"Jane Eyre" av Charlotte Brontë

När jag var yngre läste jag ofta om böcker, jag hade vissa favoriter som jag läste om nästan årligen. Numera läser jag så många olika titlar jag bara kan, för det finns så många böcker där ute som pockar på min uppmärksamhet. Hittills i år har jag dock lyckats med konststycket att läsa om inte mindre än fyra böcker, "Jane Eyre" av Charlotte Brontë är den senaste av dessa.

Bildkälla Goodreads

Jane Eyre blev tidigt föräldralös och växer upp hos sin moster och sina kusiner. Tillvaron är kärlekslös och hon behandlas mycket illa av de som lovat att ta hand om henne. När hon får chansen att gå i välgörenhetsskola långt från hemmet tar hon den - men frågan är om det blir bättre för Jane.
Åtta år senare är hon färdigutbildad och vill ta sig vidare i världen. Hon annonserar efter en plats som guvernant och hamnar på godset Thornfield som guvernant åt Adéle - skyddsling till den frånvarande mr Rochester.
När Jane och Rochester äntligen möts uppstår ömsesidigt gillande, men det är ett förhållande som kantas av bekymmer och hinder.

Jag är ständigt djupt fascinerad av den här boken. Den är så utomordentligt välskriven att jag baxnar och går av lite på mitten varje gånga jag läser den. Det sägs så mycket klocka saker i den och den känns så alltigenom modern och aktuell även idag, betänk att boken utgavs första gången 1847. Många tänker säkert på "Jane Eyre" som en romantisk klassiker, relationen mellan Jane och Rochester är en sådan där som man kan swoona lite över. Jag tycker dock att den har helt andra kvaliteter och känner att förhållandet mellan Jane och Rochester egentligen inte har så stor del i bokens helhet. En central del - javisst - och den fungerar som katalysator för vidare händelser i Janes liv, men den utspelas egentligen på för få kapitel i boken för att jag ska se den som stor.
Den stora handlingen i boken, enligt mig, är snarare Janes kamp för sin självständighet. Det är först när hon äär oberoende och sin egen som hon själv kan välja sitt öde utan påverkan från utomstående. Fast utomstående försöker alltjämt.
"Jane Eyre" känns så alltigenom feministisk och vissa saker som tas upp i den här boken är, tyvärr, dagsaktuella.
Jane är dessutom en fullkomligt underbar romankaraktär. Hon är god utan att vara felfri, passionerad och envis och har egenskaper som känns så alltigenom verkliga. Hon vill ha sin frihet, men vill samtidigt inte såra och göra illa sina medmänniskor och hamnar på så sätt stundtals i konflikt med sig själv. Hon står på sig. Hon kämpar mot orättvisor hon själv och andra drabbas av med en sådan iver att jag inte kan hjälpa att jag sitter och kommenterar boken högt med små glada tillrop. Go Jane!
Övriga romankaraktärer är även de så fullkomligt levandegjorda att man i slutet är glad att man får veta hur det gått för alla. Man vill ju att ens kompisar ska ha det bra.

Självklart får "Jane Eyre" högsta betyget, 5/5. Det här är en sådan där bok jag gärna rekommenderar till andra och hittills har den rekommendationen gått hem och "Jane Eyre" har funnit nya beundrare. Som sig bör.

Vem klandrar mig? Säkerligen många; man kommer att finna mig oförnöjsam. Jag kunde inte hjälpa det, rastlösheten finns i min natur, och ibland pinade den mig svårt. Det enda sättet att få utlopp för den var att vandra fram och tillbaka i korridoren på tredje våningen, omsluten av tystnaden och ensamheten däruppe, och försjunka i de brokiga syner som steg upp för mitt inre öga och som förvisso var mångahanda och lysande. Mitt hjärta fylldes av en jublande rörelse som kom det att kramas ihop av sorg men också att vidgas av liv, då jag invärtes lyssnade till en berättelse som aldrig tog slut, en berättelse som min fantasi skapade och ständigt byggde vidare på, fylld av allt det av äventyr, liv, eld, känsla som jag längtade efter och saknade i min verklighet. 
Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än min, och tusenden lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder har. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män skulle plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön.