Sett på TV: Bron, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det är faktiskt så länge sedan jag tittade klart på säsong 2 av "Bron" att jag nästan är klar med säsong 3, samt delvis har glömt vad jag såg i säsong 2. 
Säsong två tog vid mer än ett år efter händelserna i säsong ett, och Saga Norén ska återigen samarbeta med sin danska kollega Martin Rohde.

Bildkälla SVT Play

När ett skepp går på grund mot Öresundsbron kallas Sara Norén från Malmöpolisen in. Skeppet är övergivet, men ombord hittas fem fastkedjade ungdomar. De visar sig vara smittade med lungpest, och snart dyker en film upp på nätet med en fyra personer i djurmasker som tar på sig dådet. När rapporter om förgiftningar börjar strömma in, faller misstankarna på att gärningsmännen är klimataktivister, och de varnar för att det här bara är början och något större kommer ske.
Samtidigt har Martin svårt att komma över sonen August död, och han har separerat från Mette. För att få hjälp med de nyfödda tvillingarna och de andra barnen har Mette anställt en barnflicka som Saga inte har mycket till övers för.
Saga har nyligen blivit sambo med Jacob, men hon tycker att det är svårt att vara en bra flickvän, och det känns konstigt att plötsligt dela sitt utrymme med någon annan.
Martin funderar mycket på Sagas bakgrund, och begär ut gamla handlingar från hennes lillasysters självmord.

Jag är glad att jag fortsatte titta, även om jag var lite tveksam efter den första säsongen. Den här andra var bättre, även om jag fortfarande inte riktigt tror på att Saga som skulle fungera som polis på det sätt som visas här, i verkligheten.
Det är många sidohandlingar även den här säsongen, och ofta är de bakgrund till någon eller något som är relevant för det huvudsakliga fallet. Även om mönstret känns igen, och det i och med det går att pussla ihop i förväg varför det berättas som det gör, så blev jag ändå till viss del mycket överraskad av vissa saker i slutet. 
Snart klar med säsong tre, som sagt, si vi återser Saga Norén snart igen.

FredagsFilmen revisited: Frankenstein

Det var inte superlängesedan jag skrev om filmen "Frankenstein" som jag ivrigt väntade på att den skulle komma. I september var den FredagsFilmsämne senast, och när den väl dök upp på Netflix var jag hyfsat snabb på att göra den till filmkvällsfilm.

Bildkälla Fangoria

Det danska skeppet Horisont kämpar desperat för att befria sig från isarna på Nordpolen. Oväntat träffar de en svårt skadad man på isen, som är jagad av en obeskrivlig varelse. Först när varelsen oskadliggjorts kan den skadade mannen berätta sin historia. 
Victor Frankenstein visade tidigt stor talang för medicin, och han forskar i metoder för att förlänga liv - eller till och med återskapa det. Med hjälp av en rik finansiär kan han gå helt upp i sin forskning, men han blir distraherad av finansiärens brorsdotter Elizabeth, tillika hans brors fästmö.
Hon verkar lika fascinerad av Victor som han är av henne, men när hon upptäcker varelsen han skapat, och ser hur han behandlas, så skiftas något mellan dem. Snart är fiendeskap det enda som återstår.

Det förekommer så klart en hel del gore i den här filmen, vad annat att vänta sig om en film som handlar om en man som bygger en varelse av diverse delar från lik. Men faktiskt var den inte alls så äcklig som jag hade förväntat mig, och den gore som förekom var där av en anledning, och inte bara därför att.
Filmen är också en bra adaption av Mary Shelleys roman, även om vissa delar tagits bort, och vissa andra har tillkommit. Filmen är ändå trogen ursprungsmaterialet då sympatierna i slutändan ligger hos varelsen.
För mig som älskar snygga filmer var filmen en fröjd att se, inte minst Mia Goth och hennes fantastiska klänningar. Jag förutspår Oscarsnomineringar i mask och kostym för den här filmen, och kanske också foto. 
"Frankenstein" blev min favoritfilm i november, så att jag gillade den är ingen hemlighet.
Den finns attstreama på Netflix.

Böckerna jag läste ut i november

Det var otroligt mycket på gnällen att jag hann med att läsa de fyra böckerna som är med i den här lilla högen. Läslusten har återigen varit bristande, och ofta hade jag inte lust eller ork att läsa mer än de sidor jag redan bestämt mig för i månadsboken. Det har även hänt mycket i mitt privatliv som gjort att min fokus har legat på andra saker än böcker, och så måste det få vara.

"Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab var en av årets mest efterlängtade böcker. Toxiska lesbiska vampyrer, med moraliskt grå berättare. Utspelar sig under drygt 500 år och har tre huvudsakliga berättare som vi får veta mycket om. Vissa saker var lätta att lista ut, men jag blev ändå överraskad av en twist i bokens slut. Sådant uppskattas, men boken hade gärna fått vara lite mindre tjatig om vissa saker. Mitt betyg blev 3,5/5.

"Onda flickor" av Alex Marwood blev senaste utlästa boken för läsecirkeln Plejaderna. En ganska bedrövlig bok, om två kvinnor som som barn dömdes för ett mord på en liten flicka. I vuxen ålder möts de igen när flera mord begås. Borde ha varit en snabbläst bok, men var alldeles för tråkig för att bli det. En hel del luckor både i handling och logik, drog ner betyget ytterligare. Plejadernas medelbetyg och mitt betyg blev samma lika, 1,75/5.

"Dracula" av Bram Stoker behöver kanske ingen närmare presentation. Vampyren Dracula vill till England, men blir bekämpad av ett gäng heroiska personer. En brevroman som jag läst flera gånger förut i olika utgåvor, och aldrig riktigt tyckt om. Det funkade dock hyfsat att ha den som månadsbok, för plötsligt höjde jag betyget till 3/5.

"Gerald's game" av Stephen King blev novembers favoritbok. Jag hann läsa ut den i november med några timmar till godo. Handlingen är ganska enkel. Äkta paret Jessie och Gerald försöker krydda sexlivet med lite bondage med handklovar, den här gången i det ensligt belägna sommarhuset. Problem uppstår när Gerald plötsligt dör, och Jessie behöver komma på ett sätt att ta sig loss. Betyget blev 4/5

"Gerald's game" av Stephen King

"Gerald's game" är en del av min omläsning av Stephen Kings böcker. Det är i runda slängar 30 år sedan jag läste den för första gången, och en omläsning dröjde alltså ända tills nu. Jag blev så klart inspirerad av att läsa om den redan förra året, när jag såg den utmärkta filmatiseringen av boken (finns på Netflix), men eftersom det lockade allra mest att läsa om den på engelska så behövde jag skaffa boken först. Nu är det gjort, och kompisboken "Dolores Claiborne" ligger och väntar i olästa högen.

Bildkälla The StoryGraph

Jessie och hennes man Gerald har begett sig till sitt ensligt belägna sommarhus för ett sexuellt äventyr. När Jessie väl sitter fast med handklovar i sängen känner hon dock att hon inte längre har lust att leka Geralds lek. Då händer det som inte får hända - Gerald får en hjärtattack och dör.
Fastkedjad i sängen och oförmögen att ta sig loss blir Jessie alltmer desperat. Och med desperationen kommer rösterna och minnena upp till ytan, sådant som Jessie kämpat hårt med att trycka undan. Dessutom lyckas en hungrig hund ta sig in i huset. Men hunden visar sig inte vara det värsta som kan hända när natten kommer.

