"Hollow city" av Ransom Riggs

Det tar sig! Del två om Miss Peregrine's peculiar children är snäppet bättre och mer spännande än del ett. Tycker jag i varje fall.

Bildkälla Goodreads

3 september 1940. I del två lämnar barnen Cairnholm med Miss Peregrine, som är fast i sin fågelform. För att rädda henne beger de sig till London, världens mittpunkt för peculiars. Staden har dock härjats av wights och hollows, och det är en kamp mot tiden att komma i säkerhet. Inte bara från de faror som direkt hotar peculiars, utan även från fasorna från kriget som rasar.

Bok två slutar med något av en cliffhanger, men inte av så allvarligt slag att jag kände mig tvungen att slänga mig över bok tre. Jacob upptäcker nya saker kring sin förmåga, och hans insikter samt d olika gåtorna barnen löser, är för mig den stora behållningen med den här boken. Det är helt enkelt mer spännande i det här boken, som att författaren blivit lite mer bekväm med sin berättarroll och den berättelse han förmedlar.
Jag känner mig dock fortfarande lite tudelad till fotografierna. Jag är fullkomligt på det klara med att det är de som är berättelsen ursprung, men jag tycker fortfarande att de känns lite underligt ditlagda ibland. Som att man skrivit mer för fotografiernas skull än själva berättelsen. Inte alltid, men ibland. Jag kan också känna lite då och då att bilderna stör flödet i texten, men det är som det är med den saken.

Mitt betyg höjdes med ett halvt snäpp från förra boken, och hamnade nu på 3,5/5.

I thought back to the stories my grandfather used to tell me. They were filled with wonder and adventure, but something deeper ran trough them, as well - a sense of abiding gratitude. As a kid I'd focused on Grandpa Portman's descriptions of a magical-sounding island and peculiar children with fantastic powers, but at heart his stories were about Miss Peregrine, and how, in a time of great need, she had helped him. When he arrived in Wales, my grandfather had been a young, frightened boy who didn't speak the language, a boy hunted by two kinds of monsters: one that would eventually kill most of his family, and the other, cartoonishly grotesque and invisible to all but him, which must've seemed lifted directly from his nightmares. In the face of all this, Miss Peregine had hidden him, given him a home, and helped him discover who he really was - she had saved his life, and in doing so had enabled my father's life, and by extension, my own. My parents had birthed and raised and loved me, and for that I owed them a debt. But I would never have been born in the first place if not for the great and selfless kindness Miss Peregine had shown my grandfather. I was coming to believe I had been sent here to repay that debt - my own, my father's, and my grandfather's, too.

(Hitta mig på Goodreads)