"Röde Orm" av Frans G. Bengtsson

Någongång där i min gröna ungdom läste jag "Röde Orm" för första gången. Det här var alltså en omläsning för mig, sisådär 25 år senare. Vill man hårdra det så är "Röde Orm" egentligen två böcker: "Sjöfarare i Västerled" samt "Hemma och i Österled". Mitt ex, som jag har lånat av min pappa på obestämd tid = fått ta över, innehåller båda böckerna, är tryckt 1960 men... "Originalets text återges utan sammandrag eller förkortningar". Det betyder att jag hade en ingångssträcka där jag behövde vänja mig vid att läsa på gammalsvenska om ehuru de foro över haven.

Orm Tostesson är son till en hövding, och hamnar på havet av en slump. Hans första resa, den i Västerled, är den längsta och bjuder på mest äventyr. Och det är mest det böckerna handlar om, hur Orm och hans vänner hamnar i diverse situationer och sedan tar sig ur dem.
På plussidan kan jag känna att boken är väldigt historisk korrekt. Inte en enda hornförsedd hjälm i hela boken, till exempel. Det var nog såhär det i mycket gick till på den här tiden, när Sverige så försiktigt började kristnas.
På minussidan kan jag tycka att det blir lite väl tjatigt ibland. Det är ett evigt stridande och drickande av öl, kan jag känna. Och jag får en otäck känsla i kroppen när kvinnor, eller småflickor, behandlas som handelsvaror. Inte undra på att kvinnorörelsen har haft en lång väg att gå.
Boken känns rätt så rejält grabbig i tonen, som i att det är en man som skrivit för andra män. Lite sådär hö hö och dunk i ryggen. Manly men. Ni hänger säkert med på vad jag menar. Jag saknar ett mer vardagligt perspektiv, där man får följa livet som sådant, utan slagsmål, plundringståg och jakter efter skatter. Mer jordnära, om man så vill. Men nu är det väl så att ska man skriva en bok som utspelar sig under vikingatiden, så är det inte livet i land som känns mest spännande att skriva om, utan för oss som kom efter upplevs nog hela den perioden som ett enda långt plundringståg och litteraturen blir därefter. Jaja, det finns andra böcker att läsa om man vill ha ett kvinnligt perspektiv.

Jag mindes den här boken som mycket bättre. Jag tyckte den var helt okej den här gången också, men inte omvälvande på något sätt. En svensk klassiker, med ursvensk handling. Läsvärd bara därför.
Mitt betyg blev 3/5.

Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från från England, för att predika den kristna läran. De hade mycket att tala om, och folk var först nyfiket och lyssnade gärna; och kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar; och folk upphörde att lyssna till deras predikningar, som föreföllo tröttsamma och föga trovärdiga; dessutom talade de ett hackigt tungomål, som de lärt sig i Hedeby eller på de västra öarna, och tedde sig därför barnsliga till förståndet.

(Hitta mig på Goodreads)