FredagsFilmen: Jumanji

Istället för en film baserad på ett spel tänkte jag den här veckan skriva om en film som handlar om ett brädspel, fast där inget riktigt spel fanns. Numera finns det visst, men det är som tur är inte riktigt samma spel som finns med i filmen. Filmen är däremot baserad på litterär förlaga, i form av en äventyrsbilderbok av Chris Van Allsburg.

Bildkälla Entertainment

När Alan en dag hittar ett mystiskt brädspel nergrävt, bjuder han in sin vän Sarah att spela det med honom. När de spelar händer mystiska saker. Pjäserna rör sig av sig själva och uppdrag dyker upp i spelets kristallkula. När det är Alans tur att slå dras han in i spelet, och Sarah flyr från huset.
26 år senare flyttar syskonen Judy och Peter in i huset. De hittar spelet Jumanji uppe på vinden och börjar spela. När det blir Peters tur att slå tärningen lyckas han befria Alan ur spelet. Alan, som nu blivit vuxen, vet att de behöver Sarahs hjälp att spela klart och återställa ordningen i staden. Men det är inte helt lätt när djungels alla djur gör sin entré i den lilla staden.

Som (nästan) alltid blir det väldigt roligt när Robin Williams är med i rollistan. Här spelar han Alan som vuxen, och han har varit med om en hel del alla år han varit fast i spelet. Det är också ett stort äventyr, och en film som passar alla åldrar.
Jag tycker såklart att originalfilmen är den bästa, men det har även gjorts två uppföljare till "Jumanji", men det sparar vi till en annan gång.

Schumi 18 år!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Schumis födelsedag! (Och svärfars, men det är en annan femma.) Hela 18 år fyller hon, och det är ganska gammalt för en katt. Hon är alltså en dam i sina allra bästa år, och förutom en viss brist på tänder så verkar hon må ganska bra. 

När vi skaffade Schumi var hon mattes katt, men det gick över när Cullen kom in i familjen. Hon tyckte inte om honom, och han bestämde att nu var jag hans och sålunda blev hon barnens katt. Trodde hon kanske skulle mjukna lite när Cullen dog för 4 år sedan, men icke. Det skulle dröja tills att alla barnen flyttat ut innan hon kunde tänka sig att vara med oss. Nu ligger hon gärna och sover på mig på nätterna. Som i att jag kan vakna och känna henne ligga på min höft, mage eller mina fötter. Inte alltid superbekvämt, men ändå alltid mysigt. 

Det var egentligen inte meningen att Schumi skulle bo hos oss. Vi hade tingat en annan katt från jourhemmet hos Örebro katthem, men den lilla ungen och flera av hennes kullsyskon dog av ett vaccin som de inte tålde. Straxt innan detta hände hade jourhemsmatte räddat en annan liten katt från avlivning, och frågade oss om vi kanske skulle vilja ha henne istället. Och det ville vi. Hon var ungkatt när hon kom till oss och snabb som vinden när hon zoomade genom huset. Därför fick hon namnet Schumi, som var smeknamnaet för dåvarande världsmästaren i Formel 1, Michael Schumacher, han som ligger i något sorts vegetativt tillstånd efter en skidolycka 2013. Vegetativ kan man knappast kalla Schumi för, även om hon sover mycket. Katter gör ju det, men det blir längre och längre lurar för lilla katten ju äldre hon blir. Hon är dock inte främmande för att mellan dessa lurar springa runt som en tok, mjaua högt, hoppa upp lite varstans - även på platser dit vi inte hade väntat oss, och tigga både godis och gos. 

Hon är helt enkelt en riktig myskatt, och jag är glad över varje stund vi får ha med henne. 
Grattis Schumi!

(Plejaderna om) "Sommarboken" av Tove Jansson

När ens lilla mamma fyller år och väljer att fira sin födelsedag samma dag som bokcirkeln ska träffas, är det inte alls svårt att välja. Mamma kommer först. Så i söndags frossade jag i god mat och tårta, medan mina bokcirkelkompisar i Plejaderna träffades på sitt håll. Förutom hon som var sjuk. Och hon som tar paus på grund av lässvacka. Och så jag då.

Bildkälla The StoryGraph

På en ö i Finska viken spenderar lilla Sophia sommaren tillsammans med sin pappa och sin farmor. Tillsammans med sin farmor ska Sophia uppleva många äventyr, och det är en stark vänskap mellan dem båda, åldersskillnaden till trots.

Boken valdes från värdinnans mammas efterlämnade bokskatt, och den ligger sålunda henne varmt om hjärtat då hennes mamma inte finns hos oss längre. Jag förstår fullständigt den känslan. Jag står ofta och fingrar på "Kristin Lavransdotter" när jag är hemma hos mamma, för att jag vet att det var den boken pappa läste (om) när han dog. Någon dag ska jag läsa den, jag också.
Jag hade hört massor av bra saker om "Sommarboken" så jag var lite glad över att få en chans att läsa den, även om jag säkert inte hade valt den själv. Jag har bara läst en roman av Tove Jansson förut, "Pappan och havet", och den tyckte jag inte vidare värst bra om. Fast den handlar ju om Mumintrollen och - jag gillar inte Mumin. Eftersom det är vad Tove Jansson är mest känd för är det kanske inte så konstigt att jag inte direkt letar efter hennes verk i övrigt. I "Sommarboken" finns det dock inte ett enda Mumintroll, så jag var mer än villig att ge den en chans.
Jag tyckte mycket om vänskapen mellan Sophia och farmorn. Det fanns en värme där som förmedlades bra genom boksidorna. Även sommarvärmen kändes av, och upplevelsen blev lite hängmatta, solvärme och humlesurr. Den har ett ganska långsamt tempo, även om den är både snabb- och lättläst. Det händer liksom inte så mycket. Det lunkar på, "i ett kärvt ömsint långsamt tempo, flytande sommardagar som passerar" för att citera en av mina bokcirkelkompisar. Faktiskt tyckte jag till och med att den var lite tråkig, och jag hade inte riktigt lust att läsa den. Boken kändes lite teflonig, ingen berättelse som satte sig direkt. Den var helt enkelt inte till mig.
En annan sak jag hade problem med, förutom den särskrivna titeln på bokomslaget, var att vissa ord i boken istället var hopskrivna. Det kan så klart vara finlandssvenska, och i så fall må det vara förlåtet, men jag hajade till när jag stötte på det. Jag tycket också att det var konstigt att boken inte indikerade att det var någon spm pratade. Jag är van vid - eller " ", men här fanns inget av det. Texten bara flöt på. Det var inte direkt svårt att hänga med i samtalen, men det kändes ändå inte helt hundra att läsa texten när den såg ut så.

Betygen blev lite blandade, från 2 till 3,5. Plejadernas medelbetyg på "Sommarboken" blev 2,6/5. Jag gav den betyget 2,5/5

Taco Tuesday-Dagens

 

Låt: Ingen speciell.
Outfit: Mönstrade byxor och ljusblå tisha, från H&M.
Smink: Nej.
Doft: Också nej.
Nagellack: Toxic jungle från Pahlish.
Läser: Månadsboken "Gift" av Ben Hubbard, och försöker vänja mig vid stilen i Umberto Ecos "The name of the rose".
Frukost: Te, havregrynsgröt.
Fika: Te, nybakad kaka som jag experimenterade med. Helt okej.
Middag: Taco Tuesday. Som i det här huset oftast betyder nachotallrik.
Pryl: Tvättmaskin. Gissa vad jag gjort idag.
Motion: Kort motionspass fokus core, yoga för nerverna, motionscykel, promenad i "skogen". Såg tre ekorrar!
Kvällsnöje: Läsa och tidig sänggång. Är så pass trött. Gissar på allergierna, för de brukar kunna göra mig trött så här års.
Att tillägga: Just ingenting. Men här är ett par bilder på ekorrarna från idag.