Största delen av den här boken befinner vi oss i Jessies tankar. Genom att lyssna på sina inre röster och låta obehagliga minnen komma upp försöker hon hitta en lösning på sitt problem - att ta sig loss. Förutom när Jessie minns saker från sitt liv, befinner vi oss också mest i sovrummet där hon ligger fastspänd. Blir nästan ett skådespel i sig.
Det händer många otäcka saker i boken och den är ofta ganska obehaglig att läsa. Det finns dessutom en del i den som är så läskig och grafiskt beskriven att jag rös och äcklades genom hela läsningen. Han kan det där med att måla upp riktigt läskiga bilder, herr King.
Man kan säga att boken beskriver frigörelse på flera olika sätt. Att sitta fast och inte veta hur man ska ta sig loss och vidare. Se där, även skräckens mästare kan ha fina budskap i sina böcker.

Betyget på "Gerald's game" blev 4/5.

"Dracula" av Bram Stoker

Varför gjorde jag så här? Köpte ännu ett exemplar av en bok jag redan har och har läst flera gånger, och dessutom aldrig riktigt gillat? Två anledningar. 1, det här är en nyöversättning. 2, jag ville ha med den i min samling över klassiker från Sjösala förlag, med de vita pärmarna. 
Eftersom att jag vet med mig att det här inte är en favoritbok var jag lite smart den här gången och valde att läsa den som månadsbok. Det blev ändå 17 sidor om dagen hela november, så det är ingen tunnis vi talar om, straxt över 500 sidor.

Bildkälla The StoryGraph

När Jonathan Harker skickas av sin advokatfirma till Transsylvanien, möts han av vidskepelse och skräck från lokalbefolkningen när han berättar att han är på väg till greve Draculas slott. Dracula vill bosätta sig i London, och Harker är där för att hjälpa till att upprätta rätt handlingar.
Greven beter sig dock underligt och håller ovanliga tider. Harker misstänker snart att något ondskefullt är i görningen, och misstankarna förstärks när han finner sig fången i slottet med tre förföriska kvinnor som vill dricka hans blod.
I England väntar hans fästmö Mina på besked om Harkers återkomst. Hon spenderar tid med sin vackra väninna Lucy i Whitby när ett skepp går på grund i stadens hamn. Efter det blir Lucy orolig och börjar gå i sömnen, och snart insjuknar hon i någon sorts blodsjukdom. När Mina kallas bort försämras Lucys tillstånd snabbt, och en av hennes friare, dr John Seward, kallar in sin vän och mentor dr van Helsing för att få klarhet i vad som drabbat Lucy.

Romanen om Dracula handlar egentligen väldigt lite om Dracula och vampyrer, trots sin titel. Här är det mest bekämpandet av vampyrer, och då så klart allra mest Dracula himself. Efter att Jonathan pratar med honom i slottet är han själv dock med förvånansvärt lite, mest som en drivkraft för att visa upp modet hos de fem tappra män som ska försvara Minas heder.
Boken berättas helt genom dagboksanteckningar och brev, och jag upphör aldrig att förvånas över hur detaljrika dessa brev och dagboksanteckningar är. Ingenting missas, minsta ord eller gest finns med. Känns sådär troligt, och har alltid varit en stor del av varför jag inte gillar den här typen av berättargrepp i romaner. Ett och annat brev går an, men de skrivs sällan så nyansrikt som det görs här. Eller gjorde man så när man skrev brev i slutet av 1800-talet? Jag levde inte då, så jag vet inte.
Boken har genom åren hyllats som en stor gotisk roman fylld med skräck och sexualitet. Att "Dracula" fortfarande bidrar starkt till vampyrens popularitet i olika medier är det väl ingen som tvivlar på, och det härifrån som den mesta vampyrmytologin hittar sin källa - som i sin tur är väl förankrad i gammal folktro och skrock.
Sexualitet utforskas också, genom utbyte av kroppsvätskor i form av blod. Vidare värst sensuellt blir det dock inte. Draculas gärningar kan närmast ses som våldtäkt, för han frågar knappast vare sig Lucy eller Mina om lov innan han börjar slafsa. Förförelsen av Jonathan och blodtransfusionerna Lucy får kan på samma sätt ses som polyamorösa affärer, även här med diffust samtyckte eller total avsaknad därav. 
Skräck då? Kanske inte så väst, i varje fall inte enligt mig. Jag tycker nämligen inte det är värst otäckt att Renfield äter spindlar, eller att läsa noga skildringar av resor med olika färdsätt, eller ett ständigt sökande efter lådor med jord att förstöra för Dracula. Tänk om han hade tagit med sig fem lådor i stället för 50, hur mycket kortare hade inte den här romanen blivit då.
För mig funkade det dock bra att läsa "Dracula" i ett långsamt men bestämt tempo. Det kan bero mycket på nyöversättningen av Erik Thompson också, att jag inte hade horribelt tråkigt när jag läste boken den här gången - bara ganska tråkigt. Jag uppskattar ändå vad boken gjort för vampyrgenren, och om man gillar vampyrer är det här en måsteläsning.

Jag höjde till och med mitt betyg på "Dracula" den här gången, och gav den 3/5.

Novemberfavoriter

Inlägg på en söndag!? Jo, så får det bli när en söndag också är sista dagen på en månad, och jag har gett mig attan på att månadens favoriter ska in just den sista dagen varje månad. Så här är vi nu. Första advent och hela konkarongen. Tänkte jag fira med lite gofika och att tända adventsljusstaken och äntligen få upp lite julpynt i vrårna. Men innan dess - favoriter.

Månadens katt. Här med goseräven Buldak von Schinkelberg.

Bok: Det har gått väldigt trögt med läsningen den här månaden. Bäst är ändå "Gerald's game" av Stephen King, även om jag har några sidor kvar att läsa.

Film: "Frankenstein". 

TV: "C.B. Strike"

Nagellack: Seize the crown från Essie. Men det var faktiskt inte helt lätt att välja.

Skönhet: Fukt, fukt, fukt. Och så lite mera fukt. För nu börjar det bli rejält torrt - och kallt - och min hud skriker efter fukt. I form av vatten från insidan, och goda varma drycker, men också som lotion och oljor. Ös på bara!

Extra speciell rolighet: Barnens ena kusin har UF-verksamhet, och den här månaden har de varit med på en matmarknad där jag hade möjlighet att köpa både fudge och kakor. Och glögg! Värmde fint i det kalla regnet.

Favoritinlägg: Årets önskelista.

Novembers nagellack

Det här kommer lite se ut som ett reprisinlägg från i torsdags, då tre av lacken från då finns med även här. Plus ett annat, vilket betyder att jag målade naglarna otroliga fyra gånger i november. Lite mer än det enda från förra månaden.
Så här har jag prytt naglarna sedan sist.

Depend O2, #5198 Dress your finest
I höstas kom Depend med en sådan där rolig kollektion där villhovet av hela rasket om åtta lack blev väldigt stort. Det första av dem att lackas med blev det här rosalila kromlacket. Inte helt snällt att lacka med, och jag kunde gott ha lagt på ett lager till för att täcka upp lite bald spots. Nu syns de mer på bilden än vad de gjorde på riktigt, så ingen större skada skedd. Lite som vanligt med kromlack så syns alla nagelns skavanker. Men färgen är fin.

