"The thousand autumns of Jacob de Zoet" av David Mitchell

Sak jag lärde mig under läsningen av den här boken - Japan kallas visst för de tusen höstarnas land. Förklarade titeln, eftersom det är i Japan boken utspelar sig.

Bildkälla Goodreads

1799 kommer Jacob de Zoet till Japan på ett femårsuppdrag för Holländska Ostindiska Kompaniet. Målet är att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna bli en lämplig äkta man åt hans älskade Anna. 
Japan är stängt för alla utlänningar, utom på den konstgjorda ön Dejima utanför Nagasaki, och Holland har ensamrätt på handel med landet.
Den holländske läkaren Marinus har tillåtits ha några japanska elever, bland dem barnmorskan Orito Aibagawa. Jacob förälskar sig i henne, vilket sätter igång en kedjereaktion av händelser, som påverkar många liv.

Så här i efterhand kan jag erkänna att det här inta var rätt bok att börja läsa när jag anser mig befinna mig i något av en lässvacka. Inte för att boken är dålig, men den är skriven på ett sätt som gjorde att jag ofta inte alls ville läsa, jag fick nästan tvinga mig till det. Dels hade jag språkliga förbistringar vilket gjorde att det tog till sidan 200 eller så innan  jag hittade någon sorts läsrytm. Dels är det stundtals så detaljerad och skriven i ett "allt händer på samma gång"-tempo som gjorde det svårt att hitta den röda tråden i textmassan. Och det är ju synd, för det här är en väldigt intressant bok.
Handlingen är baserad på verkliga historiska händelser, men allt som händer i den och alla förekommande  gestalter är så klart fiktion. Det märks dock att det ligger mycket arbete bakom boken, jag får intrycket av att ingenting har lämnats åt slumpen. Historiskt korrekt, med andra ord.
Däremot kan jag känna att boken bitvis är ganska tråkig. Det händer liksom ingenting, eller så händer det någon liten grej som får sin förklaring långt senare. Som det inledande kapitlet med en komplicerad (och väldigt grafisk) förlossning, som jag inte förstod varför den var med förrän ungefär halvvägs in i boken. Det förekommer också handlingar i boken som plötsligt bara överges. Jag hade lättast att läsa delarna om Orito Aibagawa, och mest problem med alla turer kring det politiska spelet i Nagasaki/Dejima, så det var ju tråkigt för mig att hennes berättarlinje plötsligt bara försvann, även om det här nu är Jacob de Zoets bok, som titeln påvisar.
En annan sak som verkligen slog mig var hur vackert David Mitchell skriver våld. Thunder splits the rift where the sun floods in. Vackert, eller hur. Det är perspektivet från en person som blir skjuten i huvudet.

Jag hade som sagt ofta tråkigt när jag läste "The thousand autumns of Jacob de Zoet", men jag tycker ändå inte att boken var dålig eller inte värd den (långa) tid det tog för mig att läsa den. Mitt betyg blev 3/5