Det är två ekorrar på den här bilden. Ser du båda?

"Jag är glad att mamma dog" av Jennette McCurdy

Eftersom det är väldigt lätt att påverkas av amerikansk media, och jag dessutom har ett barn i ålder för Nickelodeon-serien "iCarly" så visste jag såklart om seriens existens, även om sagda barn inte tittade på den. Hade vi ens Nickelodeon? Jag tror inte det. Hur som, jag hade en vag aning om serien, och visste lite i bakhuvudet sådär att det var en blond tjej med. Att hon hette Jennette McCurdy visste jag dock inte, förrän hennes bok med den ganska provokativa titeln "Jag är glas att mamma dog" slog ner som en bomb för några år sedan, och återigen kastade ljus på villkoren för barnsskådespelare. Hur frivilligt är det egentligen?

Bildkälla The StoryGraph

Jennette är bara 6 år gammal när hennes mamma föreslår att Jennette ska bli skådespelerska. Eftersom Jennette alltid gör sitt yttersta för att göra mamman nöjd, går hon såklart även med på det, trots att hon kanske inte egentligen vill. Det visar sig snart att Jennette har fallenhet för att lära sig repliker och ta regi, redan i ung ålder,och rollerna börjar trilla in. När hon senare får rollen som Sam i Nickelodeon-serien "iCarly" borde lyckan vara gjord, men i Jennettes fall är det här bara början på en ny sorts bekymmer.
Jennettes mamma har länge haft hushållet i ett järngrepp, där alla gör sitt yttersta för att göra mamman nöjd. Hon har ju trots allt överlevt en svår cancer, så vad gör det att de sover på hopvikbara mattor i vardagsrummet för att alla andra rum är belamrade med mammans minnessaker? Det är mammans humör som styr familjen, och mest av allt styr hon över Jennette. De är ju trots allt mer än bara mor och dotter - de är bästa vänner också.

Boken är rappt skriven, och när jag väl satte mig ner och läste gick det mycket fort. Det är många kapitel som är ganska korta, och det är lätt att läsa ett kapitel extra, eller flera. Det finns ganska ofta en humoristisk ton i boken, som annars är väldigt tung i sitt ämne. Det är svårt att läsa om hur Jennette blir utsatt för mammans alla påtryckningar. Hur hon får uthärda invasiva fysiska undersökningar, och när hon försöker frigöra sig får utstå mammans hotfulla glåpord. Jennettes överlevnadsstrategier leder till svåra ätstörningar och missbruk, och det tar lång tid innan hon kan börja läsa.
Jag blev väldigt gripen av Jennettes berättelse, och jag är glad att hon skrev den här boken så att vi kan få ett perspektiv från en barnskådespelare som inte är superkäck och rosenskimrande. För hur mycket har egentligen en sexåring att säga till om när hon har en manipulativ mamma som styr över både hennes kropp och hennes vilja? "Jennette vill det här" säger hon, medan Jennette redan tidigt tvivlar på om hon verkligen gör det. Är det det här hon vill ha. Det tar lång tid för henne att komma till rätta med sig själv, och det är inte så lätt att komma till rätta kring de komplicerade känslor hon har kring sin döda mamma. När boken tar slut är även jag glad att Jennettes mamma är död, så att hennes läkning kunde få börja. 

Betyget på "Jag är glad att mamma dog" blev 3/5. 

FredagsFilmen: Tomb raider

Det har gjorts mer än en film om Lara Croft från tv-spelet "Tomb raider". Mest känd av dessa är såklart de med Angelina Jolie som Lara Croft, men jag tycker filmen från 2018, med svenska Alicia Vikiander i rollen, är snäppet bättre.

Bildkälla YouTube

För sju år sedan försvann Lara Crofts pappa Richard. Sedan dess har hon hankat sig fram på olika sätt, utan att nagga av familjeförmögenheten. Nu har hon dock fått upp ett spår och tror sig veta var pappan kan vara. På en svåråtkomlig ö utanför Japan tar hon sig an sitt största äventyr hittills, ett som ska göra henne förtjänt av titeln Tomb raider.

Det var en hel del år sedan jag såg den här, men jag minns det som underhållande. Bara man vet med sig om att man kommer bli serverad överdådig action och se sin hjältinna överleva skador som hade varit dödliga i verkligheten med bara en skråma eller två så. Verklighetsflykt med andra ord, av det mer underhållande slaget. Plus i kanten också för att Lara Croft slipper springa runt i djungeln i hotpants, utan får ha riktiga byxor på sig.

Det tog slut

Saker att göra - tömma förpackningar med saker jag använder för att göra mig själv vacker. Eller bara för att må bra, allra mest. Och jag mår bra när jag känner mig bekväm i mitt eget skinn.
6 saker har jag tömt sedan sist det begav sig. Massa favoriter och repriser idag, men också ett par nja.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Behöver väl ingen närmare presentation vid det här laget. Tog precis slut, så jag har inte öppnat den nya flaskan än, men den finns där.
Betyg 5/5

CeraVe. Hydrating cleanser. Fragrance free.
Först köpte jag den här i en liten reseflaska som jag använde under min semesterresa förra året, och jag tyckte så mycket om den att jag valde att köpa en stor. Men nu när jag använt den under en längre tid så har min första förtjusning lagt sig. Jag gillar hur den känns och att den rengör skonsamt men ändå rejält. Egentligen gillar jag det mesta, men... Jag saknar något i känslan, så jag testar om en annan just nu. Jakten på den perfekta rengöringen, för mig, fortsätter alltså.
Betyg 4/5

Atrix. Intensive protection cream.
Jag har tre tre tuber av den här handkrämen utplacerad på strategiska platser i huset. Just den här gången var det den på skrivbordet som tog slut.
Betyg 5/5

Pixi. Rose tonic. Rose & elderflower nourishing toner.
Flaska tre? Jag har i varje fall redan öppnat den som ersatte den som tog slut. Helt enkelt en favorit. Jag är också väldigt förtjust i rosdoften, den lilla stund den finns där.
Betyg 5/5

Skin treat. Brightening vitamin C face elixir.
Jag gillar vitamin c i min hudvårdsrutin, men jag har tydligen svårt för att bli kompis med serum med vitamin c. Ändå gillar jag den här, med sin spaiga fruktdoft och hur den känns på huden. Det är dock något som fattas för att jag ska falla helt för den. Och eftersom jag haft svårt för att bli kompis med den hände det ofta att den blev stående utan att användas, och jag gissar att en mer kontinuerlig användning krävs för att se något rejält resultat. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer skaffa just den här, men jag tror jag ska prova en annan nästa gång. Har alltså inget serum med vitamin c just nu.
Betyg 3/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Avocado.
Perfekt den dag jag använde den och var ute efter något som kunde lugna och återfukta. Det märks att pollensäsongen är i full swing, så att säga. Kommer absolut köpa igen.
Betyg 5/5

Sett på TV: The Rookie, säsong 4

Som alltid spoilervarning när jag skriver om TV.