Essie, Tempted with envy
Från Snövit-kollektionen kommer den här lila skönheten med olikfärgat skimmer. Även här hade det inte skadat med ett lager lack till för att få mer tryck i färgen.

Essie, Brave & true
Kungligt blått jellylack. Så väldigt snyggt i all sin enkelhet.

Essie, Seize the crown
Väldigt mörkt grönt lack med skimmer i blå nyanser. Syns tydligast i flaskan, på nageln upplevde jag det som mer grönt över i blått. I varje fall väldigt snyggt. 

FredagsFilmen: The Philadelphia story

Sista filmen ut i tema svart-vitt är en komedi från 1940 med Katherine Hepburn, Cary Grant och James Stewart.  På svenska fick den heta "En skön historia" men i original heter filmen "The Philadelphia story".

Bildkälla Papercut

Tracy och Dexter gifte sig alldeles för impulsivt och efter ett stormigt äktenskap var skilsmässan ett faktum. Nu har det gått två år och Tracy står i begrepp att gifta om sig med George. Han är nyrik, till skillnad från Tracy som kommer från en förmögen familj, och försöker sig på en politisk karriär.
Bröllopet ska ske på Tracys familjegods, och dagen innan vigseln dyker några överraskande gäster upp - bland dem Dexter. Dexter arbetar numera som reporter på Spy magazine, och ska med sina kollegor Mike och Elizabeth rapportera om bröllopet för att försöka begrava en skandalhistoria om Tracys far. Tracy anar dock att något är i görningen, och snart är kalabaliken igång.

Här är det romantisk komedi på riktigt. En rolig och mysig berättelse med utmärkta skådespelare och en lagom invecklad komedi.
Det var länge sedan jag såg den (nu igen) men jag tyckte att den hade hållit för tidens tand redan då. Filmen vann två Oscars, för manus (Donald Ogden Stewart) och bästa manliga huvudroll (James Stewart). För oss som älskar klassikerna är den alltså väl värd en omtitt. 

Essie, Snow White

Att det har gjorts en live-action re-make av Disney's klassiska "Snövit" är det dock inte många som missat. De gillar tydligen mer att göra live-actionversioner av sina klassiker än att försöka komma på något nytt och fräscht. Känns igen från hela filmvärlden känns det som.
Nog om detta, för nu är det inte filmtajm, utan det ska handla om nagellack. För till filmen "Snow White" dök det upp en kollektion med åtta nagellack, från ett av favoritmärkena - Essie. Att det sedan skulle ta ett drygt halvår för mig att lacka igenom hela kollektionen beror endast på att jag har haft annat för mig än att måla naglarna. Tydligen. Men här är de i varje fall, i den ordning jag bar dem.

Good things glow är nog egentligen tänkt som ett topperlack, för det tog tre lager för mig att få till den här täckningen. Det är nämligen ett klart lack med massor av skimmer i guld. Den där gula guldnyansen som man kan hitta i Snövits kjol. Jag trivdes väldigt bra i det här lacket, och bar det lite lägre än planerat. Det slets nämligen på ett smickrande sätt, och är man lat (som jag är) så fick det sitta kvar trots att det var slitet.

No prince needed var det lack från kollektionen jag kände minst sug efter när jag såg det i flaskan. Där såg det nämligen ut att vara plåsterbeigerosa, och det är ju så där lagom kul. Det var därför en trevlig överraskning när det visade sig ha en trevligt glossig gammelrosa nyans. Det blev ett lack att trivas i.

Reclaim the mirror bjöd på den motsatta reaktionen. I flaskan såg det ut att vara silvrigt beige, och det översattes till viss till till naglarna, med en trevlig svärta i kanterna. Men formulan var bedrövlig. Frostig, svårlackad och eftersom mina naglar har diverse defekter så blev de extremt tydliga med det här lacket. 

Fiercest of them all hade mått bra av att få hamna ovanpå något annat lack, helst ett matchande eller ett mörkt. Det här är nämligen tre lager, och det behövdes för att få de där rosaskiftande flakiesarna att synas överhuvudtaget. Basen är väldigt skirt rosa, så att bygga upp det till helt opakt skulle nog kräva massor av lager. Jag trivdes ändå bra i det såhär med. Ibland är det skönt med lite diskretare naglar som det ändå händer något busigt i.

Just take a bite är kollektionens äppelröda lack, här även med ett guldigt skimmer som gav lacket det där lilla extra, som en glöd i det. Det är en ganska ljust röd nyans, som tippar över åt både det rosa och det orangea hållet, så kanske är korall en mer riktigt färgbeskrivning. Och lite som vanligt med röda lack så trivdes jag väldigt bra med det här på naglarna.

Tempted with envy är sjusärdeles tjusigt, vill jag lova. Det hade inte skadat med ett lager till av lacket, men ibland har jag inte tålamod. Tydligen. Lacket är tjusigt rödlila och har skimmer/mikroglitter i  lite olika färger, där jag tydligast såg blått och rosa.

Brave & true är det blå lacket, för det går knappast att ha en Disney-Snövitkollektion utan att ha ett blått lack. Det här var en squishig jelly i kungsblått. Väldigt trevlig färg, om än lite svår att få bort när det väl var dags. Nu var inte det värst oväntat, vissa lack vet man från början kommer färga av sig.

Sieze the crown blev sista lacket ut i den här kollektionen. Ett otroligt vackert mörkgrönt lack med skimmer i olika blå nyanser, även om de framträder även som gröna väl på nageln. Återigen med nästan lite svärtade kanter. Mycket snyggt.

Summa summarum en trevlig kollektion med passande färger på lacken. Jag saknar bara ett rejält mörkrött, och kanske ett svart och någon form av vitt. Filmen heter trots allt "Snövit"...
Men eftersom man inte ska klaga så gör jag inte det. Jag tyckte om alla lacken, med undantag för Reclaim the mirror. Förvisso fin färg, men i övrigt bedrövlig. Det är lättare att välja ett bottennapp än en favorit den här gången. Kanske Take a bite? Eller Sieze the crown? Eller?

Plejaderna om "Onda flickor" av Alex Marwood

Spoilervarning under betygen.

Bokträff med hundar och betydligt mer snack om andra saker än boken vi skulle avhandla. För ibland är inte boken det mest spännande som händer i våra liv, och det här var ett sådant tillfälle. God fika fick vi i varje fall, och en och annan hundslick. Samt rådjur på vägen på vägen hem, men det hoppade som tur var tillbaka dit det kom ifrån och fortsatte inte vidare upp på motorhuven. Det hade lagt en hel del sordin på en i övrigt trevlig dag.

Bildkälla Goodreads

För 25 år sedan dömdes två unga flickor för mord. Nu möts de igen av en slump, då den ena rapporterar om flera mord i en kuststad, där den andra hittat ett av offren.
Kirsty har blivit journalist och lever med sin make och två barn när hon blir ombedd att rapportera om morden. Där möter hon städaren Amber, och de inser snabbt vidden av den fara de befinner sig i. Med sina nya liv och nya identiteter har de mycket att förlora om någon skulle känna igen dem.

