Oktoberfavoriter

Dags att vända blad i almanackan igen, för imorgon börjar vad som brukar vara årets gråaste månad - november. Men innan dess tar vi en titt på mina favoriter från oktober.

Bok: "Utopia Avenue" av David Mitchell. Kan till och med vara den bästa boken jag läst hittills i år.

Film: Jag har faktiskt bara sett en enda film från början till slut i oktober. Tur då att "Gilbert Grape" är en bra film.

TV: Sense 8. Hur kunde jag vänta så länge med att titta på den här serien? Har precis börjat med den avslutande andra säsongen.

Nagellack: Ruby från Depend. Med nummer 5143.

Skönhet: Den där schampoborsten/hårbottenmassageprylen jag använt när jag tvättar håret ett tag nu. För att hårbottenmassage kan vara något av det bästa som finns.

Extra speciell rolighet: När en inte träffat en kär vän på alldeles för länge, på grund av omständigheter, så är det extra kul att få träffas för en lunchdate. Samt att jag fick en privat guidad visning av hennes arbetsplats. Som är ett bibliotek.

Favoritinlägg: Det om spökfilmer. 

Oktobers nagellack

En sak kan en vara säker på - om jag jobbar så lackar jag inte naglarna så mycket, för mitt jobb är inte alltid snällt vare sig mot händer eller naglar. Och i oktober har jag jobbar en hel del, så det har sålunda inte blivit så mycket lack på naglarna. Fem lack totalt, visas här i den ordning jag bar dem.

 

H&M Beauty, Flamingo flush
Jag tror inte jag lyckades fånga ett enda av månadens lack på bild innan jag hann slita på dem. Så flyr lack av mina naglar ganska raskt nu också, för de är i ett ganska bedrövligt skick.
Nåväl, även oktobers första lack, Flamingo flush, är lite skavt på mina bilder. Annars är det ett fint ljust rosa krämlack, fast lite mörkare irl än på mina bilder. Flamingorosa, helt enkelt.

a-England, Incense burner
Kände för något mörkt och rotade fram det här lacket ur mina lådor. Ett svärtat lila lack med bronsigt olivgrönt skimmer. Väldigt speciell färg, och väldigt vackert. 

Depend, #5143 Ruby
Möjligen köpte jag hela Rock my world-kollektionen. Och först ut av dem blev som synes det röda Ruby. En nästan lite hallonröd nyans, med sitt rosa skimmer. Jag gillar röda lack, och jag gillade det här också.

Depend 7day, #7272 Be real
Ett lack jag faktiskt kände mig lite kluven till. När jag köpte det missade jag nämligen totalt de lite större glitterpartiklarna, och såg bara den ljust blålila basen med massor av guldsilvrigt skimmer. Och då var det så fint! Så jag tycker att glittren faktiskt tog bort lite av det jag gillade med det här lacket från början. Dessutom var det jättejobbigt att ta av och slet enormt på mina naglar, så tyvärr inte den favorit jag hade hoppats på.

Depend, #5148 Spinel
Fortfarande på efter några dagar. Tyvärr fick jag inte med den ganska tydliga rosa skiftningen det här lacket har. Istället får vi fröjdas åt den kopparmyntsfärgade tonen och den gröna skiftningen. Som jag ser det är alltså det här lacket kopparbrunt med skimmer som skiftar i guld/grönt/rosa. 

Det var allt. Mer lack i slutet av november. Ska se om jag kan hålla mig från att köpa något nytt till dess eller inte. Är ju bra sugen på Pahlish Stranger Things-lack...

"Höstoffer" av Mons Kallentoft

Tidigare i år läste jag "Nattfåk" av Johan Teorin för Plejaderna, och då jag inte avskydde den tänkte jag att jag kunde läsa de andra av hans årstidsböcker. Jag trodde att jag sett dem hos mamma, men de hade visst blivit utrensade. Men så hittade mamma höstboken på en loppis! Trodde hon. För Mons Kallentoft är inte samma snubbe som Johan Teorin,även om båda skrivit deckarkvartetter med årstidstema.
Nu blev inte jag avskräckt helt för det, för jag hade läst en annan av Mons Kallentofts årstidsböcker för många år sedan, sommarboken har jag för mig, och som jag mindes det var den inte avskyvärd. Och vad passar väl bättre nu när omvärlden blir mörkare, än att läsa en bok som utspelar sig en regnig höst?

Bildkälla Goodreads

En kall och regnig oktobermorgon hittas den nye ägaren till Skogså slott död i vallgraven. Advokaten Jerry Petersson köpte slottet i sin gamla hembygd efter att släkten som ägt den i sekler hamnat i ekonomisk svårighet. Jerry är känd för att ta sig an klienter som inte alltid har rent mjöl i påsen, men ändå är det svårt för utredarna att finna något motiv till mordet.
På polisstationen kämpar utredarna med att finna en lösning på fallet, samtidigt som de kämpar med sina egna liv och den mörka och kalla hösten.