Det här kändes som en väldigt lång säsong, och med sina 22 avsnitt var den det också. Längst hittills, faktiskt. Och det kanske inte höll i alla avsnitt, men underhållande har det varit. 

Bildkälla Prime video

Det är lite av den här seriens grej, att sluta sina säsonger med cliffhangers. Alltså fanns det en rejäl sådan från förra säsongen, så det var bara att rassla på med tittandet. Säsong fyra tar vid några timmar efter säsong tres slut, och börjar med att vi måste ta farväl av Jackson West, som blir skjuten till döds under kidnappningen av Lopez. Det är så klart sorgligt att se en omtyckt karaktär försvinna, men det var skådespelarens egna val då han tyckte det var svårt att gestalta en färgad polis och inte riktigt behandla de många fall av polisbrutalitet mot just färgade människor som varit så aktuella de senaste åren. 
Att Lopez kidnappades ledde också till att Wes gjorde en dum grej, som så klart tar upp programtid i flera avsnitt efteråt. Kände en väldigt lättnad när vi lämnade det bakom oss.

Det dyker också upp en ny rookie, som ska handledas av Harper. Hon är inte alls imponerad av aspiranten Thorsen, som varit misstänkt för ett högprofilerat mord och som kommer från en rik överklassfamilj. Harper får dock annat att tänka på när hon blir oväntat gravid, så gissa vilken skådis som fick sin graviditet inskriven i manuset den här säsongen? 
Annars jagas det en seriemördare. Under politavsnitten för spin off-serien "The Rookie: Feds" (som lades ner efter en säsong) utreds terrorbrott. 
Nolan har blivit facklig ombudsman, men hamnar i konflikt med en man högre upp i hierarkin som senare sätter käppar i hjulet för Nolan. Han har också ett nytt förhållande, med underkvinnan Bailey Nune som inte bara är brandman utan även är med i någon sorts frivillig militärkår, och är bra på alla andra saker också, så hon dyker upp i de mest underliga situationer. Jo, jag kan känna mig lite trött på hennes förträfflighet ibland. Fast att hon var hemligt gift med en blådåre var lite oväntat.

Det var underhållande den här säsongen också, även om den kanske kändes lite för lång och därför fick med en hel del sådana där osannolika berättelser. Fast vad vet jag, det kanske är helt normalt att hålla ett sjukhus gisslan för att få ett hjärta till sin fru. Eller att spela in en realityserie samtidigt som man är polisaspirant. Eller att man som en av endast två poliser, men med lite hjälp av en sjudjävla fiffig flickvän och en och annan kompis, kan få omkull en brottscell under en shootdown. Kanske.
Plus i kanten för att det inte var någon jättestor cliffhanger den här säsongen. Jag har så klart ändå valt att raskt ta itu med säsong fem, den sista jag kan streama på Netflix.

De små tingen

Häromdagen hade jag en riktigt dålig dag. Utan att gå in på detaljer var månadens fasa ganska så mycket besvärligare än vanligt, och ingenting kändes kul. 
Men så kom jag att tänka på saker som hade hänt den dagen som faktiskt gjorde den mindre jobbig. De där små tingen som kan liva upp även en besvärlig dag.
Som att ändå röra lite på sig. Hitta det där perfekta och lugna yogapasset, den långsamma cykelturen, den sköna stretchen  på just de rätta ställena. Som att ge sig själv ansiktsmassage, eller be någon annan. Som att gå en liten promenad i ett långsamt tempo, utan hörlurar. Lyssna på naturen. Höra den där hackspetten innan du ser den. Koltrastarna som sprätter gamla bruna höstlöv omkring sig. Som att upptäcka det där lilla speciella. Var det ofta finns ekorrar, och sedan stå och titta på dem en stund. Att ett andpar verkar ha flyttat in i den lilla dammen i den lilla skogen inte långt från mitt hus. Som att vitsipporna börjat blomma, och att tulpanerna som blev nedbitna av rådjuren verkar vara på väg att komma upp igen (tack TricoGarden). 
Att lägga ett roligt pussel. Att titta på en rolig tv-serie eller en spännande film med älskade maken. Äta något gott. Dricka något gott. Gosa en stund med en trött gammal katt.
Att solen skiner.

FredagsFilmen: Detective Pikachu

Idag är dagen då mina två yngsta telingar går på bio för att se Minecraft-filmen på premiärdagen. Det är rent galet vad gulliga de är. De spelade en hel del Minecraft förr i tiden så det är nostalgi på hög nivå för dem. Annan nostalgi, från ett annat spel (eller flera) är såklart Pokémon, med sin gulliga stjärna Pikachu. En film med Pokémon och Pikachu kom redan 2019, i form av "Detective Pikachu".

Bildkälla Apple TV

Tim ville länge bli Pokémontränare, men gav upp drömmarna när hans mamma dog. Hans pappa är polis i Ryme City, där poliser och Pokémon lever sida vid sida och Pokémonstider är förbjudna.
En dag får Tim veta att hans pappa dött i en bilolycka, så han beger sig till Ryme City för att ta hand om pappans saker. Där möter han pappans kollega, Pikachu. Bara Tim kan förstå Pikachu, som lider av minnesförlust. Pikachu tror ändå att Tims pappa lever, för någon kropp hittades aldrig.

Det är Ryan Reynolds som gör rösten till Pikachu, för de som kan höra honom vill säga. 
Det var ett tag sedan jag såg den här filmen, men jag minns att jag tyckte den var väldigt go och oväntat bra. Jag spelade aldrig Pokémon, men jag visste såklart vad det var, även om jag inte kunde namnet på fler Pokémons än just Pikachu. Och Jigglypuff. Det här var dock en sådan film där ingen vidare förkunskap behövs, utan man kan lugnt sätta sig ner och njuta av färden.
"Detective Pikacu" finns att streama eller hyra lite varstans, Viaplay till exempel.

"Andra röster, andra rum" av Truman Capote

För många år sedan läste jag och älskade maken Truman Capotes true crime-bok "Med kallt blod" som vi båda uppskattade väldigt mycket. Sedan skulle det dröja tills nu innan jag kom mig för att läsa en annan Capote, och valet föll på bokreafyndet "Andra röster, andra rum" som var Capotes debutroman, och räknas som en milstolpe i den amerikanska litteraturen från 1900-talet.

Bildkälla The StoryGraph

Joel Knox har bott hos fattiga släktingar efter sin mammas död, men nu ska han äntligen få träffa den pappa han drömt om hela livet. 13 år gammal reser han ensam djupt in i ett sommarhett söderlandskap, där han på en enslig och förfallen gård träffar sin styvmor, hennes kusin och tjänstefolket. När han väl får träffa sin far är mötet inte som Joel hoppats.

Capote var bara straxt över 20 år när "Andra röster, andra rum" kom ut, och på så sätt inte alls långt bort i ålder från bokens Joel, som gissningsvis är hans alter ego. Det här är en slags uppväxtskildring som ibland känns som en feberdröm. Språket är vackert och förmedlar känslor bra. Det går riktigt att känna Joels ensamhet och förvirring, och sommarens hetta anas i boksidorna. 
Stilen på boken kallas för Southern gothic, om ett Södern efter inbördeskriget och hur invånarna i sydstaterna anpassat sig till sitt nya tillstånd. Rasismen från slaveriet lyser dock igenom, och det är inte helt smickrande porträtt av det färgade tjänstefolket som visas. Tillståndet i Södern visas också genom miljöbeskrivningarna, med fattiga människor, förfallna hus och ruttnande herrgårdar.
Truman Capote var öppet homosexuell, och boken har en ton av ensamhet och acceptans. Det finns mer än en karaktär som jag upplever som queer, där kusin Randolph med sina feminina drag är det ena, och Joels vän Idabel den andra. Idabel kan väl närmast beskrivas som en transkille. Född som flicka, men betydligt mer intresserad av att få göra allt det som pojkar och män brukar göra. De finns där för att driva fram Joel, och låta honom hitta sin väg.

