När jag hade läst "1793" så ville jag gärna en fortsättning på den, fast den ändå kändes så avslutad. Och en fortsättning blev det, snillrikt döpta till "1794" och så precis utlästa "1795". Trilogin har fått namnet Bellman Noir, och det känns passande med tanke på att en del av Bellmans diktkonst känns igen i böckerna, den här inte undantagen. Är det slut nu? Ja, det är det.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Tycho Ceton finner sig ha fallit i onåd hos sina välgörare. Han tänker göra allt för att nå sin forna glans igen, och planerar ett spektakel vida värre än vad han skapat tidigare.
Emil Winge är fast besluten att stoppa hans framfart, men han finner att hans stöd i staden har minskat. Blickarna är riktade åt andra hålli den politiska maktkampen.
Mickel Cardell, som skulle vara Winge behjälplig, har fullt upp med att söka efter Anna Stina Knapp, som försvunnit efter att hannes barn omkommit i barnhusbranden. En brand som Cardell känner sig skyldig till.
Det är välskrivet i den här boken också. Mycket äckel, så klart, för det verkar på något sätt ha blivit författarens signum. Att skriva om det råa och fattiga, det hårda livet. Det kommer dock fram som äckel mest för äcklets skull, inte för att föra något framåt.
Till en början gillade jag den här boken. Den gick fort att läsa, jag kom snabbt in i berättelsen igen och återstiftade bekantskapen både med karaktärerna och med miljöerna väldigt fort. Men nu när jag har läst ut den känns den mest som ett "jaha". Vad var den här boken till för? Vad berättade den? Vad gav den mig? Just ingenting, tråkigt nog. Faktiskt så känns båda uppföljarna till "1793" som ganska onödiga. Ett sätt att smida vidare på en succé utan att för den skull egentligen ha något nytt att komma med. Förutom fullkomligt vidriga brottsfall, tycks det som.
Jag läser gärna mer av Niklas Natt och Dag, för jag tycker han skriver väldigt bra och är duktig på att skapa karaktärer och miljöer. Hans böcker vilar på mycket research, och det märks och uppskattas. Men just den här världen är jag glad att få lämna därhän nu.
Mitt betyg på "1795" blev 2,5/5.