Den var ju lättläst i varje fall. Ganska korta kapitel som gick snabbt att läsa igenom, gjorde att jag lyckades hålla ett ganska högt tempo. Jag hade vissa svårigheter att lista ut vem mördaren var också, men jag hade mina misstankar ett tag, som visade sig stämma.
Men motivet? Hur långsökt var inte det? Både i tid och handling. Kändes helt slumpartat och bara konstigt. Dessutom tycker jag att slutet var minst sagt dåligt. Hade kunnat hoppa över den grejen helt känner jag, boken var slut även utan en epilog.
Miljöbeskrivningarna ryms i ett enda ord - regn. För här regnar det hela tiden, utom när Malin tillbringar ett dygn på Teneriffa. Det är kallt och regnigt, men ändå tydligen så pass ljust ute redan halv sju på morgonen att en kan se dimma på fälten. I min värld går inte solen upp förrän efter åtta så här års...
Det känns lite som att den här boken främst riktar sig till den som redan läst de andra böckerna i serien, för det nämns saker från de andra fallen mest hela tiden som jag så klart inte hänger med på. Jag minns inte hur den andra boken jag läste var uppbyggd, men antingen var den mycket annorlunda än den här eller så har mitt tålamod för konstiga liknelser och sjuttioelva olika karaktärssynvinklar minskat betydligt sedan dess. För här får i stort sett alla som nämns en egen talan - till och med de döda. Vissa bara i ett stycke eller två, andra får mer plats att bre ut sig. Med tanke på att det här räknas som en "Malin Fors-deckare" kan en ju luras att tro att hon är den som ska höras mest, men hennes röst försvinner i det här månghövdade kören.
Tjänstefel haglar det så klart. Här finns alla de där klyschiga poliserna. Den som inte drar sig för att ta till nävarna ens i förhörsrummet. Den som tafsar. Den som passar på att vara otrogen. Och så klart - alkoholisten. Bakfull eller till och med onykter i tjänsten. Rattfylla. Och allt detta ses det mellan fingrarna på. Jag hoppas att om poliser betedde sig så här på riktigt så skulle de stängas av eller bli avskedade, hur skickliga utredare de än kan tänkas vara. 
en sak till - vadan denna fixering i svenska deckare över mackor? Och dess pålägg? Jag vet nästan inget som irriterar mig mer än dessa ständiga leverpastejmackor och mackor med kokt ägg och ostmackor och frallor på fik. Jag vet redan att bröd är gott. Så nu ska jag gå och äta knäckemacka och glömma den här boken.

Mitt betyg på "Höstoffer" blev 2/5. En svag tvåa, vill jag påpeka.

Sett på tv: American Horror Stories, säsong 2

Spoilervarning när jag skriver om tv.

Från skaparna av "American Horror Story" kommer även "American Horror Stories", som hittills fått två säsonger. Skillnaden är enkel. Där originalserien har olika fristående handlingar för varje säsong, så har "American Horror Stories" en ny handling för varje avsnitt. Säsong två har inga avsnitt som berör varandra, men det finns en och annan koppling till originalets säsonger.
Som vanligt fanns det avsnitt jag gillade mer än andra, men som helhet tyckte jag att den här säsongen var ganska meh.

Bildkälla Just Watch

2x01 "Dollhouse" En anställningsintervju går fel, och en ung kvinna finner sig fångad i en mardröm där hon måste använda alla sina trick för att komma ur den.
Knyter an till i mitt tycke den bästa säsongen av AHS - Coven, den tredje säsongen. Finns anledning att gilla det här avsnittet bara därför. 

2x02 "Aura" Ett ungt par flyttar in i ett tryggt område och installerar en dörrkamera. Snart börjar en underlig man dyka upp utanför deras dörr, någon som verkar ha en anknytning till kvinnan i huset.
Ännu ett avsnitt jag gillade. 

2x03 "Drive" Marci tycker om att klubba, och gör det ofta, något som hennes man försöker ha förståelse för. När hon blir förföljd på väg hem en kväll vänds hennes inrutade liv upp och ner.
Möjligen mitt favoritavsnitt den här säsongen. En och annan oväntad twist.

2x04 "Milkmaids" En utstött kvinna försöker rädda sin lilla stad och de hon håller av, men en präst gör allt för att misskreditera henne.
Inte ett avsnitt jag uppskattade. Det kändes mest snaskigt och sunkigt. Äckelvarning, faktiskt.

2x05 "Bloody Mary" Fyra unga tjejer leker Bloody Mary tillsammans, och legenden visar sig vara sann. Vad det inte väntat sig är att deras innersta önskningar kommer med ett väldigt högt pris.
Ett av de bättre avsnitten, där vi också får en liten lektion i slaveriets fasor.

2x06 "Facelift" En kvinna gör allt för att se ung ut igen. Hennes sökande tar henne till en flott klinik som lovar att de kan utföra mirakulösa förvandlingar med ovanliga metoder.
Ett avsnitt jag inte tyckte något alls om. Kändes bara konstigt.

2x07 "Necro" Efter ett trauma i barndomen arbetar Sam på en begravningsbyrå för att ta hand om de döda. När Charlie börjar arbeta som dödgrävare dras hon till honom, men en kväll förändras allt.
Började bra, men urartade.

2x08 "Lake" När en ung man drunknar under mystiska omständigheter, bestämmer sig hans mamma och hans syster för att ta reda på vad som egentligen hände. 
Alicia Silverstone! Kände att jag faktiskt saknat henne nu när jag fick återse henne. Sedan kanske inte avsnittet var det bästa, men ändå.

Jag tror inte att det blir någon mer säsong av "American Horror Stories", men jag kan såklart ha fel. Från början har jag för mig att det fanns planer på 16 avsnitt, och om det stämmer så fattas ett då dörsta säsongen hade sju avsnitt och den här åtta. Dessutom finns det väl en aldrig sinande ström av idéer att vaska från för att skapa nya avsnitt. Det blir lite som "Twilight zone", fast med skräckelement. Jag har inget emot mer, men hoppas på aningen bättre avsnitt i så fall. Som gärna får knyta an till "American Horror Story" igen.

Move it, move it

Idag är en sådan där dag då jag tränar massor. Och inget av det känns egentligen sådär jättejobbigt. För jag använder mig av träning jag tycker är kul, och sådan där vardagsmotion.
Varje dag har jag minst tre saker jag gör som kan räknas som motion, och så har jag tillägg till de där tre dagliga några dagar i veckan.