En intressant bok, skriven av en intressant författare. Jag gav betyget 3/5 till "Andra röster, andra rum".

Fall into the glitter-Dagens

Låt: "Aftermath" med Adam Lambert. Ibland är det en gammal goding som snurrar runt. (Och hellre det än den där Anxiety-skiten de samplat Gotye i.)
Outfit: Svart halvpolo och mönstrade byxor, från H&M.
Smink. Mascara från Maybelline, skirt läppstift från H&M.
Doft: Vanilla dreamer från H&M. Sonen fick köpa en flaska åt mig i sin nya hemstad, då den utgått som rackarns överallt annars.
Nagellack: Ska precis till att lacka på Sweater weather från Essie.
Läser: Månadsboken i april är "Gift" av Ben Hubbard som handlar om just gift. Ska precis börja i Tove Janssons "Sommarboken" som jag läser för Plejaderna.
Frukost: Rester från gårdagens middag. Som var ugnspannkaka med bacon och lingonsylt. Lite vindruvor som efterrätt. Och te så klart.
Fika: Banansmoothie, för jag hade en övermogen banan i fruktskålen. Och en bulle (eller två).
Middag: Grillpremiär! Med ugnspotatis och sallad till.
Pryl: Hårsnodd. Upp och ner med håret mest hela tiden.
Motion: Yoga, motionscykel och promenad. 
Kvällsnöje: Vi tittar nog vidare på "Resident alien".
Att tillägga: Soliga vårdagar spenderas till viss del på altanen i min finfina gungstol. Dessutom har söta bilen Gullefjun fått komma ut ur garaget.

Vad jag läste ut i mars

Mars var en bokrik månad för mig, och jag hann med att läsa ut sju böcker och påbörja ännu en. De flesta av de här böckerna var av det kortare slaget, men det har ändå varit trevligt att se högen med utlästa böcker växa. Den hög jag kommer sortera in i bokhyllorna när jag skrivit klart det här.
Som vanligt utlästa i ordningen uppifrån och ner. 

"Skärvorna" av Bret Easton Ellis är en så kallad autofiktiv roman, där författaren skrivit in en version av sig själv i handlingen. Jag hoppas det mest är fiktivt, särskilt djurplågeriet. Handlar om Bret som går på en snobbig high school. Det är 1980-tal och det mesta handlar om litteratur, film, droger och sex i Brets liv. Och seriemördare som går under namnet Trålaren. En bok som kändes kall i tonen, men bitvis var väldigt spännande. Den fick 3/5 i betyg.

"Juvenilia" av Charlotte Brontë var den bok jag valde som mats favoritbok mest av allt för att den var intressant. Bra vet jag inte om jag tyckte den var, men så handlar det här om texter från Charlotte Brontës barn- och ungdom, och de flesta handlar om den fantasivärld hon skapade med sina syskon. Det går att se fröet till den författare hon sedan skulle bli, men jag är glad att hon slutade skriva om kvinnor som ömtåliga väsen som behöver räddas av en man, och istället skapade de starka kvinnoporträtt hon blivit känd för. Även här blev betyget 3/5.

"The Colorado kid" av STephen King är skriven för bokserien Hard Case Crime, med hårdkokta deckarhistorier. Här är det två journalister som berättar för sin unga praktikant om det mystiska fallet med Colorado kid, en man som hittats död på stranden till deras lilla Maine-ö. En kort liten bok som jag gav betyget 3/5.

"Maträtternas historia" av Ted Wärnåker är precis vad det låter som, historien bakom olika maträtter. I alfabetisk ordning från Bearnaisesås till Wallenbergare. Kanske mest en bok för den som är intresseras av ämnet, som jag är. Betyget blev även här 3/5.

"Kvinnan som stal mitt liv" av Marian Keyes påminde mig om varför jag slutade läsa Marian Keyes. Boken handlar om Stella Sweeney som återvänt till Dublin efter en fantastisk tid i New York. Nu försöker hon skriva sin andra bok och gå ner fem kilo, men det är inte så lätt när alla är dumma och chokladkakor med apelsinsmak är så gott. 
De delar som handlar om Stellas sjukdom är riktigt bra och intressanta, men annars är det svårt att gilla en bok där jag inte tycker om en enda karaktär och fettfobin lyser igenom på ett ganska oaptitligt sätt. Betyget 2,5/5 fick den för de där sjukdomsbitarna.

"Yoga från insidan" av Josephine Selander skrev jag inget inlägg om, eftersom jag läste den för min fortbildnings skull. Den var också min månadsbok i mars, men jag läste ut den ganska många dagar i förväg. Mest inspirerad blev jag av bokens första del, som går igenom hela kroppen från fötterna upp till hjässan, och hur de bäst placeras i olika ställningar för att kunna göra övningarna bra och skonsamt. Fastän att jag gav den här boken månadens högsta betyg med 3,5/5 blev den inte favoritboken. Mest för att jag kände av att det här var en tredjebok och att jag missat något som inte läst de två föregångarna.

"Hangsaman" av Shirley Jackson handlar om Natalie som ska åka iväg för att gå på college. Straxt innan sin avresa råkar hon ut för ett övergrepp, och den första tiden på college blir jobbig. Hon svärmar för en av lärarna, och blir vän med Tony, en elev som går sin egen väg. Natalie har en väldigt rik fantasivärld, och ibland blir det svårt att skilja på vad som händer på riktigt och vad som är Natalies fantasier. Boken är ganska mörk i tonen, och har den där känslan av att vara en viktig text. Jag hade dock svårt att ta den till mig, och det tog lång tid för mig att läsa den trots att den är ganska kort. Betyget blev 2/5.

Marsfavoriter

Sista dagen på månaden tittar vi närmare på alla mina favoriter. Med tanke på att jag varit ganska slö den här månaden, har den ändå varit händelserik och jag har haft en massa hyss för mig. Men nu är det slut på mars för i år, så vi fortsätter programmet.

Fika på lokal på grund av anledningar, 22 mars 2025.

Bok: Jag har läst sju böcker i mars, och ingen av dem fick mer än 3 i betyg. Måste jag ändå välja får det bli Charlotte Brontës "Juvenilia" på grund av att den var mest intressant i litteraturhistoriskt perspektiv, men helst av allt vill jag inte välja en favorit under en medioker läsmånad.

Film: "Anyone but you". Vissa romantiska komedier är bättre än andra, helt enkelt.

TV: "The Rookie". Ungefär det enda jag tittat på, så inte så svår konkurrens.

Nagellack: Återigen från arkivet. Shall be my queen, från nu nedlagda märket a England.

Skönhet: Har skaffat ett nytt läppstift som jag gillar. Ett lite skirare läppstift som ska återfukta och nästan känns som ett läppbalsam. Tycker det är rätt bra tryck i färgen dock. Från H&M, Sheer brilliance lipstick, i nyansen Apple vibe.