Det här borde ha varit en snabbläst bok, med korta kapitel och ett bläddervänligt upplägg. Nu var den inte det. Dels för att den var så tråkig, men också för att den var så förutsägbar. Kan ha bidragit till att den kändes tråkig, förvisso. Det finns inga karaktärer att tycka om, och vi gillande inte allt smusslande som förekom. Det var inte svårt att lista ut vem som skulle vara gärningsman, även om författaren försökt placera ut en och annan red herring. De gick dock snabbt att avslöja. Alla trådar knyts inte heller ihop, och kan kännas direkt onödiga. Varför är det ens med om det inte händer något med det.
Vad som hände för 25 år sedan får vi också ta del av i tillbakablickar från den dagen. Dessa berättas i avsnitt med kursiv stil som anges med klockslag, och med tanke på i vilken hattig ordning de anges var det tur, för annars skulle det vara svårt att förstå vad som hände.
En av oss framlade att det hade varit en bättre idé att bara koncentrera sin berättelse på just de händelserna, och fördjupa sig i det, för det var där det var lite intressant. Det kändes som att fallet inte utretts ordentligt och att mer skulle gått att finna. Som vuxna blev dock Kirsty/Jade och Amber/Bel mest ena riktiga gnällkärringar som mest tyckte synd om sig själva och hade hemligheter för människor de påstod sig älska. 
Det var också för många karaktärer som fick komma till tals i egna synvinklar, och det kunde bli svårt att hålla reda på vem som var vem och varför de skulle vara relevanta för berättelsen.

Betygen på "Onda flickor" hamnade mellan 1 och 2,5. Medelbetyget blev 1,75/5, vilket också var det betyg jag gav boken.

Spoiler! Vill du inte läsa böcker där hundar blir dödade helt i onödan/för shock value, så kan du hoppa över den här. Om du inte redan blivit avskräckt.

Decembers bullet journal

Dags för årets sista sidor att bli tillverkade i min bullet journal, för nu är det snart december - med allt vad det innebär. Jag har önskemål för 2026, men det är inte säkert att jag kommer få som jag vill då den färg jag helst vill ha verkar vara slutsåld precis överallt. Och dessutom - börjar jag tröttna? Jag känner mig i varje fall hyfsat oinspirerad, så jag skulle kanske behöva ändra på något? Dags att börja tråla efter inspiration, kanske.

Att jag känner mig oinspirerad kommer synas på de här sidorna. Till exempel var det enda jag visste när jag skulle börja tillverkningen, att jag ville ha blått. Då blev det det här snöiga landskapet, som jag hade förra året också. Bara det känns ju lite tråkigt. Tejpen kommer från Willwa, som även har washi med veckodagar och datum som jag petade in här. Pennorna är Ultramarine, 555, från Tombow och en mörkblå från Stabilo.
Som vanligt består inledningsuppslaget av en sida att skriva (eller rita, eller klistra) något på, och så en månadsöversikt.

Herrejösses vad mörka färger ghostar i en Leuchtturm1917. Det visste jag redan i och för sig, men här syns det lite extra tydligt.
Kassabok på ena sidan, månadsbok och nagellacksspaning på den andra.

Sedan kommer sidorna för träning. Jag brukar fylla i varannan nederkant i månadens Tombowfärg, av anledningar, men eftersom jag valt en så mörk färg i december så skulle det inte gå att skriva på den så att det syns. Alltså valde jag att markera med lite prickar i stället, och det blev ju jättefult! Kommer störa ihjäl mig på det.
Plats också för yoga med Adriene, som jag sedan en tid tillbaka inte följer slaviskt och bara gör när jag vill. Vilket ändå är ganska ofta. Ofta väljer andra pass än de som föreslås, men jag gillar ändå att ha månadstemat som inspiration.

Här är lite sidor där inspirationen är låg, även om jag fortfarande uppskattar att ha en to-do och en humörkoll. Vanorna däremot. Kommer möjligen bli förändring här. Vi får se. Och här använde jag washin med datum. Gick betydligt snabbare än att skriva själv.

Sista veckosuppslagen 2025 har fått citat från böcker. Den här gången sista raden, meningen eller delen av en jättelång mening (som här) från en bok. Annars ser det ut som vanligt. Som det gjort i flera år faktiskt. Och här har vi också något sådant där som jag funderar på att ändra på nästa år. Sitter och provkladdar i slutet av boken, så får vi se om jag fastnar för något annat. Fram till dess får det här duga - som synes.

FredagsFilmen: Touch of evil

Vi fortsätter det svartvita FredagsFilmstemat med att även fortsätta med Orson Welles. I filmen "Touch of evil", "En djävulsk fälla" på svenska, spelar han en av de stora rollerna, men står också för manus och regi. Huvudrollen spelas av Charlton Heston, i lite ofräsch make up för att kunna spela en mexikansk polis - gift med en vit kvinna (Janet Leigh), gubevars!

Bildkälla Movies anywhere

Mexikanske polisen Miguel Vargas är på smekmånad med sin amerikanska fru Susie, när en bilbomb exploderar i den gränsstad de befinner sig i. Två personer dör, och Vargas intresserar sig för fallet. När en mexikans man blir misstänkt anar Vargas att bevisen mot honom är har placerats ut av polisen, närmare bestämt den rasistiske polischefen Quinlan. 
För att avleda uppmärksamheten från sig själv försöker Quinlan och en av Vargas fiender, gangstern Joe Grandi, kasta misstankarna på Vargas, och de drar sig inte för att dra in Susie i sina planer.

Det är ganska länge sedan jag såg den här filmen senast, tror inte det hänt den här sidan millenieskiftet. Men jag kommer ihåg att den var bra, och att jag störde mig på att vita skådespelare sminkats för att se mexikanska ut. Det fanns säkert mexikanska skådespelare 1958 också, men här känns det som att det var viktigare med stora (amerikanska) namn. Nåväl, det må vara hur som med den saken, filmen är ändå klart sevärd. Även om det så klart hade varit roligast av allt om Orson Welles ursprungliga klippning fanns kvar, och inte den omklippning som studion gjorde. Bland andra Janet Leigh har sagt att Orson Welles vision försvann i och med det.
Filmen finns att streama bland annat på SF Anytime.

Dagens lunch

Här det bara jag som har större problem med att hitta på lunchmat än kvällsmat? Har jag inga rester i kylen (eller frysen) så är det som att hjärnan liksom bara stannar. Och efter ett tag blir man trött på pasta med köttbullar, nudlar, omelett. Det är då det är dags att göra en lunchmacka.

En lunchmacka kan se ut lite hur som helt, men gärna vara roligare än bara en ostskiva eller två. Idag hade jag hembakat bröd (bakar nästan allt bröd själv). På det smör och majonnäs, skivat ägg, picklad rödlök, salt och peppar. På den andra lufttorkad skinka (Parma, men inte) lite smörgåsgurka och balsamicocreme. Vid sidan en liten hög chips och så ett äpple till efterrätt. Är så pass mätt nu.

Men jag har även ätit grilled cheese med äpple, bagel med färskost och kallrökt lax, wraps med falafel, macka med baguetteröra från ICA (kyckling och curry), varma mackor med skinka, grillmacka med allt jag hittar i kylen, BLT och även lyxat till det med räkmacka någon gång. Ibland är det bara fantasin som sätter gränser. Och tillgången på råvaror. Man tager vad man haver, och så där.
Och nu ska jag fundera på vad det blir till lunch imorgon, om jag inte får rester från kvällsmaten.

Wishlist Wednesday: Snart är det jul

Dags att fundera på det där med julklappar, och här är lite vad jag önskar mig.

Bildkälla Pusselbutiken

Det är inte ovanligt att jag önskar mig ett pussel (eller fler) men i år har den här typen av förströelse dessutom utsetts till årets julklapp, så vad kan passa bättre? Och i "The world of..."serien bland pussel finns det ett King Arthur! Nämen va? Villhovet är stort.