Min dag börjar tidigt, så att jag ska hinna med ett yogapass på morgonen. Det är här jag tar hjälp av Yoga with Adrienes spellistor, och även om jag oftast följer dem så händer det att jag avviker och gör ett annat pass istället. Om jag känner mig lite risig, till exempel, eller bara inte har lust med det pass som är i spellistan för den dagen. Alla YWA-pass är inte min tekopp helt enkelt.
Jag cyklar motionscykel varje dag. Hur länge beror ofta på hur mycket motion jag känner att jag fått ändå, men ofta en halvtimme. Här brukar jag titta på något samtidigt som jag trampar. En YouTube-video kanske, eller ett avsnitt av en serie jag följer. Det var bland annat så jag tittade på senaste säsongen av "American Horror Story". Jag trampade inte hela avsnittet, men nästan.
Och så en promenad om dagen. Jag brukar gå ut och gå minst en halvtimme. Gärna i sällskap av en liten hund, men på egen hand eller i sällskap av en familjemedlem går också finemang. Här har jag väldigt sällan hörlurar på, utan jag försöker njuta av naturen och min omgivning så mycket som möjligt. Alla väder är så klart inte kul att gå ut i, men med rätt utrustning så blir ofta promenaden njutbar ändå. Om inte annat för att det är himla skönt att komma hem och krypa in i mysiga kläder, in under en varm filt med en kopp te och en bra bok till sällskap. En liten morot som väntar i slutet, helt enkelt.
Några dagar i veckan adderar jag ett stretchpass efter yogapasset. De har olika fokus varje gång och är mellan 5 och 20 minuter långa, beroende på vad jag känner för den dagen. Jag gör dem för försöka hålla mig så rörlig som möjligt så länge som möjligt. För jag blir ju inte yngre.
Ett par dagar i veckan styrketränar jag en liten stund också. Inga tunga lyft, bara utmana musklerna lite extra. Oftast bara med hantlar, ibland även med motståndsband. Lite vad jag känner att jag orkar och behöver. Det brukar ta 10 minuter och sedan känner jag mig lite extra duktig de dagarna.
Samt att jag leder yogapass och passar på att röra mig själv lite då också, även om mitt fokus ligger på att guida mina deltagare och hjälpa dem att nå bästa möjliga resultat.

Ibland funderar jag på om jag tränar för mycket, men sedan tänker jag att jag inte gör det. För att det jag gör är sådant som jag hade gjort ändå, lite sådant som räknas som vardagsmotion. Samt att jag tycker att det är kul.
Nu har jag så klart inte lust alla dagar, men jag försöker göra det ändå. För att jag vet att jag mår bra då, både mentalt och fysiskt. Och det är ju ändå huvudsaken.

Wishlist Wednesday - Det lackar mot... jul?

Möjligen att det känns lite väl tidigt att börja tänka på julklappar redan nu, men nu är jag funtad som jag är och har planerat flera stycken redan. Inte till mig själv då, utan till familjen. Och snart kommer folk börja fråga den där superjobbiga frågan. "Vad önskar du dig?" Ofta ingenting alls. Känner att jag har det mesta jag behöver, så vi tittar väl lite på saker jag vill ha ändå, behov eller icke.

Bildkälla Tehuset Java

En sak som jag absolut inte behöver är ännu en mugg. Även om en slogs sönder bara häromdagen, så finns det fler i samma skåp som den brukade stå i. Men en mugg med rävmotiv? Har jag också flera stycken, men en till med en gullig rävunge skulle vara trevligt tycker jag.


Strumpor. Men inte vilka strumpor som helst, utan sådana där mysiga lite fluffiga som värmer lite extra när vi dragit ner på husvärmen lite på grund av dyrt med el. Jag har ett par som jag fick för några år sedan, och de börjar gå sönder nu så jag önskar mig fler. Gärna mer än ett par alltså, helst grå eller svarta eller någon annan neutral färg. Finns på Cubus, även i 2-pack.

Bildkälla H&M

Och när vi nu är inne på ämnet rävar, så finns det här söta lilla räven på H&M. Helt onödig, men bedårande. Här är risken/chansen överhängande att jag köper den själv långt innan jul. Klapp till mig själv kanske?

Bildkälla H&M

Vi stannar kvar på H&M och tittar lite på den här halsduken som jag inte heller behöver. Fast den är ju röd. Och tartanrutig. Och vekar jättegosig. Så kanske att jag behöver den trots allt.

Adina på a-England började häromdagen hinta på Instagram om att det var nya lack på gång. Jag vet inte när de kan tänkas komma in, men förhoppningsvis så jag hinner få dem till jul. Jag vet inte heller hur de ser ut, men känner jag mitt favoritmärke rätt så kommer de vara väldigt fina. Och med holo. 10 lack verkar det bli, tydligen inspirerade av en bok. Jag gissar att det är Narnia, men vi får se.

"The year of the witching" av Alexis Henderson

Jag har hört att en ska läsa kalla kårar-böcker i oktober på grund av Spooktober, så jag tänkte att jag skulle göra det. Så när jag har en bok i hyllan som ska vara skräck och häxerier med en feministiskt twist så var det inte jättesvårt att bestämma sig för nästa läsning.

Bildkälla Goodreads

Immanuelle bor i utkanten av Bethel, platsen där den förste Profeten David Ford en gång vann ett krig i Faderns namn över Modern och hennes häxor. Immanuelle försöker hålla huvudet lågt och följa kyrkans regler, men det är inte alltid lätt i ett samhälle där ryken om hennes döda mor fortfarande flanerar.
En dag luras Immanuelle in i Darkwood, den förbjudna skogen som omger Bethel. Där möter hon ett par av häxorna, som ger henne en gåva - hennes döda mors dagbok. I den finner Immanuelle sanningar kring det samhälle hon bor i, om Profeterna och deras historia. Och om sitt eget öde.