Extra speciell rolighet: Var en dag i Chilipojkens nya hemstad, för kramar och allmänt mys. Har dessutom firat 26 år sedan min och älskade makens förlovning, bland annat med att få träffa den där brorsonen som snart ska flytta till USA där hans fru ska forska. Inte ett dugg orolig för det, med tanke på rådande politiskt klimat over there.

Favoritinlägg: Har gillat mitt FredagsFilm-tema i mars, med irländska filmer, så alla fyra FredagsFilm-inläggen.

"Hangsaman" av Shirley Jackson

Shirley Jackson räknas som en av de stora skräckförfattarna och hennes böcker har bland annat inspirerat Stephen King, och det är ju inte illa. Hon har bland annat skrivit boken "The haunting of Hill House" som nästan ordagrant ligger som grunden till en av mina favoritfilmer, som heter samma sak. Den från 1963, den andra från 1999 låtsas vi inte om. (Serien från 2018 är också bra, men absolut inte trogen boken.)
Förutom "Hill House" har hon också skrivit många noveller och flera romaner, och jag är nyfiken på hennes författarskap och vill läsa mer. I filmen "Shirley" är det boken "Hangsaman" hon jobbar på, så den blev nästa bok att införskaffas till mitt växande Shirley Jackson-bibliotek.

Bildkälla The StoryGraph

Natalie Waite ska snart åka iväg för att börja på college. Hon känner att det ska bli skönt att komma bort från sin familj, med en krävande far som försöker göra Natalie till sin avbild, och en mor som tappat alla illusioner om ett lyckligt liv. Natalie tar ofta sin tillflykt till en rik fantasivärld, och under en fest som hennes föräldrar är värdpar för, prövar Natalie olika personligheter på gästerna. Under kvällen är det en gäst som ger Natalie mycket uppmärksamhet, och morgonen därpå försöker hon intala sig att det aldrig hände.
Väl på college har Natalie svårt att få vänner. Hon hyser ett kort svärmeri för en av sina lärare, men kommer närmare hans hustru. Hon får höra talas om Tony, en elev som går sin egen väg, och Natalie beslutar sig för att bli hennes vän.

Det här är en ganska kort bok, men tempot i den är långsamt. Den är ofta väldigt introspektiv, och ibland blir det svårt att skilja på vad som sker på riktigt och vad som sker i Natalies rika fantasivärld. Boken slutar ganska abrupt, utan att vi egentligen får veta hur det går för Natalie, om hon blivit vän med sina känslor eller om hon är på väg mot ett större sammanbrott.
Jag hade svårt att ta till mig den här texten, inte bara för att Natalie känns som en opålitlig berättare utan också för att texten inte hittade hem till mig. Det kan vara att jag läste den på engelska och att det skedde en språkförbistring, eller så var det tonen i berättelsen som inte tala de till mig.
Även den här gången tycker jag inte att berättelsen i sig är skrämmande. Bitvis otäck, att följa med i Natalies vindlingar, och mörk i tonen, men det är sällan skräckigt, om vi säger så. Det känns ändå som en viktig text, och som att det var jag som missade något snarare än boken.

Mitt betyg på "Hangsaman" blev 2/5.

FredagsFilmen: Excalibur

Fortsätter på mitt irländska filmtema, för filmen "Excalibur" från 1981 är helt och hållet inspelad på Irland, även om berättelsen i sig är brittisk. Eftersom Excalibur var kung Arthurs svärd, så är det så klart om den Arthurianska legenden filmen handlar.

Bildkälla The movie database

Kung Uther har fått svärdet Excalibur av trollkarlen Merlin. När Uther dödas stöter han in svärdet i en sten, och Merlin förklarar att endast den som kan dra ut svärdet kan bli kung.
När den unge Arthur drar svärdet ur stenen faller det på honom att förena alla riddarna kring det runda bordet, och tillsammans med dem uppleva många äventyr och romanser.

Fan-trailer, men den är i varje fall inte helt suddig och dan. Jag har så klart sett den här filmen, flera gånger till och med, och den bär stort ansvar för min vurm för Arthur-legenden. Känner att en omtitt är på sin plats. Ska bara skrubba fram två och en halv timme i kalendern först. Mycket popcorn blir det. 
Jag har turen att ha filmen i min filmsamling, men det finns att streama lite här och där, bland annat på SF Anytime.

Nagellacken i mars

Mars blev inte en vidare värst vällackad månad den heller, även om tre nya lack hittade hem till mig. Tre är också antalet lack jag burit den här månaden, varav två från arkivet. I den här ordningen.

Pahlish, The ghost shift
Innan jag tröttnade på "Doctor Who" var jag galet i allt whovian jag kunde hitta. Så när Pahlish släppte en massa Who-nagellack var det ganska givet att jag skulle skaffa dem. Den här kollektionen hette "All of time and space, part 1" och kom redan 2014. Inget som går att hitta nytt längre, med andra ord.
The ghost shift är ett mörkt silvergrått hololack. Tror att det är det lack från den här kollektionen jag har burit flest gånger.

a England, Shall be my queen
Numera vet jag att a England tyvärr har lagt ner sitt nagellacksskapande, så mitt favoritmärke finns inte mer. Tur att jag har alla (utom Manderley) som märket har kommit ut med, så att jag kan frossa fritt. 
Shall be my queen är ett vackert mörkt hallonrosa hololack, som var med i Tennyson's romance-kollektionen.

H&M, Oh my vanilla!
Inget nytt under solen att jag dras till nästanvita lack. Inte heller nytt att jag även gillar gult, och det är just åt det gula hållet det här nästanvita lacket drar. Så klart inte jättekul att måla med, och självklart lyckades jag mosa det med glasögonskalmen på några naglar innan det hade härdat, men. Jag tycker det är fint ändå.
Månadens enda nya lack, dessutom, och det sitter på just nu.

"Kvinnan som stal mitt liv" av Marian Keyes

I mitt grannskap finns det ett sådant där litet bokskåp, där man kan låna en bok, eller ta en bok, eller lämna en bok. Dit går jag ibland om jag har någon bok som jag inte vill ha kvar längre, men som någon annan säkert kan gilla. Ganska sällan hittar jag något till mig själv, för det är mest deckare och "Den lilla något vid stranden" eller annat som jag bara inte orkar med, men vid ett av dessa tillfällen stod det en Marian Keyes där. En jag inte hade läst. Så jag plockade på mig den, och nu har jag läst den.

Bildkälla The StoryGraph

Stella Sweeney har levt drömlivet i New York, men nu är hon tillbaka i Dublin med svansen mellan benen. Hon försöker komma på fötter igen, genom att skriva sin andra bok efter framgångarna med den första, "En blinkning i taget", som kom till efter att hon drabbats av en svår och ovanlig sjukdom.
Efter den fantastiska vistelsen i New York är hon nu tillbaka i vardagen igen. Utan jobb, med en arg son och en skrivkramp som känns överväldigande. Hur ska hon göra för att komma på rätt spår igen?