Bildkälla Kicks

Den tog slut. Och alltså önskar jag mig en ny burk med Dr.Jart+ Cicapair sovmask. Dryg liten grej, som jag gillat väldigt mycket. Var nästan lite sorgligt när den tog slut. Men kanske en ny under granen?

Bildkälla Adlibris

Jag önskar mig så klart böcker också. Massor av böcker. Bland annat Magnus Västerbros senaste bok som utforskar kärlekens historia. "Kärlekens tid", således.

Bildkälla Tehuset Java

En annan sak man kan vara säker på är att jag uppskattar te. Jag uppskattar också att dricka det där teet i en snygg mugg upphälld från en snygg tekanna. Priset är ganska högt på den här tekannan/koppen med motiv från William Morris, men önska kan man alltid göra.

Bildkälla H&M

Älskade maken och jag har lite olika sovbehov, men vi envisas med att sova i samma sovrum. Som ett led i det kan jag ibland känna att det kanske inte vore så dumt med en sovmask för ögonen, men jag är alldeles för snål för att skaffa mig en. Jag misstänker nämligen att det kanske bara är kul en stund, och att risken att jag stör mig mer än vad den hjälper mig att finna ro, är hyfsat stor. Men som sagt - jag kan ju alltid önska mig.

Och så det vanliga. Fred på jorden, och så där. 

Sett på TV. Bron, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det finns tillfällen där det känns som att jag är sist på bollen, och gällande svensk/danska deckarserien "Bron" är den känslan väldigt stor. Det är först nu jag ser den, nästan 15 år efter det första avsnittet visades.
"Bron" blev snabbt en succé och serien såldes till många andra länder som gjorde sina egna versioner. Tror jag håller mig till den svensk/danska versionen.

Bildkälla Filmtopp

En mördad kvinna hittas mitt på Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Så möts poliserna Saga Norén från Sverige och Martin Rhode från Danmark, när de måste samarbeta för att lösa fallet.

Det visar sig snart att det inte är en kropp som hittats, utan två - delad på mitten. Och snart ger sig gärningsmannen till känna, en sanningsterrorist som med sina handlingar vill peka på fem samhällsproblem. Snart fortsätter han med sitt verk, och dödsoffren ökar på båda sidor gränsen. Frågan är motivet, och varför kan han så mycket om polisens arbete?

Tokhyllad, kan vi väl lugnt säga att "Bron" blev. Och jovisst är det spännande, så där så att jag sträcktittade på de sista avsnitten för att få veta hur det skulle gå. Men samtidigt... Är det verkligen så lysande som det påstås? Jag känner mig kluven där. 
Det är så mycket som jag tycker känns helt osannolikt. Som till exempel att Saga verkligen skulle fungera som polis på det sättet hon beskrivs här. Hon ska helt klart vara autistisk, och jag säger ingenting om att autistiska personer inte skulle klara av att ha ett jobb, inte ens inom polisen. Men verkligen? Ute på egen hand, far kors och tvärs i sin Porsche över bron. Hon är en paragrafryttare och en utomordentlig utredare, men jag gissar att i verkligheten skulle en person med Sagas diagnos ha ett skrivbordsjobb, och inte vara ute i fält och intervjua vittnen.
Både Saga och Martin är också ganska glappkäftade om en utredning som borde vara förlagd med stor förundersökningssekretess. Så går det som det går också.
Genom hela serien förekommer också stickspår som visar sig leda ingenstans eller bara fizzlar ut i intet. Vad var grejen med Charlotte och Göran? Eller socialsekreteraren Stefan? Mer än så kallade red herrings. Tyvärr gjorde det berättargreppet att det var plättlätt att lista ut vem som var säsongens onding, när han väl dök upp. Varför skulle vi annars plötsligt ta det sidospåret.
Motivbilden kändes också en hel del svajig, och med tanke på hur fjuttigt det han egentligen var ute efter, i det stora hela, så krävdes det väldigt många offer för en så pass personlig hämnd.
Det var på vippen att jag valde att sluta här, men ändå. Serien har en viss charm, så jag fortsätter. Om inte annat så för att ta reda på vad det är alla tycker så mycket om. For science.

Saker som tagit slut

Sju tomma förpackningar har det blivit sedan sist. Det mesta är favoriter som fyllts på, men också saker jag säger hej då till av olika anledningar. 

It's skin. Bamboo moisture & fresh. + Olive nutition & firming. Mask sheet.
Två arkmasker har jag förbrukat sedan sist, och båda har varit bra och kommer helt säkert hitta hit igen. Men just nu är de slut, men jag har så klart andra som väntar på att användas. Kanske att jag tyckte snäppet bättre om Bamboo, om inte annat så för att jag verkligen tyckte om doften på den
Betyg på båda 4,5/5

Lush. Sleepy shower gel.
Det är nästan pinsamt hur länge jag har haft den här flaskan i duschen. Tror jag fick den på Mors dag förra året. Jaghar mest använt den om jag kvällsduschat, och det är inte det jag oftast gör. Sleepy har nämligen en ganska kraftig doft av lavendel (bland annat) och det är en doft som sitter i ett tag och som jag ofta sover gott till. Därav dess namn, gissar jag.
Betyg 3/5

Dr. Jart+. Cicapair Tiger grass sleepair intensive mask.
Jag önskar mig en ny i julklapp, för den här är inte billig men dryg och väldigt bra. Ungefär två gånger i månaden drog jag på ett lager av den här gelmasken och sov med den och vaknade med goshud dagen efter. Mjuk, återfuktad - en aning av Askunge-förvandling. Den är som sagt dryg, och en kikärtsstor klick har räckt till mitt anikte. Den kan kännas lite klibbig, men den känslan är helt borta dagen efter.
Betyg 5/5

The Ordinary. Glycolic acid 7%. Exfoliating toner.
Jag har använt den här som toner i ansiktet väldigt få gånger. Som behandling av hårbottnen innan hårtvätt desto oftare, och det är som sådan jag köpt mig den nya flaskan jag redan börjat använda. Det blir tre fyra gånger i månaden på ett ungefär, helt enkelt när jag tycker hårbottnen känns i behov en en extra kick.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream. 
Den här månaden också. Älskar den.
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. Unperfumed.
Ännu en historia som upprepar sig. Älskar den här också.
Betyg 5/5

FredagsFilmen: Den tredje mannen

Tema svartvitt fortsätter, nu med en av mina absoluta favoritfilmer som jag skrivit om många gånger förut, men som faktiskt aldrig blivit fredagsfilm - förrän nu.
"Den tredje mannen" heter så klart "The third man" i original, och är en av de där klassiska filmerna som man absolut känner igen bitar av även om man aldrig sett filmen. Om inte annat så är filmmusiken väldigt välkänd, med Anton Karas på cittra. Men det finns vissa tema som känns igen, och fotot i filmen är minst sagt inspirerande.

Bildkälla Empac

Författaren Holly Martins anländer till Wien på inbjudan av sin gamle skolkamrat Harry Lime, som erbjudit honom ett jobb. När han kommer fram får han dock veta att Harry nyligen avlidit i en underlig trafikolycka. När Holly pratar med Harrys vänner och bekanta märker han att historien inte hänger ihop, och han bestämmer sig för att undersöka saken närmare. 
I efterkrigstidens Wien har de allierade delat upp staden i olika sektioner, vilket har lett till brist på vissa varor och en blomstrande svart marknad. Holly misstänker att det är där svaret på hans frågor finns.

