söndag 18 september 2016

Plejaderna om "Kyrkogårdsboken" av Neil Gaiman

När Plejaderna träffas och pratar bok så glider vi ofta ifrån ämnet. Den här gången lyckades vi prata på om boken ganska bra innan vi gled in, och fastnade i, skräckgenren. Och när vi där diskuterade subgenren skräckel kläckte en av oss ur sig denna lilla fantastiska replik som fick mig att skratta så att tårarna rann: "Blöd gärna. Men om du slemmar - är du äcklig!"

I övrigt åt vi nötter och tårta och drack te och fnissade och hade trevligt ihop. Och alla hade läst boken! Hör och häpna! Det var ett tag sedan det hände, kan jag väl nöja mig med att konstatera.

Bildkälla AdLibris
Pojken Ingen växer upp på en kyrkogård efter att hans familj mördats. Han blir uppfostrad av spöken, varulvar och andra mörkervarelser som lär honom allt han behöver veta om livet. Mannen som kallas Jack är dock ständigt på jakt efter barnet som kom undan - efter Ingen. Och när han får upp spåret hotas hela Ingens tillvaro.

"Kyrkogårdsboken" har många likheter med "Djungelboken" av Rudyard Kipling, och det är meningen. Ingen växer här upp på en kyrkogård istället för i djungeln, och spöken, vampyrer, gastar och Jack har tagit rollerna som i originalet spelades av vargar, orangutanger, pantrar, björnar och tigrar. Parallellerna syns tydligt, särskilt om man vet om dem, och för mig som har läst båda böckerna var det svårt/omöjligt att inte göra en jämförelse. Jag tycker att Gaiman skrev den bättre "...boken".
Precis som i "Djungelboken" kan kapitlen i "Kyrkogårdsboken" fungera som fristående, men de gör sig bäst i sin helhet. Man behöver inte läsa dem i rätt ordning om man inte vill, man eftersom Ingen växer upp genom boken, det har gått två år mellan varje kapitel, så vinner den såklart på att läsas i sin rätta ordning. Men man behöver inte läsa den så om man inte vill.

Ett allmänt omdöme om "Kyrkogårdsboken" var att den var mysig. Det kan kanske låta konstigt att en bok som utspelas på en kyrkogård med en massa spöken och övernaturliga väsen kan vara mysig, men det är den. Däremot kanske inte direkt spännande. Ingen av oss kände det där akuta behovet av att bläddra vidare och läsa 'bara en sida till', snarare var det så att man kunde bli sömnig av den och att den bitvis var lite tråkig. Det känns som en bra idé, men kanske inte så jättebraförvaltad alla gånger. Det här är ett problem jag har stött på förr när jag läst Gaiman - att jag tycker att idén är bättre än själva boken. Ändå vill jag läsa fler av hans böcker för att de låter så spännande och bra i sin beskrivning. Det saknas dock lite kött på benen, kunde vi känna. Vad som borde vara en mustig gryta är en utspädd soppa. Vi spekulerade på om det kan ha sin förklaring i Gaimans bakgrund som manusförfattare och från hans seriebakgrund, där bilden berättar mer än ordet. Vi saknade den där visuella grejen, detaljrikedomen. Många böcker, när man läser dem, ger en bilder inne i huvudt - som att man såg en film. I "Kyrkogårdsboken" uteblev den upplevelsen. För mig uteblir den alltid när jag läser Gaiman.
Att tillägga här är att "Kyrkogårdsboken" egentligen inte vänder sig till oss, vuxna som vi är, utan det här räknas som en ungdomsbok. 12-15 år var den rekommenderade åldern på AdLibris.

Betygen blev rätt så höga den här gången, med en start på 3 och upp till 4,5. Medelbetyget hamnade på 3,7/5.
Mitt betyg är 3/5.

"Asch. Det där är ju inte i närheten. Inte ens i närheten. Glidning och Borttoning, pojk, de dödas sätt att ta sig fram. Glid genom skuggor. Tona bort ur sinne och syn. Försök igen."
Ingen ansträngde sig ännu mer.
"Du syns lika tydligt som näsan i ditt ansikte", sade herr Pennyworth. "Och det är en ovanligt påtaglig näsa. I likhet med resten av ditt ansikte, unge man. I likhet med dig. För allt som är heligt, töm ditt sinne. Nu. Du är en öde bakgata. Du är en tom dörröppning. Du är ingenting. Ögon kan inte se dig. Sinnen kan inte uppfatta dig. Där du är finns ingenting och ingen."
Ingen försökte på nytt. Han blundade och föreställde sig hur han tonade bort mot mausoleets smutsiga stenvägg, blev en skugga i natten och ingenting mer. Han nös.
"Förfärligt", sade herr Pennyworth med en suck.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.