Det är en intressant värld den här boken utspelar sig i. Ett sorts isolerat patriarkalt samhälle där krkans makt är stor, och där dess regerande Profet har makten att frälsa eller förbanna med ytterst små medel. Det är en ganska unken värld, ärligt talat, och det är lätt för mig som läsare att se det, men kanske inte alltid lika lätt för de karaktärer som bor i den. Är då den här intressanta världen bra förvaltad? Nja.
Det blir ganska fort väldigt klyschigt. Det känns som en berättelse som skrivits förut, och kanske av en bättre författare på ett bättre sätt. En stor del av boken går ut på att bygga upp världen den utspelas i, och här blir det efter ett tag nästan lite tjatigt. Det finns ungefär tre snälla män i hela Bethel, kvinnorna är kuvade och Profeten har ungefär hur många fruar som helst som han skurit in sitt märka i pannan på. Måste det berättas flera gånger än en? Kanske inte, men här nöts det liksom in. Jag finner också att tidslinjen är ganska rörig, och undrar ibland om jag minns fel eller om författaren verkligen själv blandat ihop följderna i vissa skeenden. Det här är förvisso en fantasyvärld, men den känns väldigt underlig. Den verkar utspela sig i någon sorts flytande tid, sett med den-riktiga-världen-ögon, där det samtidigt är medeltid, tidigt 1800-tal, 1970-tal och där den kunde ha utspelat sig igår. I en värld där mat lagas över öppen eld, är det inte utan att jag hajar till när det helt plötsligt finns rinnande vatten i ett badrum. Det blir lite härdsmälta i skallen, helt enkelt.
Karaktärerna då? Mnja. De är ganska så enkelspårigt berättade. Ingen får riktigt kött på benen, och hur mycket jag än försöker att förstå mig på Immanuelle så går det inte. Hon skiftar på en femöring från en extrem till nästa. Och självklart måste vi blanda in ett romantiskt intresse så att de båda kan får vara självuppoffrande för varandra. *suck*
Är det skäck ens? Kanske inte direkt. Jag skulle mer kalla det spänning. Bara för att det finns med övernaturliga aspekter (och vad hände för övrigt med de där olika förmågorna som folk innehade i början av boken?Borta!) och massor av blod och lite mord, så blir det inte per automatik skräck. Jag har läst kriminalromaner som varit otäckare, och inte kallat sig för skräck för det.

Inte en favorit alltså. Jag känner mig rätt så besviken på "The year of the witching" och gav den 2/5 i betyg.

FredagsFilmen: Drive my car

I somras läste jag Haruki Murakamis novellsamling "Män utan kvinnor", allra mest för att jag ville läsa den litterära förlagan till filmen "Drive my car" innan jag såg filmen. Jag har fortfarande inte sett filmen...

Bildkälla YouTube

Skådespelaren Yusuke sätter upp en flerspråkig verson av "Onkel Vanja" i Hiroshima. Av försäkringsanledningar anställer han en kvinnlig chaufför som kan köra honom i hans egen bil. De finner ett samförstånd, och med henne kan Yusuke öppna upp om alla känslor kring sin frus död.

Filmen verkar ha en massa andra vinklingar än vad novellen hade, men jag vill inte se filmen mindre för  den sakens skull. Nästan lite tvärtom, för där novellen mest var massa bilresor och berättelser, verkar det här vara möten av alla de slag. 
Filmen har vunnit en skrälldus av priser, bland annat en Oscar för Bästa utländska film. 

Novembers bullet journal

November kan kanske vara den tristaste månaden på året, stackar'n. Mörkt och grått, kallt. En sådan där månad då inget riktigt kul händer, utan mer en månad av väntan på alla festligheter som komma skall. Advent tar sin början sista söndagen i november, och sedan brukar det rassla på ganska bra.
Jag har suttit i helgen och på lediga kvällsstunder den här veckan, och knåpat ihop novembers bullet journal-sidor. Traditionsenligt ganska grått, med ett stråk av något som liknar guld.

Bilderna är tagna i ganska mulna förhållanden, så de blev lite mörka. Hoppas ni ser ändå.
Återigen utgick jag från en washitejp från Willwa när jag bestämde temat. Den här har mönster av marmor som lagats med guld, Broken is beautiful, som den heter.
Matchar den med tre Tombow, N89 Warm gray 1, N79 Warm gray 2 och 026 Yellow gold. Hittade en matchande fineliner bland mina Adlibrispennor, och så lite svart fineliner från Stabilo också.
November startar som vanligt med en månadsöversikt. Jag planerar att skriva något på den tomma sidan, men vet inte riktigt vad än. 

Kassaboken får samsas med månadens bok och nagellacken, precis som vanligt.

Också precis som vanligt, så samsas en rad om dagen med vanor och humörkoll.

Allting är faktiskt precis som vanligt. Som den mörka pricken som bränts fast på linsen. Orka skaffa ny kamera... (borde skaffa ny kamera).
Yoga with Adriene på ena sidan, tema för november ännu okänt. På andra sidan min stretch- och vilakoll.

Allra sist ett av veckouppslagen. Och här syns det äntligen hur fin den där washitejpen verkligen är. 

Snart är det dags för årets sista sidor, och då brukar jag behöva lite extrasidor för allt planerande. Hur det kommer se ut vet jag däremot inte än, men jag kan nästan lova att det kommer vara tomtefritt.

Månadens tomma

Plaståtervinningen kommer snart bli påfylld med ytterligare 6 tomma förpackningar. Skönt att det är så smidigt att återvinna plast för mig numera, för tyvärr blir det fortfarande en hel del sådana sopor, fastän jag försöker tänka efter lite extra. 

Aco. Bodylotion moist. Oparfymerad.
Jodå.
Betyg 5/5

Aco.  Caring shower oil. No perfume.
Helt okej duscholja, även om jag tog fel på hyllan när jag köpte den här. Använder en favorit från Lush just nu (Honey I washed the kids), men är inte främmande för att köpa den här igen.
Betyg 4/5

Garnier Skin active. Eye make-up remover 2in1.
Hittade inte den removern jag helst ville ha, utan nöjde mig med den här. Funkade bra, men har en annan. Hittade fortfarande inte den jag helst ville ha... 
Betyg 3/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Strawberry.
Månadens arkmask, för det är så det känns som att det blivit. En "uppfriskande" ansiktsmask, som jag tyckte inte var så vidare märkvärdig alls. Skön för stunden, men ganska meh.
Betyg 3/5

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse ansikte. Oparfymerad.
Mitt val av ansiktsrengöring. Funderade på att testa något nytt, men det blev en likadan som den här en gång till.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection creme.
Igen.
Betyg 5/5

Ledig-Dagens

Låt: Nix.
Outfit: Tröja och leggings från H&M, kofta från Vila.
Smink: Nix
Nagellack: Nix
Doft: Nix
Läser: "A poem for every autumn day". Månadsboken "Ringaren i Notre Dame" av Victor Hugo. "The year of the witching" av Alexis Henderson.
Frukost: Te, knäckemakor, kokt ägg och satsumas.
Fika: Mer te och fler knäckemackor.
Middag: Pasta med brysselkål, olivgremolata och brynt smör.
Pryl: Lupp
Motion: Yogapass, motionscykeltur och promenad.
Kvällsnöje: Veckohandla.
Att tillägga: Jobbar en hel del i oktober, men idag är jag ledig. Har fått massor av småsaker gjorda, så det känns skönt.