En gång i tiden var Marian Keyes lika med en bra bok för mig. Sedan hände något, och det har nu gått många år sedan jag läste hennes böcker senast. Och jag tror mig minnas varför. Jag tycker helt enkelt inte att det är värst bra.
I den här boken irriterade jag mig på i stort sett alla. På tjurige sonen Jeffery, knäppe ex-mannen Ryan, bittre kompisen, Zoe, de dömande föräldrarna, systern Karen som har en väldigt onödig förmåga att bara se fel hos Stella - särskilt hennes kropp. Och kanske framför allt på Stella själv, som aldrig verkar kunna stanna upp och lyssna utan snabbt fattar ett beslut och sedan järnhårt hållar fast vid det, med eller (oftast) utan alla fakta. 
Jag gissar att det ska vara roligt att Stella frossar i kakor fast hon borde gå ner fem kilo för att slippa ha damchinos på sig, men kroppshetsen och fettfobin tröttnade jag på direkt. Och den genomsyrar såklart hela boken.
Boken är uppdelad i fyra delar; Jag, Han, Hon, Jag. Här trodde jag att perspektivet skulle skifta, men det är Stella som berättar hela tiden, i en tidslinje som absolut inte är rak utan tvärtom ganska hoppig, särskilt i den första delen. Det är lite jobbigt att läsa en bok helt och håller ur perspektivet från någon jag inte gillar, utan snarare tycker är ett mähä. De delar som berör Stellas sjukdom är de bästa, det blir till och med lite intressant ibland. I övrigt - inte så värst.

"Kvinnan som stal mitt liv" fick 2,5/5 i betyg.

"Maträtternas historia" av Ted Wärnåker

Bland årets bokreafynd fanns det inte bara romaner, utan också en och annan faktabok. Som en historiebok om mat. Och eftersom jag gillar både historia och mat, ville jag så klart läsa den.

Bildkälla The StoryGraph

Boken innehåller precis det som man kan ana av titeln. I alfabetisk ordning presenteras historian bakom olika maträtter, från bearnaisesås till Wallenbergare. Det är troliga ursprung, kuriosa, presentation av kockar och namngivare till rätterna, och även en del myth busting kring vissa saker som man kanske benhårt trodde på en viss version av. Ibland finns det flera som tar åt sig äran för en maträtt, särskilt om den blivit riktigt populär.
Varje maträtt inleds med en beskrivning av dess ingredienser, men recept finns inte med här. Blir man sugen på något får man alltså själv leta reda på ett recept.
Boken är lättläst och snabbläst och bläddervänlig. Kanske inte en bok för alla, men jag med mina nischade intressen uppskatta den. 

Mitt betyg på "Maträtternas historia" blev 3/5.

Bullet journal i april

Min hjärna har haft väldigt svårt att förstå att det snart är april, så att det blev ett och annat fel när jag gjorde i ordning mina aprilsidor i min bullet journal är egentligen inte så konstigt. Och det är ju trots allt fortfarande mars, så atte.

Jag vet att många gör sina marssidor gröna på grund av St Patrick's Day, men nu firar jag inte ens Sveriges nationaldag, så jag ser ingen anledning att fira något annats lands nationaldag heller. För mig är det april som är grönt. Man skulle kunna tro att det är för att grönskan börjar komma fram i och med vårens intåg, men så är det inte alls. Min mamma fyller år i april och grönt är hennes favoritfärg, så är det med det.
Tombow 126 heter Light olive, och till det en mörkt grön Stabilo fineliner. Washitejperna vet jag inte varifrån de kommer, men jag vet att den med monstrera på varit den tänkta tejpen denna månad ett bra tag. Och sedan fick jag syn på två rullar med frimärksklistermärken med blommotiv och kunde inte hålla mig. Mamma har nämligen väldigt gröna fingrar också.
Som vanligt börjar vi med en månadsöversikt, och på den än så länge tomma sidan kommer det högst sannolikt hamna en dikt eller något.

Kassabok, månadens långläsning och nagellacken på nästa uppslag.

Flera gånger den här månaden tänkte jag att jag skulle skriva lite roligt, så att det skulle bli lite lekfullt. Gränsen till skitfult var visst hårfin, och det var där jag hamnade här. Nåja, det blir ju mest jag som får lida när jag tittar på mina träningssidor.

Nej då, jag skrev inte alls mars först och fick tejpa över med washitejp för att rädda det hela lite hjälpligt. Vad får dig att tro det? Gjorde inga andra fel på det här uppslaget heller... Säger vi.
Månadens att-göra och lite om vad som händer och har hänt i april finns det plats för, och på andra sidan slänger vi in en vane- och humörkoll precis som vanligt.

Och så avslutar vi med en titt på ett av veckouppslagen. Gjorde om en aning med min minikalender och min minikoll. Mer utrymme för kreativitet, anteckningar eller bara tomrum.
Alla citat i april handlar om blommor, natur och trädgård.

FredagsFilmen: Circle of friends

Har det märkts att jag har tema irländsk film i mars? För här kommer en till. Också den från 1990-talet, för det var tydligen då jag tittade på film från Irland. Tänkte vi kunde titta närmare på ett romantiskt drama den här gången, baserad på en bok av Maeve Binchy.

Bildkälla Reelgood

Barndomsvännerna Benny (Bernadette), Eve och Nan återser varandra efter många år, när de alla blir studenter på universitetet i Dublin. Benny förälskar sig den snygge rugbyspelaren och läkarstudenten Jack, och snart börjar de dejta. Vänskaper sätts på prov, när dödsfall och oväntade graviditeter återigen tvingar isär de tre vännerna.

Det här var en sådan där film som alla mina kompisar (och jag) såg och älskade. Egentligen är den inte värst märkvärdig, utan har samma teman som så många andra. Kärlek med förhinder, vänner som sviker, föräldrar som inte förstår. Ni förstår. Men den har ändå något särskilt. Kanske är det bra skådespeleri, bland annat från Minnie Driver i sin genombrottsroll, kanske är det bara en bra film i sin genre.

"The Colorado kid" av Stephen King

"The Colorado kid" är en bok i en serie som kallas Hard Case Crime. Helt enkelt deckare i pocket. En sådan där bok som gärna läses ganska snabbt, och som man kunde/kan hitta billigt lite varstans, på tågstationer, i kiosker, i mataffären. Idén med kioskdeckare är kul, och i den här serien finns både gamla godingar och sådana som skrivits speciellt för serien. Som en trio Stephen King, där "Tje Colorado kid" blivit den sista jag läst. De andra två är "Later" och "Joyland".

Bildkälla The StoryGraph

På en ö utanför Maines kust hittas en man död. Han har ingen ID på sig, och det ska dröja mer än ett år innan han identifieras, tack vare två idoga reportrar och en kriminalteknikstudent.
Att finna hans identitet visar sig dock vara den enkla delen av mysteriet kring mannen och hans död. Var det en naturlig död? Eller ett brott som är omöjligt att utreda? Eller något ännu underligare?

Det här är en kort bok, och den hade antagligen gått fort att läsa om jag tagit mig tid för den. Nu hade jag så mycket annat för mig förra veckan, att den blev liggande både en och två dagar, men dryga 160 sidor King borde gå rätt så fort för den som vill läsa något litet och snabbt.
Boken är en sådan där någon eller några berättat en spökhistoria, eller ett mysterium, för en villig publik. I det här fallet är det två reportrar som berättar för en journaliststudent om det underliga fallet med Colorado kid, som hände på ön nästan 30 år tidigare. Det förekommer således avbrott för att fixa kaffe och gå på toaletten, så själva gåtan tar inte upp så mycket utrymme i boken. Däremot fina relationer, och en dos av medmänsklighet.
Jag tyckte aldrig att det blev värst spännande, men lite intressant var det ändå. Funkar bra som en godnattsaga.

