - "Young Frankenstein". Eller "Det våras för Frankenstein" som den fick heta på svenska eftersom alla Mel Brooks filmer tydligen måste heta något med "Det våras för...".

Bildkälla Quotesgram
Gene Wilder, 11 juni 1933 - 29 augusti 2016

Dr. Frederick Frankenstein är en framstående läkare som desperat försöker skaka av sig det dåliga rykte hans familj drabbats av efter farfaderns experiment med att återuppväcka de döda. Han kallas till farfaderns slott i Transylvanien för att reda upp hans testamente. Väl där hittar han sin farfars forskning och snart följer han i just de fotspår han försökt undvika.
Resultatet är hysteriskt roligt.

Jag tror inte att det går en dag utan att jag släpper ifrån mig ett citat från den här filmen. Allt från "You made a yummy sound" till "Abby something..." och alla andra dessemellan. Har du inte sett den här filmen än så har du något att se fram emot. Varsågod - mitt filmtips till dig.

"Yes! Say it! He was my... BOYFRIEND!"