"Utopia Avenue" av David Mitchell

Min förhoppning att lässvackan skulle ge med sig grusades raskt. Jag har haft svårt att koncentrera mig när jag läser (en av anledningarna till att jag lyssnade på "Mio, min Mio") och vissa dagar har det som mest blivit några sidor. Och då har jag ändå läst en bok som jag tycker om, av en av mina favoritförfattare. Men nu är även den utläst, David Mitchells senaste roman "Utopia Avenue".

Bildkälla Goodreads

1967 bildas det psykadeliska rockbandet Utopia Avenue av fyra musiker med olika bakgrund, av managern Levon som för dem samman. Folksångerskan Elf, bluesbasisten Dean, jazztrummisen Griff och gitarrgeniet Jasper bidrar med sina egna vinklingar till varandras låtar, och tillsammans skapar de ett helt unikt sound. De tar sig från klubbar och pubar i England, hela vägen över till andra sidan pölen och en radda framgångsrika konserter.
Deras karriär blir kort. På två år och lika många album,, börjar de lägga världen under sina fötter, samtidigt som Kärlekssommaren håller på att övergå i något mörkare. När bandet upplöses verkar det vara oåterkalleligt.

Åh, vad jag tyckte mycket om den här boken. Jag älskade alla karaktärerna, och jag fick verkligen lära känna dem på djupet. Boken är uppdelad i olika delar, där de olika kapitlen fått namn från de sånger som inspirerats av händelserna. På det sättet får jag djupare kontakt med låtskrivarna, då det är deras perspektiv som återges i kapitlen. Låtskrivarna var tre, så det är främst Elf, Dean och Jasper som kommer till tals, men några låtar/kapitel skrivs även av andra. Och det är mycket som berörs. Kärlek, politik, sorg, mental hälsa, ilska, orättvisa. Det politiska landskapet speglas väl, och jag känner det som att jag far på en tidsresa 60 år tillbaka.
Det är mycket sex, droger och rock'n'roll, men också mycket hjärta och själ. Många av den tidens rockstjärnor tittar förbi, i både små och något större skepnad. De tar inte över, men de ger texten en autenticitet.
Som läsare vinner du helt klart på att ha läst David Mitchells andra böcker, men det är inte nödvändigt. Anledningen till att det är en fördel att ha läst hans tidigare verk, är den att han gärna återanvänder både skeenden och karaktärer. Det var ju inte svårt att lista ut någon sots släktskap mellan den här bokens Jasper de Zoet, och titelkaraktären i "The thousand autums of Jacob de Zoet" (pronounced more like "loot" than "poet"). Men jag hittar många fler förbindelser mellan den här boken och hans andra.
David Mitchell använder sig gärna av magisk realism i sina böcker, och så även här. En kan ju tro att en bok som handlar om ett band och deras kamp för framgång, inte skulle ha något utöver det vanliga hända, men det gör det. Inte bara under ett LSD-rus. 

Jag skulle kunna skriva om den här boken länge till, men då kommer spoilervarningen in och det vill jag inte. Jag nöjer mig så här, och uppmanar dig som orkar läsa långa böcker med inte alltid helt enkel text att verkligen försöka dig på att läsa David Mitchells böcker. Och jag skulle börja från början, nu när jag vet allt jag vet.

Mitt betyg på "Utopia Avenue" blev självklart det högsta, 5/5.

5 favoriter goes FredagsFilm: Spökfilmer

Eftersom den här månaden kallas spooktober bland de som gillar Halloween mer än skivat bröd, så tänkte jag att det kunde vara ett lämpligt tema för den här månadens fem favoriter. Jag är inte ett stort fan av vare sig Halloween eller skräck, men spöken kan jag tycka är lite mysrysliga sådär. Det är klart att det finns skräckelement även bland spöken, och det finns väl en och annan jumpscare även i de fem filmer jag tänkte passa på att skriva om idag. Men spökfilmer kan även vara romantiska, barnfilmer, komedier - det måste inte vara skräck och otäckt. 
Här är fem av mina favoritfilmer med spöken i, i ordningen äldst först och så vidare.

Bildkälla Rotten tomatoes

The Haunting (1963)
Ingen som hängt med på den här bloggen ett tag blev det minsta lilla förvånad nu. Jag har pratat om den här filmen så himla många gånger, att det börjar likna tjat. Och jag tjatar också om att det är "The Haunting" från 1963 som är värd att se, inte den remake som gjordes 1999. 
Om Nell, som med ett gäng främlingar ska spendera några dygn på Hill House, som sägs vara hemsökt, för att undersöka om det finns spöken, och i så fall hur människor reagerar på dem.
Baserad på Shirley Jacksons roman "The haunting of Hill House". Också läsvärd.

Bildkälla Movies anywhere

Ghostbusters (1984)
En hel radda filmer följde på den här första spökjägarfilmen. Innehåller det mesta. Lite romantik, en massa spöken av olika otäckhetsgrad, och massor av komedi. 
Ett gäng forskare som forskar om spöken, får sparken från det universitet de jobbar på. De bestämmer sig för att starta eget, och erbjuder sina kunder spökutdrivning.
Who you gonna call?

Bildkälla Google Play

Beetlejuice (1988) 
Tim Burton i högform! En tokrolig historia som undersöker efterlivet ur en annan synvinkel. Här är det paret Maitland som nyligen omkommit i en bilolycka, som tar hjälp av spöket Betelgeuse för att driva ut människorna som har flyttat in i deras hus.

Bildkälla Rotten tomatoes

The sixth sense (1999)
"Sjätte sinnet" blev den svenska titeln på M. Night Shyamalans genombrottsfilm. 
Malcolm Crowe är en ansedd barnpsykolog som hjälpt många barn och ungdomar i sin karriär. Han är dock inte riktigt beredd på de problem som uppstår när han träffar sin senaste patient. Del lille pojken Cole säger nämligen att han ser döda människor.
Spoila inte den stora twisten! Om det nu finns någon kvar på planeten som inte redan sett den här.