"The Colorado kid" fick 3/5 i betyg av mig.

Tom liten grej

Inte så värst mycket den här månaden, bara fem förpackningar sedan sist. En del som tar slut snart, men det hann inte hit den här gången.
Bara favoriter som tagit slut sedan sist.

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Om jag redan börjat på en ny likadan? Självklart.
Betyg 5/5

Mask me up. Foot peeling mask.
Parfymfri fotmask som får sitta på en halvtimme och sedan väntar man några dagar, i mitt fall fyra, och så - hoppsan hallå! - börjar fötterna flagna bort alla de döda hudcellerna. Kvar blir lena fossingar, och jag kommer absolut köpa på mig den här fotmasken, eller en liknande, igen. Hittade den på Normal.
Betyg 5/5

Holika Holika. Aloe soothing essence. 50+ spf. Face. Waterproof.
Behöver jag säga mer än titeln? Kanske att det här är den bästa solskyddsprodukten för ansiktet jag någonsin testat, och att jag så klart redan börjat på en ny tub. Spf är en del av min hudvårdsrutin för dagen, och borde vara samma lika för dig också. 
Betyg 5/5

Pixi. Botanical Collagen Tonic.
Den här tycker jag så mycket om att den har hittat hem till mig igen. För tredje gången, om jag inte minns helt uppåt väggarna. 
Betyg 5/5

It's skin. Rose. Moisture & vitality mask sheet.
Ytterligare en favorit, den här gången bland arkmaskerna. Och inte bara för att jag fullkomligt älskar rosdoften på den här. Huden känns mjuk och återfuktad efter användning, och jag köper den gärna igen.
Betyg 5/5

Sett på TV: The Rookie, säsong 3

Spoilervarning på TV-avsnitt.

Säsong två slutade med en cliffhanger, och jag kastade mig sålunda över säsong tre för att få se upplösningen. Den tredje är den kortaste säsongen hittills, med 14 avsnitt, och gick alltså hyfsat snabbt att titta klart på. Om säsong tre också slutade med en cliffhanger? Så klart den gjorde. Har redan börjat med fyran. 

Bildkälla Prime Video

Nolan har blivit ditsatt av Armstrong för de brott Armstrong begått. Tillsammans med Harper jobbar han för att rentvå sig själv och sätta dit Armstrong en gång för alla. Det lyckas, men Nolan blir bestraffad med en månads extra tjänst som rookie för att han och Harper gjorde en egen utredning utan klartecken från överordnande. Nolan bestämmer sig också för att sätta sig i skolbänken igen, och äntligen ta sin collegeexamen.
Lucy och Jackson ska snart bli färdiga poliser, och börjar fundera på vad de vill göra med sina poliskarriärer. Lucy har dessutom tagit till sig en ung tjej som bor på gatan, och försöker hjälpa henne komma på fötter igen. 
När Lopez blir befordrad får Jackson en ny handledare, där Jackson snart märker av problematiska tendenser. Profilering och rasism utgör hans nya handledares stil, och Jackson känner behov av att få bort den typen av polis från kåren. Han får betala ett högt pris.
Lopez och Wes bildar familj, då Lopez blir gravid straxt efter deras förlovning. Bröllopsbestyren blir dock överväldigande, och Bradford kliver in som man of honour.

Alyssa Diaz som spelar Angela Lopez blev gravid på riktigt, och den graviditeten skrevs in i handlingen. Lopez har också en ganska lång berättarlinje med en colombiansk knarkdrottning som kallas La Fiera. Av någon anledning måste denna La Fiera åka till Los Angels titt som tätt och nu när Lopez befordrats blir det ofta hennes uppgift att jobba med henne, något som spiller över även i Lopez privatliv. Och det är även här den stora cliffhangern över till säsong fyra sker.
Den tredje säsongen har fått mycket kritik för att vara "woke", då den behandlar svåra ämnen som polisbrutalitet och polisens behandling av icke-vita misstänkta. Säsongen släpptes våren 2021, mitt under en tid med masker och Black Lives Matter-protester. Att då tycka att serien är "woke" när den behandlar dagsaktuella händelser säger mer om den som uttryck åsikten, än om själva serien. Jag tycker det är bra att serien inte bara handlar om högprofilerade brott med massa raffel, utan också kan visa att polisen kan hjälpa till även på gräsrotsnivå. För att bygga upp ett nytt förtroende, förhoppningsvis. 

FredagsFilmen: The Commitments

Fortsätter nostalgiblicka mig tillbaka till mitt 1990-tals många biobesök. "The Commitments" var en sådan där självklar film, som alla i min bekantskapskrets såg minst en gång. Jag hann se den tillsammans med min pappa också, under ett besök hemma, något år innan han gick bort. Ganska underbart att se honom bli småkär i en film som handlar om musik från hans egen ungdom, fast i ett nytt koncept. För här är det soul för hela slanten.

Bildkälla Rotten tomatoes

Jimmy Rabbitte upptäcker att hans hemstad Dublin, Irland saknar ett bra soul-band. Han tar på sig rollen som manager och skapar "The Commitments". Lite kontroversiellt kanske, att idel vita ska spela musik som skapats av färgade, men det finns sätt att kringgå det också. "The irish are the black of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the North Side Dubliners äre the blacks of Dublin. So say it once, say it loud. I'm black - and I'm proud!"
Det ska dock visa sig att det inte är helt lätt att hålla ihop ett gäng ganska nya vänner, med egna starka viljor.

Alltså. Ord kan inte riktigt beskriva hur mycket jag tycker om den här filmen. Musiken gör en stor del av den, såklart, men berättelsen bakom framträdandena är också så där härliga att se att det bara blir lite varmt i hjärtat. Det här är roligt, dramatiskt och en stor kärleksförklaring till soul. En film som är på min absoluta topplista. Så. Bra. 

"Juvenilia" av Charlotte Brontë

Tänk dig att du skulle bli en världsberömd författare. Tänk dig sedan att efter din död så kommer alla dina dagboksanteckningar och gamla skoluppsatser, eller den där novellen du skrev när du var 12 år och gömde i en byrålåda, att dyka upp och granskas i sömmarna av litteraturvetare världen över. En mardröm? Ändå är det just precis en sådan bok jag precis har läst, med Charlotte Brontës tidiga texter. Mer intressant än bra, kan vi sammanfatta det.

Bildkälla The StoryGraph

Om man redan vet lite om syskonen Brontë och deras författarskap, så är man troligen redan medveten om den fantasivärld de skapade tillsammans. Anne och Emily hade sina delar av denna värld som de skrev berättelser om, och Charlotte och brodern Branwell hade sina, och ibland samarbetade de alla fyra. Dessa fantasivärldar befann sig i Afrika, och var befolkade med den ena karaktären mer aristokratisk än den andra i ett mycket rikt, och smått förvirrande, persongalleri. Landskapen påminner mer om de i England än hur det verkligen ser ut i Afrika, och här finns sällan skådade rikedomar.
I boken "Juvenia" samlas sex av Charlotte Brontës ungdomsverk från 10 av hennes levnadsår. Det första skrev hon när hon var endast 13 år gammal, och boken avslutas med långnovellen "Henry Hastings" som hon skrev när hon var 23 år. Här finns även några korta dagboksanteckningar som ger uttryck för Charlottes längtan efter något annat än det hon just då hade, en lärarinnetjänst på en skola där hon själv varit elev. 
Det går att i de här berättelserna se fröet till den författare hon skulle bli, både i stil och personporträtt. En liten glimma Jane Eyre här, lite Lucy Snowe ("Vilette") där. Redan tidigt visar hon att hon kan bygga upp en berättelse, och det är en ganska mogen ton i handlingarna - om jag jämför med mina egna skoluppsatser och deras "sen så". 
Däremot blir det segläst. Till skillnad från de starka kvinnoporträtt hon senare skulle skriva, så är kvinnorna här oftast ömtåliga väsen, och männen är de viktigare karaktärerna som får bära berättelserna. Det är svårt för mig att lägga handlingen i Afrika, där de här fantasivärldarna befinner sig, eftersom de känns så typiskt engelska. Särskilt då i någon sorts högaristokratisk värld, där det kryllar av kungligheter och juveler mest överallt.

