"Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates

En bok som legat väldigt länge i olästa högen är "Mitt liv som råtta" av Joyce Carol Oates. Jag köpte den till årets bokrea, om jag inte minns tokfel, och det var ju ett tag sedan. Den har legat i min månads-tbr mer än en gång sedan dess, men alltid fallit på målsnöret. Men nu var det dags - äntligen.

Bildkälla Goodreads

Violet Rue är yngst av sju barn, familjens lilla älskling. När hon får veta att hennes äldre bröder är misstänkta för mordet på en afroamerikansk skolkamrat, berättar hon vad hon vet om den kvällen och hennes bröders inblandning. Det leder till att hon blir utfryst av sin familj, och tvingas flytta till en moster flera mil hemifrån.

Råtta som i någon som tjallat alltså. Det är vad Violet blir för sin familj. Taskigt kan en tycka, att helt utesluta ett barn ur ens liv till förmån för två andra, som i det här fallet begått ett rasistiskt mord. Det hon blir beskylld för och får utstå gjorde mig som läsare väldigt ledsen.
Boken är uppdelad i tre delar, där del ett handlar om tiden kring mordet, del två om åren hon bor hos sin moster, och del tre om när hon tvingas ut på egen hand, fram till ett sorts avslut. Boken gick hyfsat fort att läsa, den kändes liksom okrånglig, trots att den ibland behandlar ganska tunga ämnen. Stackars Violet hinner med att uppleva en hel del elände innan boken är slut.
Berättelsen känns ibland lite episodisk. Så har delar av den utgivits på andra sätt, om jag förstått saken rätt, och här samlats ihop till en helhet. Det känns inte konstlat, utan de olika delarna passar bra in i varandra, men ibland kom jag på mig själv med att försöka lista ut vilka delar som tidigare publicerats, det finns en del som känns lite "novelligt". 
Det var intressant att läsa den här boken samtidigt som jag läser månadsboken "White fragility" av Robin DaAngelo. Mycket av det som beskrivs i "White fragility" om hur vita personer slår ifrån sig rasism och försöker göra den till något annat/rättfärdiga den känns igen i "Mitt liv som råtta". Allt från snack om "omvänd rasism" till försök att ogiltigförklara brottet som begåtts. Eller bara helt enkelt rasism - utan minsta lilla försök att dölja den. Det är ett ämne JCO berört flera gånger förut, och det är ett bra sätt att sätta strålkastarljuset på det, men några lösningar ges så klart inte. 
Mitt stora aber med "Mitt liv som råtta" är att det känns som att jag läst något snarlikt förut. Och det har jag, för jag läste "Det var vi som var Mulvaneys", också den av Joyce Carol Oates, tidigare i år. Där om en ung kvinna som utsätts för ett brott och hur det påverkar hennes familj, bland annat hennes far som inte kan hantera det, så hon - skickas iväg till en släkting för att bo där. I fallet med "Mulvaney" handlar det om hela familjen, och i "Mitt liv som råtta" är det bara Violet som berättar. Men upplägget blir ändå så pass likt att det stör mig lite. Det känns som att hon skrivit samma berättelse två gånger, och en hade kanske räckt.
Men, lite som vanligt med Joyce Carol Oates så är det välskrivet. Personerna blir levandegjorda, vissa mer ömsint än andra, och även miljöerna beskrivs på ett bra sätt.

Jag tyckte om "Mitt liv som råtta" men jag älskade den inte. Betyget blev 3/5.