Alltså på riktigt - jag får gåshud av det här. Jag visste redan att jag gillade film när jag såg den här första gången, men här blev gillandet till ren och skär kärlek. Den är så vacker! Fotot är fantastiskt på det där sättet att det känns som att varenda bildruta skulle kunna bli en tavla.
Manuset skrevs av Graham Greene, för regin stod Carol Reed och i de stora rollerna ser vi Joseph Cotten och (min favorit) Orson Welles. Jag akn inte rekommendera den hör filmen nog många gånger. Se den!

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 4 (eller 6)

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

När säsongerna/miniserierna bara är fyra avsnitt långa går det fort, men nu har jag slut på C.B. Strike att titta på. Den kommande säsongen är under inspelning, så jag gissar att jag får vänta ett tag tills den kommer, men gissningsvis någon gång nästa år. 

Bildkälla TV Line

Edie Ledwell, en av upphovsmännen bakom den populära webserien "Ink Black Heart" tar kontakt med Robin för att be om hennes hjälp. Hon har under flera år blivit trakasserad online av någon som kallar sig Anomie, och ber om firmans, och särskilt Robins, hjälp att avslöja vem som ligger bakom pseudonymen. Eftersom firman har fullt upp med andra fall kan de inte ta sig an Edie som klient, men Robin hänvisar henne till andra firmor mer specialiserade på cybersäkerhet.
En kort tid därefter hittas Edie mördad på kyrkogården där serien utspelar sig, och hennes partner är svårt skadad. Robin drabbas av skuldkänslor, och i samråd med Cormoran bestämmer de sig för att i samrådan med polisen försöka utreda fallet. 
Anomie var en av skaparna bakom ett spel baserat på "Ink Black Heart", och hen vände sig mot Edie efter en intervju där hon uttryckte åsikten att Anomie inte riktigt förstått innebörden av karaktärerna. Sökandet efter Anomie pekar på att en högerextrem rörelse är inblandad, och snart blir hoten allvarliga.
Samtidigt dras Cormoran och firman in i hans ex-flickväns smutsiga skilsmässa. Robin hittar en ny lägenhet, och Cormoran har kärleksbekymmer och väldiga problem med sitt amputerade ben.

Här mindes jag handlingen i boken väldigt väl, men det är ändå alltid en fröjd att följa fallet. Men mest av allt fick jag ut mycket av den fördjupade vänskapen mellan Cormoran och Robin, även om den får sig en och annan törn. Nu får också andra på firman ta större plats, och bäst av alla är receptionisten Pat. Älskar hennes rättframma med ändå varma sätt.

Golden-Dagens

 

Låt: "Golden" med EJAE, Audrey Nuna & Rei Ami. Eller Huntr/x från KPop Demon Hunters. 
Outfit: Svarta byxor från My Wear, Beatles tshirt och kofta från H&M.
Smink: Mascara från Essence, läppstift från L'Oréal och ögonpenna från H&M.
Doft: Kanel.
Nagellack: Ingenting, men det blir nog ett Essie-lack snart.
Läser: "Dracula" av Bram Stoker är månadsboken i november. Och inför nästa Plejad-träff läser jag "Onda flickor" av Alex Marwood.
Frukost: Te och äppelkrisp med yoghurt.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag: Varma mackor med salami och ost.
Motion: Så lite som möjligt. Stort behov av en vilodag idag.
Kvällsnöje: Beror på när älskade maken kommer hem. Kanske "The Bear", kanske läsa.
Att tillägga: Älskade maken är på galej med jobbet ikväll, så jag är solokvist. Men jag har ju lilla katten, så det kommer nog gå bra.

"Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab

En av de böcker jag såg mest fram emot att den skulle komma i våras var den senaste från V.E. Schwab, för henne gillar jag. Det dröjde dock ett tag innan jag skaffade den och sedan dröjde lite till innan jag började läsa den och sedan dröjde det ytterligare innan den blev utläst. Jag har helt enkelt inte haft en enorm läslust den senaste tiden, och hittar gärna på andra saker att göra - som att dumrulla på mobilen. 

Bildkälla The StoryGraph

María träffar en mystisk änka i 1500-talets Spanien. Änkan lovar María att hon kan bli vem hon vill och lämna sin krävande make, men hon väntade sig inte att María skulle ta allt - även hennes namn.
Som Sabine färdas hon genom århundradena och får nya vänner bland andra vampyrer. Men vampyrer är inte odödliga, och förr eller senare når döden ikapp dem.
Charlotte är 18 år 1827, och har skickats till London för att uppfostras av en sträng faster. Förhoppningen är att hon ska träffa en lämplig make, när hon på en bal träffar en spännande änka som lovar att lära henne allt hon behöver veta om kärlek, livet - och döden.
Skotska Alice har nyligen börjat på college i USA när hon på en fest träffar en vacker flicka. Efter vad som skulle vara ett one night stand vaknar och märker att hela hennes värld skiftat börjar jakten på Lottie. Allt hon har att gå på är ett namn och ett suddigt foto från festen.
Snart ska tre öden vävas ihop, och inget kommer bli sig likt efter det.

Toxic lesbian vampires, har V.E Schwab mer än en gång kallat den här boken i sina sociala medier, och det stämmer ganska precis det. Till viss del kan jag känna sympatier för de tre vampyrerna vi träffar, men på ett eller annat sätt faller de ofta under läsningens gång. De känns som sådana där opålitliga berättare av både sina egna och de andras berättelse. Moraliskt grå och väldigt ofta toxiska. 
Slutet kom med en lte oväntad twist, vilket jag gillade. Dessutom tycker jag om sätter Schwab skriver på. Det är detaljerat och målar levande bilder av både karaktärer och miljöerna de rör sig i. Boken är uppdelad i flera olika delar där varje del har en av vampyrerna i fokus. Plättlätt att hålla reda på då varje sådan del inleds med deras namn. Vi får ta del av deras bakgrund, hur de var som människor, så väl som deras liv efter att de dött. I Alice delar får vi det mesta berättat i tillbakablickar och Alices tankar. Det är mycket fokus på en älskad storasyster och minnen från den lilla staden i Skottland som hon kommer från.
Det är ändå en del som fattas för att jag ska tycka att den här boken är fantastisk. Den är lite för lång, vilket gör att den ibland känns som att den upprepar sig. Jag tröttnar ganska snart på beskrivningar av hur de äter, för det är liksom tema med ytterst lite variation. Vissa vampyrregler bankas nästan in, så det är svårt att inte lista ut vad som kommer hända i slutändan (eller kanske lite, för jag blev ju överraskad över en sak). Jag hittade även vissa sakfel, som jag som historienörd hakade upp mig på. Som att det dansas vals 200 år innan valsen ens skapades. Kunde ingen av korrekturläsarna hittat det felet? Eller det här med att María dricker choklad innan hon dör. Choklad som dryck blev populärt först 150 år efter hennes död, och innan dess ansågs kakaobönan vara ganska oaptitlig. Man hade alltså inte helt kommit underfund med den när María fortfarande levde, endast 30 år efter att kakaon kom till Europa. Och skulle den ens finnas att få tag på på ett okrångligt sätt på den tiden? Tror kanske inte riktigt det.
Som sagt - stör mig på sådana fel. Massor.