Boken är alltså mer intressant än bra, men jag tycker ändå att "Juvenilia" förtjänar betyget 3/5.
Dessutom - borde inte det här räknas som fantasy? Jag tycker det i varje fall.

Hårtvätt-Dagens

 

Låt: Eftersom jag mellan varven jobbar med klassplaner, så sitter jag och gnolar på olika mantran. 
Outfit: Grå tröja och blå leggings från H&M. 
Smink: Nej.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Inget.
Läser: Månadsbokar mig med "Yoga från insidan" av Josephine Selander. Liten aning kvar i Charlotte Brontës "Juvenilia", och sedan planerar jag att läsa lite Stephen King.
Frukost: Te, macka med ägg, ost och kalkon.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag: Pasta med krämig citronsås, och lite mozzarella som behöver ätas upp.
Pryl: Min röda Kitchen Aid artisan. Fast att den är från USA. Fick den trots allt när jag fyllde 40, och det är snart 14 år sedan. Dessutom bra deghjälp nu när jag bakar så mycket.
Motion: Yoga, motionscykel. Och en promenad för att få lite frisk luft också.
Kvällsnöje: Krama älskade maken och klappa på katten. Ta det lugnt, med andra ord.
Att tillägga: Håret var inte i närheten av torrt på bilden här ovan.

Sett på TV: Dune: Prophecy, säsong 1

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Är vi egentligen förvånade över att det i kölvattnet av succén med "Dune"-filmerna även skulle dyka upp en och annan TV-serie. För jag är det inte. Först ut är "Dune: Prophecy" som hade premiär på Max i november, och nu är förnyad för en andra säsong.
Serien utspelar sig 10.000 år innan händelserna i filmerna, och handlar om Bene Gesserits tillblivelse.

Bildkälla Hollywood reporter India

Åttio år efter att en allians av människor besegrade de tänkande maskiner som höll på att förgöra dem, kämpar två av systrarna Harkonnen för att behålla familjens makt. De är båda anslutna till Systerskapet, där Valya är abbedissa och Tula hennes trogna tjänare.
Inom systerskapet verkar allt vara i sin ordning, men när deras inflytande i den kejserliga familjen Corrino hotas, och en syster mystiskt dör på ett våldsamt sätt, börjar tron om att en gammal profetia är på väg att uppfyllas uppstå. För att komma till problemets kärna utför de en ritual, som kommer kasta nytt ljus på sådant som hände i systrarna Harkonnens yngre år.

Det här är en visuellt vacker serie, men den kändes (i mitt tycke) alldeles för lång. Efter mer än 6 timmar har vi äntligen fått berättat sådant som hade kunnat berättas på halva den tiden. Med andra ord tyckte jag att det här var ganska segt, och ofta långtråkigt. Vissa karaktärer tyckte jag även var så jobbiga att jag inte riktigt orkade med dem och vad de hade för sig. Det slutar dramatiskt, och det finns många frågetecken att räta ut när sista bildrutan den här säsongen är visad. På så sätt är det bra att det ska komma en säsong till, men med tanke på hur lång produktionstiden är på den här serien så kommer det säkert dröja så pass länge till dess att jag inte kommer minnas vad den här första säsongen handlade om.

En serie för den som älskar science fiction i allmänhet, och "Dune" i synnerhet. Det finns bra saker i serien, och jag kommer titta vidare. Men en liten aning mer handling och mindre långa passager vore önskvärt.

"Skärvorna" av Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis är mest känd för sin roman "American psycho", som jag läste när det begav sig på 1990-talet. Och den var ganska vidrig. Jag tror att jag kan ha läst en bok till av honom, men jag vet inte vilken i så fall. Och nu har jag läst hans autofiktiva roman "Skärvorna" som blivit hyfsat omskriven.

Bildkälla The StoryGraph

Hösten 1981 går sjuttonåriga Bret sista året på high school, på en privatskola i Los Angeles. Han vill gärna ligga bra till i den sociala statusen på skolan, men bryr sig annars mest om film, böcker, sex och droger. Dessutom har en stark fascination för seriemördaren Trålaren, som riktat in sig på ungdomar i staden.
När en ny elev, Robert, börjar i klassen blir Bret snabbt misstänksam mot honom. Hans berättelse om varifrån han kommer verkar inte stämma.
När en klasskamrat försvinner och sedan hittas död, tror sig Bret veta vem som ligger bakom dödsfallet, och vem Trålaren verkligen är.

Det här är en sådan där bok som inte var direkt dålig, men den var samtidigt inte bra. Den känns väldigt kall i tonen, och jag tyckte det var jobbigt att skilja författaren Bret från den här bokens fiktiva Bret. Just det han gett sin huvudkaraktär sitt eget namn gör att jag ofta undrar vad i den här boken som är sant, om ens något. Det är inte första gången han använder sig själv som romankaraktär, och min gissning är att det finns korn av sanning i just karaktären med hans namn, men allt annat är hittepå. Hoppas jag i varje fall.
Det är en moraliskt grå berättare vi har här, och i slutet på boken lämnas fler frågor obesvarade än besvarade. Vi vet inte om det som händer verkligen har hänt, eller om det bara är i bok-Brets fantasi det mesta utspelar sig. Den är nämligen välmarinerad i både alkohol och droger, och ofta verkar han vara så inne i ett eller annat rus att han inte vet riktigt själv vad som händer omkring honom.
Boken är också väldigt explicit. Både i sina skildringar av sex, som ändå känns känslokalla, och i sina skuldringar av våld. Det förekommer också många otäcka skildringar av djur som plågats, och jag tillhör skalan som ibland kollar in sidan "Does the dog die" för att slippa bli ledsen, så det var nog det jag hade svårast för. 
Boken var ändå spännande, trots mina invändningar, och jag plöjde den sista halvan rätt så fort. Jag skulle däremot inte vilja säga att den är lättläst eller snabbläst, för det är mycket som händer som gör att jag behövde pausa lite för att hämta mig. Kanske inte direkt en bok som letar sig in i drömmarnas rike, men snudd på. Den innehåller också flera repetitioner, där samma sak berättas igen nästan ordagrant. Som en déjà vu, snudd på. Ibland var de ganska tätt på varandra, ibland kunde de komma ganska långt isär. Just den detaljen kunde jag tycka kändes lite konstlad.

Så. Saker som var bra, och saker som inte var det. Saker som gav mig avsmak, och en massa musik jag känner igen och gärna lyssnar (om) på.
Mitt betyg på "Skärvorna" blev 3/5.