Plejaderna om "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

För mig var det inte jättelängesedan  jag senast läste "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren. Det var nästan exakt två år sedan sist, så när den valdes som bok för Plejaderna bestämde jag mig för att till största delen lyssna på den. Astrid Lindgrens egen inläsning av boken finns att lyssna på på Spotify.
Häromdagen bar det alltså iväg ut på landet, där vi blev hälsade välkomna av en av världens gulligaste hundar, och hans matte så klart. Hon hade dukat upp massor av te, och en smarrig chokladkolapaj. Massor av prat om ditten och datten, högt och lågt, allvar och bus, skratt och tårar. Och så bok.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten. Egentligen ville de ha en flicka, och Bo känner att han mest av allt är i vägen. Hans kompis Benka och dennes relation till föräldrarna ser Bo på med viss avund.
En kväll blir Bo skickad att köpa skorpor, men han kommer aldrig fram till bageriet. Istället hittar han en magisk ande i en flaska, som fått i uppdrag att föra Bo till Landet i fjärran, där hans Fader Konungen väntar på honom. Här börjar Bos liv på riktigt, eller Mio som han egentligen visar sig heta. Han får det drömliv han alltid önskat sig, med en far som älskar honom och alltid har tid för honom, vänner Jum Jum, hästen Miramis och alla äventyr som Landet i fjärran kan bjuda på. 
Men även den vackraste saga har ett mörkt stråk i sig. För i Landet Utanför härskar mörkret och den onde riddar Kato. Och det är Mio som är förutspådd att strida mot riddar Kato.

Eftersom det här är en bok skriven som en barnbok, så gick den fort att läsa. Vi funderade på läsålder för den här, och kom fram till att den nog främst passar för barn från 8-9 år och uppåt. Vissa delar i den kan vara skrämmande, som en av oss deltagare kom ihåg från när hon prenterades för boken i 6-årsåldern. Jag och en till hade läst den första gången i just 9-årsåldern, och både hon jag hade älskat den redan då och läst den om och om igen. För mig är Astrid Lindgrens berättelser STOR nostalgi.
Hon kunde konsten att skriva böcker med många lager. En ser olika saker o texten beroende på hur gammal en är och var i livet en befinner sig. Det är därför det inte finns någon övre åldersgräns för hennes böcker, de funkar från det du lär dig läsa och framåt. Hon drog sig inte heller för att skriva om tunga ämnen, och hennes böcker innehåller ofta barn som far illa och som flyr in i en fantasivärld, ofta med en eller flera låtsaskompisar i släptåg. De där barnen som blivit osynliga av en eller annan anledning, valde Astrid Lindgren att synliggöra. Här kan vi ana sår från hennes eget liv, och särskilt för det barn hon tvingades lämna bort.
Det går att göra många tolkningar även av "Mio, min Mio". Som att Bo egentligen sitter på den där parkbänken i Tegnérlunden och dör, och det här är hans himmelrike. Eller att den omilda behandling han fått utstå till sist gjort att hans fantasivärld får överhanden. Det kan vara bibliska referenser. Eller - så är det äventyr, där Bo äntligen får bli Mio och återförenas med sin Fader konungen. Och den här sagan innehåller många av de vanligaste sagotemana. Kampen mellan det goda och det onda. En utvald som ska återställa balansen. En resa och ett uppdrag som kan ses som för stort, särskilt för en ung pojke.

Betygen var lite splittrade den här gången. Bokväljaren herself var en aning besviken, för det var inte så här hon riktigt mindes den (vi kom fram till att hon i tanken nog gjort en egen remix av "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta"). Hon gav också det lägsta betyget, på 2,5. Högsta betyg var 4, och jag var en av de som gav det betyget. Jag baserade mitt betyg på förra läsningens betyg, den jag gjorde med mina egna öron. För ärligt talat tyckte jag att Astrids egen inläsning av boken lämnade en del att önska. Bara baserat på den hade mitt betyg blivit lägre.
Plejadernas medelbetyg på "Mio, min Mio" blev 3,4/5.