Boken är dock ganska bra, om än inte riktigt så underbar som jag hade hoppats på. Det skulle kunna bli en fortsättning på den här boken, och då kommer jag gissningsvis läsa den också.
Mitt betyg på "Bury our bones in the midnight soil" blev 3,5/5.

Bury my bones in the midnight soil,
plant them shallow and water them deep.
and in my pace will grow a feral rose,
soft red petals hiding sharp white teeth.

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 3 (eller 5)

Spoilervarning på TV-inlägg, som vanligt.

Det går rask med säsongerna när de bara är fyra avsnitt långa och jag cyklar (i stort sett) varje dag. Snart klar med den sista, så fortsättning följer.
Det är lite annorlunda med uppdelningen av de här säsongerna, HBOMax som jag streamar hos kallar "Troubled blood" för säsong 3, nästan överallt annars är det säsong 5. Det är den femte boken i varje fall, "Troubled blood", som drabbades av en del backlash på grund av en kuslig figur där paralleller drogs till J.K. Rowlings minst sagt klumpiga uttalanden om transpersoner. Alltid lika tråkigt när en människa med talang visar sig vara mindre trevlig än vad man hoppats på...
Men! Nu var det TV det gällde.

Bildkälla Apple TV

Cormoran Strike befinner sig hos familjen i Cornwall när han blir kontaktad av en kvinna som ber om hjälp att hitta sin mamma, som försvann 50 år tidigare. Margot Bamborogh var på väg från jobbet på en läkarmottagning till en närliggande pub för att träffa en väninna, när hon spårlöst försvann. Hon antogs vara ett offer för seriemördaren Dennis Creed, men han vägrar avslöja var kroppen finns - om han nu är gärningsmannen.
Firman tar sig an fallet, men varnar klienten för att det kan visa sig vara omöjligt att lösa så här långt efteråt.
Robin ligger i skilsmässa från Matthew, men han drar benen efter sig för att de ska nå en slutsats. Samtidigt har Cormorans moster drabbats av cancer och är döende, vilket gör att Cormoran ofta behöver fara till Cornwall och ansvaret för firman hamnar då hos Robin. Alla deras medarbetare accepterar dock inte Robins auktoritet, vilket ledet till problem på kontoret.

Jag kom ihåg den här boken i stora drag, men jag hade faktiskt glömt exakt vad som hade hänt och varför, vilket gjorde att det här blev en väldigt spännande och intressant säsong. Det finns sam vanligt sådant som tagit bort från böckerna, men på det stora hela är det här en väldigt bra adaption av boken i sig och hela bokserien i synnerhet. Det var fint att få se en närmare inblick in Cormorans trassliga uppväxt, och även att få träffa Robins familj lite mer.

FredagsFilmen: Whatever happened to Baby Jane?

Månadens filmtema är lite samma som i min bullet journal, grått. Alltså klassiska svartvita filmer som jag har sett och älskat.
Dagens film tar även lite upp samma sak som gårdagens inlägg, det om barn i underhållningsbranschen och vad de får utså, samt hur de i vissa fall reagerar när strålkastarljuset vänds bort från dem.
"Whatever happened to Baby Jane?" kom ut 1962, och är baserad på en bok med samma namn skriven av Henry Farrell. Här får väl boken anses ha hamnat i skymundan av filmen, som inte minst blev känd för att huvudrollsinnehavarna, Bette Midler och Joan Crawford, låg i luven på varandra. Något som blev grunden till den första säsongen av TV-serien "Feud".

Bildkälla The unaffiliated critic

Som barn var Baby Jane Hudson en firad stjärna på vaudeville-scenerna, hon var till och med så populär att det gjordes porslinsdockor i hennes avbild. I kulisserna fanns Baby Janes storasyster Blanche, som behandlades illa av sin övriga familj, då allt ljus föll på Jane. 
Senare skulle Baby Janes popularitet minska, och istället var det Blanche som blev en firad Hollywoodstjärna medan Jane förföll till alkoholism. Efter en bisarr trafikolycka, som Jane fick skulden för, har Blanche blivit förlamad. De två systrarna bor nu i ett smått förfallet hus i Hollywood, där Jane tar hand om Blanche, ofta på ganska otrevligt sätt. När Blances filmer återigen blir populära blir Jane alltmer avundsjuk och bestämmer sig för att starta upp sin karriär igen. Men när Blanche bestämmer sig för att sälja huset tar Jane till drastiska metoder för att förhindra försäljningen.

Bette Davis blev nominerad till en Oscar (hennes tionde nominering) för sin porträttering av Baby Jane Hudson. Den fick hon dock inte, men filmen vann för bästa kostym i en svartvit film. 
Filmen återupplivade till viss del karriärerna för både Bette Davis och Joan Crawford, men "Whatever happened to Baby Jane?" skulle bli den enda film de gjorde tillsammans. De förnekade också att någon osämja fanns dem emellan, men vänner blev de inte.
Det här är en bra film, och särskilt intressant att se för sitt kulturhistoriska värde, för oss som bryr oss om sådant. 

Sett på TV: Quiet on set - The dark side of kids TV

Förra året kom en mycket omtalad dokumentärserie ut, som belyser problemen med TV för och med barn. "Quiet on set" kom i kölvattnet av Jennette McCurdys memoarer, "Jag är glad att mamma dog", där hon beskrev sina egna upplevelser som barnskådespelare i en omtyckt Nickelodeon-serie, "iCarly". Självklart nämns det i den här dokumentärserien, men Jennette McCurdy själv medverkar inte.

Bildkälla YouTube

Serien bygger på intervjuer med personer både på och bakom scenen, och när den kom bjöd den på ett par chockerande avslöjanden. Här förekom olämpliga närmanden från producenter och rollbesättare, som i några fall ledd till regelrätta sexuella övergrepp. Att många av Nickelodeons barnstjärnor både då och nu drabbas av mental ohälsa visste vi redan, titta på Amanda Bynes till exempel. Huruvida det enbart beror på händelser bakom kulisserna är svårt att sia om, men man undrar ju.
Serien är bra upplagd, och avslutas med ett sista intervjuavsnitt som spelades in efter de ursprungliga avsnitten sändes. Här får vi ta del av reaktioner på det som avslöjades i serien.
Det är en ganska sorglig bild som målas upp, med illa dold rasism och barn som känner sig pressade att göra saker de egentligen inte känner sig bekväma med. Det förekommer många nidbilder, och mycket som kan tolkas som sexualiserande av de unga skådespelarna. Det förnekas så klart att det var så, men om man ser bilderna så är det svårt att bortse från.
Det är inte utan att jag är glad över att vi inte hade Nickelodeon när barnen var små, så att de slapp utsättas för det här. En svart tid i produktion av barn-tv.

Sett på TV: C.B. Strike, säsong 2 (eller 4)

Spoilervarning på TV-inlägg.

Den fjärde miniserien om Cormoran Strike och Robin Ellacott. Men om man tittar på åren som de släpptes så är det den andra säsongen. Eller så är det bara förvirrande för att det går att vara förvirrande. Jag har valt att kalla mina säsonger på samma sätt som de är indelade på HBOMax, som jag streamar från, och då är det säsong två. Baserad på den fjärde boken, med titeln "Lethal white.

