Ganska nyligen släppte Simon Stålenhag sin senaste bok, "Labyrinten", och eftersom de andra finns i huset så ska så klart även denna få pryda vår bokhylla. Efter att vi läst den. Vilket vi nu har gjort.
 |
| Bildkälla Goodreads |
I en inte alltför avlägsen framtid har människorna tvingats ta sin tillflykt till stora underjordiska bunkers då luften har förgiftats av de mystiska svartkloten.
För att hålla koll på vad som händer på ytan, och mäta hur giftig atmosfären är, skickas ibland expeditioner till ytan. Den här gången är det ett syskonpar som beger sig upp till ytan, med sitt fosterbarn som sällskap, men bara en av dem ska återvända.
Det tar inte lång tid att läsa Simon Stålenhags böcker. Texten är kort och informativ, men den verkliga berättelsen finns i hans bilder. De är fantastiskt detaljrika och ser ofta ut som foton, faktiskt så att jag undrade om det var ett kolorerat foto i några fall, men han är nog helt enkelt bara helt genialisk på att måla till och med strukturer. Det är så att jag förväntar mig att känna en strukturtapets strävhet när jag drar handen över pappret, men det är så klart bara just det - papper.
Berättelsen i sig är av det otäckare slaget. Dels för att det är en dystopi, men händelserna som beskrivs (främst i bild) är faktiskt väldigt ruggiga och våldsamma. I hand förra böcker har det varit mer fantasieggande bilder av underliga maskiner, och dinosaurier som klampar omkring i vår nutid, men i den här boken är det blodigare och otäckt på ett mer påtagligt sätt. Det är så långt ifrån feel good en kan komma, men det framförs på ett utmärkt sätt.
Jag gav "Labyrinten" betyget 4/5.