Bildkälla Blockbuster

The Others (2001)
Sist ut i denna lilla lista blir en film från det här millenniet. En av de filmer som gjorde Nicole Kidman riktigt stor, och bitvis är den här hyfsat läskig. I varje fall första gången en ser den. Sedan är en liksom lite mer beredd på vissa saker.
Grace bor med sina två barn i ett mörklagt hus på ön Jersey. Hon väntar på att hennes man ska komma hem från kriget, och hjälpa henne ta hand om barnen som bär på en ovanlig sjukdom. De är allergiska mot solljus. En dag börjar konstiga saker hända i huset, ungefär samtidigt som det nya tjänstefolket dyker upp.

I min garderob

Idag är det en av de stora tvättdagarna i det här huset. Eller, det hade varit det om vi inte hade blivit klara med tvätten redan. Ibland går det snabbare än andra gånger, att tvätta, hänga, torka, vika, lägga undan alla kläder, handdukar, lakan, trasor och andra textilier. Vi har för övrigt ingen torktumlare, utan all tvätt lufttorkas. Det vi förlorar i tid vinner vi på när elräkningen kommer. Så det beror lite på hur mycket tvätt vi har hur lång tid det tar att ta hand om veckotvätten. För sortera och köra igång stora tvättdagen - det sker på söndagar. 

När all tvätt sedan är vikt (oftast av mig om jag inte får hjälp) så stoppas den in i sin respektive garderob för att användas en annan dag. Och min garderob ser ut ungefär såhär. 

Jag höst/vinterväxlade min garderob för några veckor sedan, så alla tjusiga sommarklänningar och fladdriga byxor med korta ben, shorts och andra sommarplagg plockades undan för den kallare årstidens skull. Till och med pyjamasshortsen lades undan för att ge plats för varma pyjamasar. 
Jag har gjort den här växlingen mellan årstiderna i garderoben några år nu, och det är också ett utmärkt tillfälle att rensa ur garderoben och hitta eventuella luckor. Som att jag visst behöver fler långbyxor... Jag gör som många tipsat om förut - vänder kroken på galgen åt "fel" håll, för att sedan vända den rätt när plagget använts och hängs tillbaka in i garderoben. (Jag gör samma sak med mina vikta kläder. Vänder dem upponer och vänder dem rätt när de kommer tillbaka in i garderoben igen.) Plagg som fortfarande hänger på felvända galgar när det är dags att skifta om använder jag alltså tydligen inte, och de läggas undan för att begrundas en annan dag - eller så skänks de direkt.
Jag försöker att inte köpa så mycket kläder, men ibland blir så klart frestelsen för stor. Särskilt försöker jag att inte köpa så mycket fast fashion, för det vet vi ju alla vid det här laget hur dåligt det är för klimatet. Fast det är ju svårt att låta bli H&M, det är det. Och jag använder ofta mina plagg därifrån tills de är väldigt slitna. Gissningsvis är 80% av min garderob fast fashion från början, men mycket har jag haft i flera år och använder ofta.
Tvättar gör jag när plaggen är skitiga. Om jag spillt på dem eller smutsat ner dem på andra vis. Eller om de börjar bli ofräscha. Underkläder och strumpor byts så klart varje dag, men en tröja jag använt en gång kan med fördel bara vädras ur innan den hängs tillbaka i garderoben. Ibland med en pust textilspray som uppfräschning också.
Jag försöker tänka på att min garderob ska bli hållbar. Att laga om det går, och inte bara ersätta med nytt. Vädra, skifta. Hitta kläder som går att kombinera med varandra. Bara köpa sådant jag vet jag trivs i att bära. Inte följa modeväxlingar, utan hitta de plagg som känns som mina. Och har fickor. Jag har en ganska neutral färgskala, med mycket svart, sand, vitt, mörkt marinblått och pudrigt rosa. Ibland hittar knalliga färger, gärna rött, in också. Mönster hittas inte lika ofta som förr bland mina kläder, men jag är fortsatt svag för ränder, prickar och blommor. Sommarkläderna är lite mer mönstrade än vinterkläderna, men det beror så klart på att det är himla fint med blommiga sommarklänningar. De som just nu ligger undanpackade och väntar på att det ska bli varmt igen. Om ett halvår eller så. Fram till dess är det tjocka tröjor och ulliga sockor som gäller.

Sett på tv: Sense 8, säsong 1

Jag känner mig som sist på bollen när det gäller "Sense 8". Serien har funnits på Netflix sedan 2015, gubevars, och jag kommer mig för först nu. Jag såg några avsnitt tillsammans med älskade maken då det begav sig, men på den tiden hade vi dålig tillgång till Netflix, så det blev inte mer än just några avsnitt. Nu är Netflix-åtkomsten bättre, och jag har äntligen tagit mig tid till den här serien. Ett beslut jag inte ångrar ett endaste litet dugg.

Bildkälla Walmart

Åtta personer, på åtta olika platser i världen, med åtta olika personligheter, erfarenheter, yrken, social status och problem. En dag ser de samma syn, det är då de föds på nytt, nu som sensater. De är sammanlänkande känslomässigt och mentalt, och delar varandras upplevelser och kan hjälpa varandra över tid och rum. De är en skilda, med de är också ett "vi".
De åtta jagas dock av en organisation ledda av Viskaren, en sensat som bytt sida och nu kämpar för att neutralisera alla sensater.

Jag älskar det här! En mix av science fiction och äventyr, blandat med mänskliga dilemman och problem som kan uppstå även utan att vara en sansat. Som kärleksbekymmer, familjeproblem, försök att ta sig ur en svår situation, att komma tillrätta med sin sexualitet, att bli bekväm i sin egen kropp, att bli lyssnad på och sedd för den en är.
Alla rollerna är fantastiskt tecknade, och jag tycker så mycket om den allihop. Det är härligt att se hur de kliver in och hjälper varandra när det behövs. Om en av dem är i fara, så kommer de andra till undsättning. Styrkan i det!
Jag sitter flera gånger och pratar med de olika karaktärerna, hejar på dem och talar om för dem vem de behöver hjälp av. Allt från Suns förmåga att kicka röv med den störste av skurkar, till Capheus stora hjärta och alltid välriktade råd. 
Det ska bli spännande att se vad som händer alla i nästa säsong, som också är den sista. Jag har dock ganska mycket inplanerat de närmsta veckorna, så jag kommer nog inte börja titta på den förrän i november. Om jag kan hålla mig så länge.

