"Wide Sargasso sea" av Jean Rhys

Eftersom en av punkterna på årets läsutmaning är "A book and it's prequel" valde jag att tolka den lite fritt. "Jane Eyre" fick en sorts prequel 1966 i form av "Wide Sargasso sea" av Jean Rhys. Den handlar inte om Jane Eyre ett dugg.

Bildkälla Goodreads

Antoinette Cosway växer upp i ett kraftigt segregerat samhälle på de västindiska öarna. Hennes skönhet fångar intresset hos en ung man och snart är de gifta med varandra. Snart börjar dock rykten cirkulera om Antoinette, rykten som vänder hennes make emot henne och som sakta driver henne mot galenskap.

Mannen i boken namnges aldrig, men man förstår ändå att det är mr Edward Rochester från "Jane Eyre" och att Antoinette Bertha Cosway Mason är hans första fru - galningen som hålls gömd på vinden med grace Poole som enda sällskap.
Boken berättas i tre delar där del 1 handlar om Antoinettes barndom och uppväxt. Del 2 handlar om början av äktenskapet och berättas av både Antoinette och Rochester. Del 3 utspelar sig på Thornfied under händelserna i "Jane Eyre".

Det hade kunnat vara så bra, men jag tyckte det var så tråkigt. Tempot är långsamt så att det blev nästintill sövande. Dessutom konstigt skrivet på ett sätt som gjorde att jag tappade koncentrationen. Det känns som att jag missat jättemycket textinnehåll bara för att jag inte orkade koncentrera mig på vad texten berättade. Det är sömnpillervarning på den här boken, helt enkelt.
Dessutom känns det som att många detaljer har blivit fel. Det känns som att Antoinettes familj är en helt annan än den som beskrivs i "Jane Eyre" och det känns aningen slarvigt faktiskt. Som till exempel att Richard Mason här är hennes styvbror, inte hennes bror, som hon endast träffat ett fåtal gånger. Den relation de verkar ha i "Jane Eyre", där han faktiskt genuint bryr sig om henne och vill förvissa sig om att hon mår bra, faller liksom platt om han bara träffat henne en handfull gånger. Vad har han då för intresse för henne om hon i stort sätt enbart är en främling?  Sådana frågor och fler ställde jag mig under läsningens gång.
Jag är glad att jag har läst "Wide Sargasso sea", men inte så mycket mer.

Mitt betyg den här gången blev 2/5.

I got used to a solitary life, but my mother still planned and hoped - perhaps she had to hope every time she passed a looking glass. 
She still rode about every morning not caring that the black people stood by in groups to jeer at her, especially after her riding clothes grew shabby (they notice clothes, they know about money).
Then one day, very early, I saw her horse lying down under the frangipani tree. I went up to him but he was not sick, he was dead and his eyes were black with flies. I ran away and did not speak of it for I thought if I told no one it might not be true. But later that day Godfrey found him, he had been poisoned. 'Now we are marooned', my mother said, 'now what will become of us?'