Bildkälla Rotten tomatoes

Robin och Matt har varit gifta ett år och allt borde vara en dans på rosor. Robin kämpar dock med panikångest efter överfallet hon utsattes för året innan, och hon börjar även tvivla på äktenskapet. 
Cormoran har inlett en relation med en ny kvinna, men när hans ex Charlotte åter dyker upp i hans liv börjar han tvivel sätta in.
En dag när Cormoran och Robin kommer till kontoret upptäcker de att någon brutit sig in, någon som fortfarande är kvar och på ett förvirrat sätt berättar om ett mord han tror sig ha bevittnat som barn, och han kan peka ut var offret, en ung flicka, är begravd. Han flyr dock innan Cormoran och Robin får fler detaljer, men det verkar som att det kan höra ihop med ett annat fall de får. En minister är utsatt för utpressning, och han ber firman om hjälp med att skaffa bevis för vem det är som ligger bakom.

Det här var inte den bästa säsongen, för fallet i sig känns snårigt och bitvis långsökt. Ärligt talat tappade jag tråden där ibland, och jag kan kanske tycka att motivbilden var lite i det luddigaste laget. Då är det mer intressant med relationerna, och att se hur partnerskapet mellan Cormoran och Robin växer sig starkare. Det stämmer ganska bra överens med mina tankar kring boken, när det begav sig.
Jag tycker fortfarande att det är bra adapterat, och det var inte direkt oväntat att Charlotte skulle dyka upp igen, hur jobbig jag än tycker hon är och hur lite jag än har saknat henne. I böckerna har hon en stor påverkan på Cormoran, och på så sätt är hon en viktig karaktär, oavsett vad jag tycker om henne.

Oktobers utlästa böcker

Det gick sådär med läsningen i oktober. Jag har inte riktigt haft lust ett tag nu, och det är som det är med den saken. Alltså blev det bara fyra utlästa böcker i oktober, som vanligt utlästa med den första boken överst och så jobbar vi oss neråt från den.

"Den hand som föst höll min" av Maggie O'Farrell blev min favorit bland månadens böcker, fastän att betyget inte blev högre än 3,5/5. Boken berättas i två tidslinjer, med Lexie i den ena som straxt efter andra världskrigets slut beger sig till London för att skapa sig ett nytt liv - ett som hon själv väljer. I den andra tidslinjen har Elina och Ted precis blivit föräldrar, något som väcker dolda minnen i Ted.

"The silent companions" av Laura Purcell fick samma betyg som boken ovan, men blev alltså inte favorit. Mycket för att jag blev besviken på att den inte gav mig de utlovade kalla kårarna, även om jag tyckte att de verklighetstrogna målade träfigurerna som gett boken dess namn var bra creepy. Nygifta och nyblivna änkan Elsie beger sig till sin makes familjegods. Det dröjer inte länge innan mystiska ljud hörs, och snart börjar underliga saker hända som kan ha något att göra med att en häxa misstänks ha bott på godset. Boken berättas i tre tidslinjer, på ett sätt som jag tyckte var lite hattigt. Blev inte heller överraskad av den stora twisten. Så ja, lite besviken.

"Andas" av Joyce Carol Oates handlar om Michaela. Hon och hennes man her precis flyttat till New Mexico då maken insjuknar i en dödlig sjukdom. Michaelas liv har i mycket format av maken, och hon känner nu att hon tappar fotfästet. Bokens första del, där Michaelas man ligger för döden och hon desperat kämpar för honom och tänker tillbaka på deras liv, var ganska bra. I den andra delen där maken avlidit tappar Michaela fotfästet helt och det blir svårt att hålla reda på vad som verkligen händer och vad som är fantasier. Jag tyckte inte om det alls, och borde kanske egentligen slutat läsa den här boken, för jag tröttnade helt på den. Betyget blev därefter, 1/5.

"Hur du tränar yoga hemma" av Howard Kent är en av de första yogaböckerna jag skaffade, när jag började bli nyfiken på 1990-talet. Läste aldrig klart den då, men nu fick det vara dags. Jag förstår varför jag aldrig läste klart den, för den kändes väldigt daterad och tråkig. Satt och störde mig på saker som fula kläder och tråkigt upplägg som ibland var svårläst. Svart text på mörkblå bakgrund är inte så väldigt lyckat. Dessutom visades en del ställningar helt felaktigt, som i att de i det utförandet kan innebära skaderisk. Inte undra på att yoga länge ansågs vara ganska flummigt. Här blev betyget 2/5, men något eget inlägg fick boken inte.

Sett på TV: Interview with the vampire, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg. 

En vit liten lögn i bloggtiteln där, för jag har sett den här seriens första säsong från en dvd eftersom "Interview with the vampire" går på en kanal jag inte har tillgång till. Min svägerska, som jag en gång för många år sedan tipsade om Anne Rices böcker, hade dock ett stort behov av att få diskutera den här serien med någon som älskar de här vampyrerna lika mycket som hon gör, och till sist blev det som så att hon gav mig den första säsongen på dvd när jag fyllde år. Att det skulle ta flera månader innan jag äntligen tittade på den är en helt annan femma. Och nu vill jag så klart ganska genast ha tag på säsong två.

Bildkälla Flicks

Journalisten Daniel Molloy har träffat vampyren Louis de Pointe du Lac förut. Då, 1973, förblev intervjun opublicerad, men nu, 2022, vill Louis åter berätta sin historia för Daniel och vill absolut att den ska publiceras. Han bjuder in Daniel till sitt hem i Dubai och tar det från början.
1910 drev Louis en framgångsrik bordell i New Orleans. Som färgad finns det dock hinder i hans väg till större framgång, och Louis kämpar ständigt mot den rasism han möts av.
Till New Orleans anländer den stilige Lestat de Lioncourt. Han förälskar sig i Louis och de inleder en relation där Lestat snart förvandlar Louis till en vampyr liksom han själv. Tillsammans når de nya framgångar, men förhållandet vacklar. Lestat tycker att Louis bryr sig för mycket om människorna, och Louis har svårt att släppa sin mänsklighet och döda sina offer.
När Loius hittar en svårt skadad unga flicka, Claudia, och bönfaller Lestat att göra även henne till en vampyr, är det början på deras förfall.

Det är väldigt mycket som skiljer den här serien från den litterära förlagan. Bara det att Loius är färgad, och att berättelsen tar sin början 1910 snarare än under 1700-talet. Det är ingenting jag ogillar, snarare ger det berättelsen en ny dimension och Louis kamp med sig själv blir ännu tydligare. Att spegla en färgad mans kamp, dessutom en homosexuell man, under en tid när rasismen var stor (ja, jag vet att den fortfarande är hemsk) och det var brottsligt att vara gay blir lite av en genidrag. 
Den första säsongen behandlar ungefär halva den fösta boken, och tar slut när vampyrerna beger sig till Paris. Då han Daniel Molloy börjat undra över uppriktigheten i Louis berättelse, då han hittat flera olikheter mot det han berättade för nästan 50 år sedan och det han berättar nu. Vilket leder till att säsong 1, så klart, slutar med en cliffhanger och en ganska rejäl twist. Så som sagt, jag vill ha tag på säsong två så snart det bara går.

Det är klart med en tredje säsong också, som ska berätta Lestats historia. Serien kommer då byta namn till "Anne Rice's The Vampire Lestat", och bara det gör mig ytterst nöjd och belåten. Hur många säsonger det kan bli återstår att se, det finns 13 böcker i Vampyrkrönikan att hämta inspiration från. Och ja, att se den här serien har fått mig att ta tag i den där saken jag har funderat på i flera år - att skaffa böckerna på engelska och läsa hela rasket. Har de första två nu, bara 11 kvar.