Plejaderna om "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

För mig var det inte jättelängesedan  jag senast läste "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren. Det var nästan exakt två år sedan sist, så när den valdes som bok för Plejaderna bestämde jag mig för att till största delen lyssna på den. Astrid Lindgrens egen inläsning av boken finns att lyssna på på Spotify.
Häromdagen bar det alltså iväg ut på landet, där vi blev hälsade välkomna av en av världens gulligaste hundar, och hans matte så klart. Hon hade dukat upp massor av te, och en smarrig chokladkolapaj. Massor av prat om ditten och datten, högt och lågt, allvar och bus, skratt och tårar. Och så bok.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten. Egentligen ville de ha en flicka, och Bo känner att han mest av allt är i vägen. Hans kompis Benka och dennes relation till föräldrarna ser Bo på med viss avund.
En kväll blir Bo skickad att köpa skorpor, men han kommer aldrig fram till bageriet. Istället hittar han en magisk ande i en flaska, som fått i uppdrag att föra Bo till Landet i fjärran, där hans Fader Konungen väntar på honom. Här börjar Bos liv på riktigt, eller Mio som han egentligen visar sig heta. Han får det drömliv han alltid önskat sig, med en far som älskar honom och alltid har tid för honom, vänner Jum Jum, hästen Miramis och alla äventyr som Landet i fjärran kan bjuda på. 
Men även den vackraste saga har ett mörkt stråk i sig. För i Landet Utanför härskar mörkret och den onde riddar Kato. Och det är Mio som är förutspådd att strida mot riddar Kato.

Eftersom det här är en bok skriven som en barnbok, så gick den fort att läsa. Vi funderade på läsålder för den här, och kom fram till att den nog främst passar för barn från 8-9 år och uppåt. Vissa delar i den kan vara skrämmande, som en av oss deltagare kom ihåg från när hon prenterades för boken i 6-årsåldern. Jag och en till hade läst den första gången i just 9-årsåldern, och både hon jag hade älskat den redan då och läst den om och om igen. För mig är Astrid Lindgrens berättelser STOR nostalgi.
Hon kunde konsten att skriva böcker med många lager. En ser olika saker o texten beroende på hur gammal en är och var i livet en befinner sig. Det är därför det inte finns någon övre åldersgräns för hennes böcker, de funkar från det du lär dig läsa och framåt. Hon drog sig inte heller för att skriva om tunga ämnen, och hennes böcker innehåller ofta barn som far illa och som flyr in i en fantasivärld, ofta med en eller flera låtsaskompisar i släptåg. De där barnen som blivit osynliga av en eller annan anledning, valde Astrid Lindgren att synliggöra. Här kan vi ana sår från hennes eget liv, och särskilt för det barn hon tvingades lämna bort.
Det går att göra många tolkningar även av "Mio, min Mio". Som att Bo egentligen sitter på den där parkbänken i Tegnérlunden och dör, och det här är hans himmelrike. Eller att den omilda behandling han fått utstå till sist gjort att hans fantasivärld får överhanden. Det kan vara bibliska referenser. Eller - så är det äventyr, där Bo äntligen får bli Mio och återförenas med sin Fader konungen. Och den här sagan innehåller många av de vanligaste sagotemana. Kampen mellan det goda och det onda. En utvald som ska återställa balansen. En resa och ett uppdrag som kan ses som för stort, särskilt för en ung pojke.

Betygen var lite splittrade den här gången. Bokväljaren herself var en aning besviken, för det var inte så här hon riktigt mindes den (vi kom fram till att hon i tanken nog gjort en egen remix av "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta"). Hon gav också det lägsta betyget, på 2,5. Högsta betyg var 4, och jag var en av de som gav det betyget. Jag baserade mitt betyg på förra läsningens betyg, den jag gjorde med mina egna öron. För ärligt talat tyckte jag att Astrids egen inläsning av boken lämnade en del att önska. Bara baserat på den hade mitt betyg blivit lägre.
Plejadernas medelbetyg på "Mio, min Mio" blev 3,4/5. 

Nobels litteraturpris 2022

Om jag helt och hållet hade glömt bort att Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages i torsdags? Jajamensan. Mest kanske för att jag haft en sådan där vecka då jag blandat ihop veckodagarna hela tiden, och trodde hela onsdagen att det var torsdag, och då inget pris tillkännagavs då så tänkte jag att det var ett sådant där tillfälle då litteraturpriset meddelas veckan därpå. Har hänt en och annan gång.
En annan anledning kan vara den att jag helt enkelt inte bryr mig längre. Jag tappade lusten helt när Svenska Akademin hade sin kris för fem år sedan, och med tanke på vilka stolpskott som fortfarande sitter på stolar i Akademin, så. Jag skiter i det helt enkelt. Om det ens fanns något förtroende att förbruka så är det förbrukat nu.

Mina känslor för Nobelkommittén till trots så är det dock fortfarande en rätt så stor grej att få det där priset. Och det tillkännagavs alltså i torsdags klockan 13 när Ständige Sekreteraren Mats Olson klev ut genom dörrarna i Börshuset.

Bildkälla Sveriges Radio

Franska författaren Annie Ernaux tilldelas årets pris. Hon skriver tydligen oftast självbiografiskt, eller "autofiktivt" som det visst heter i kulturkretsar. En genre jag hörde talas om först i torsdags när jag läste om Annie Ernaux, så jag är väl lite obildad då. 
Om jag är sugen på att läsa? Inte värst. Men kul att det var en kvinna. 

FredagsFilmen: Willow

Innan Disney+ bestämde sig för att göra den här serien, så fanns så klart filmen från 1988 redan att tillgå. "Willow" alltså, med Warwick Davis i titel- och huvudrollen. En underbar liten fantasyhistoria, som jag sett en mängd gånger, och som bjöd på för den tiden revolutionerande filmeffekter. 

Bildkälla Disney+

Unge Willow Ufgood hittar ett övergivet barn. Barnet visar sig ha kraften att kunna störta den ondskefulla drottningen, och Willow får nu i uppdrag att beskydda henne. Till sin hjälp får han svärdsmannen Madmartigan. Äventyret kan börja.

En riktigt rar, och för mig nostalgisk, film som innehåller alla ingredienser för en bra äventyrsfilm. En osannolik hjälte, ett svårt uppdrag, kampen mellan det goda och det onda, magi, och en dos romantik. Det finns sämre sätt att spendera sin fredagskväll.
Om jag kommer se serien? Jag vet inte. Men troligen. Kommer nog ge den en chans i varje fall, även om den känns lite onödig och att filmen räckte så bra så. Har till slutet av november på mig att suga på just den karamellen.

What I eat in a day #36 - Ooops...

När jag planerade det här inlägget så var så klart min inställning att jag skulle fotografera av all min mat under en dag. Kom jag ihåg det, tror ni? Självklart inte. Fram till eftermiddagsfikat finna det bilder, sedan får ni använda er fantasi. 

Började som vanligt min dag med en kopp hett vatten, men den tog jag i vanlig ordning inte kort på för hur kul är det med en bild av ett kärl med vatten i? 
Frukosten var gröt den här dagen, med kanel, pumpakärnor, mandarin och lönnsirap. Till det te (med mjölk som adderades senare) och mina piller.

Blev sugen på något på förmiddagen, och valet föll på en trasig skiva Falu rågrut med Bregott. För övrigt lite av en besatthet jag har just nu. 

Till lunch var det reser. Linsbiffar med ugnsrostade grönsaker, och till det ketchup. Jag älskar de här linsbiffarna (recept från Portionen under tian) men de kan bli lite torra när jag värmer upp dem, och då fick ketchup funka bra, då dillyoghurten som åts till när det här var middag, så klart har blivit uppäten.

Eftermiddagsfikat var lite blandat sött, med en kopp te till. Kakor från affären och som mamma bakat, några godisar. 

Till kvällsmat åt vi det som vi kallar Urmakarpasta. Valfri pasta (penne), med röd pesto (hemgjord), tärnad fetaost, svart bönor och oliver. Blev proppmätt.

Så pass proppmätt att det faktiskt var det sista jag åt den dagen. Åkte och handlade efter maten, och kom hem sent och trött, så jag gick faktiskt och lade mig när vi hade packat undan. 

Septembers bokhög

Det blev inte mycket läst i september alls. Endast fyra små böcker hamnade i utlästa högen den här gången. Så kan det gå. Som vanligt föst utläst överst, och så jobbar vi oss nedåt i högen.

 
"Magic lessons" av Alice Hoffman är "Practical magic"-seriens tredje bok, men den första om en ser till kronologin. Här får vi veta ursprunget till förbannelsen som familjen Owen är drabbad av. Jag gissar att jag hade gillat den mer om jag läst serien kronologiskt, vilket jag ju inte gjorde... Är säkert utmärkt som ljudbok, för här kändes berättarrösten på varje sida. Betyget blev 3,5/5

"1795" av Niklas Natt och Dag är även den del tre i en serie. Men här tar Bellman Noir-trilogin slut, och tur är väl det. När jag lägger ihop boken med en undran över varför den ens skrevs, så är det klart att jag inte tyckte den var så vidare värst mycket att hänga i granen. Betyg 2,5/5.

"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates handlar om Violet som är en bidragande orsak till att två av hennes bröder hamnar i fängelse, och då blir utesluten ur familjen. Bitvis kändes boken lite hopplockad, och berättelsen känns nästan lite för lik den i "Det var vi som var Mulvaneys" av samma författare. Ändå hyfsat lättläst, och den fick betyget 3/5.

"White fragility. Why it's so hard for white people to talk about racism" av Robin DiAngelo var min månadsbok i september, och blev också månadens favorit. Mycket att tänka på, och många insikter. 4/5 blev månadens högsta betyg. 

"White fragility" av Robin DiAngelo

Hela titeln på den här lilla boken är "White fragility. Why it's so hard fo rwhite people to talk about racism". Och det är precis det den handlar om. Jag valde att läsa den här boken som månadsbok trots att den är relativt kort med sina ungefärliga 150 sidor, och jag är faktiskt glad över det. För här finns det mycket att ta till sig.

Bildkälla Goodreads

"White fragility" är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv, men det betyder inte att den inte är relevant för mig som svensk. Jag fick många aha-upplevelser när jag läste den, och hade ofta något att reflektera över när dagens sidor var lästa. 
Den vita skörheten det pratas om här är jag väl bekant med. För jag lever med den.Det vet vi ju alla att det inte går att säga "jag är inte rasist, men..." för det som kommer ut kommer vara ett rasistiskt påstående. Ofta ett inlärt sådant, som det är i stort sett omöjligt att göra sig av med. Men en kan välja att försöka att inte vara slentrianrasist. Att ta till sig, rätta sig och ändra sitt beteende. Inte slå ifrån sig och underminera färgade människors rätt att få uttrycka sig och sin upplevelse.
Boken ger många exempel ur verkliga samtal som författaren själv har haft under sitt arbete med att belysa rasfrågor i olika sammanhang. På arbetsplatser, skolor, föreningar eller bara rena intressegrupper. Den belyser den rasism som ligger där under ytan, och som en ibland inte ens är medveten om att en bär med sig. Det är inte bara "dåliga människor" som är rasister. Det här vänder sig inte heller till vit makt-folket, för de är i varje fall inte värst intresserade av att ändra sin ståndpunkt, utan den vänder sig till den som vill se en förändring och som väljer att börja med sig själv. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa mina medmänniskor till att känna sig trygga med mig?

"White fragility" blev min favoritbok i september, och jag gav den betyget 4/5. Boken finns även översatt till svenska, så min uppmaning blir - läs den. Det är aldrig försent att lära sig nya saker.