Plejaderna om "Dit floden för dig" av Shelley Read

Det var en liten rar bokcirkel som träffades i helgen. Två av oss hade fått förhinder, och vi var bara tre som läst boken. Det där sista tycker jag sådär om... Hur som haver, vi smaskade på marängdajmtårta, drack te och pratade om mycket. Inte bara bok, såklart, utom mer om sådant som hänt i Örebro och sådant som hänt i ett vitt hus byggt av slavar. Vi är knappast döva och blinda för omvärlden, även om vi ibland kunde önska att vi var det.
Fast vi träffades ju såklart för att prata om en viss bok, och det gjorde vi också. Ibland.

Bildkälla The StoryGraph

När sjuttonåriga Victoria Nash av en slump träffar Wilson Moon är det början på en passionerad relation. Den är dock förbjuden och hemlig. När katastrofen inträffar måste den gravida Victoria fly från sin stränga far och sin alkoholiserade bror på familjens persikofarm, och fly upp i bergen. Men livet i den övergivna jaktstugan blir inte vad hon hoppats på, och snart finner hon sig stå inför sitt livs svåraste beslut.

Boken tar sin början under sent 1940-tal och tar sig sedan framåt mot 1971. Det är dock många tillbakablickar i Victorias berättelse, och ibland kunde det vara svårt att hänga med i var vi befann oss i tidslinjen. Jag hade gärna sett ett annat upplägg på boken där, med ett före och ett efter, men jag förstår samtidigt att författaren väldigt gärna ville starta boken med mötet mellan Victoria och Wil. Boken är lättläst, och det tog inte alls långt tid att läsa den. Kanske inte på ett positivt sätt dock, för det var lite teflonkänsla över berättelsen. Som att jag alldeles nyss var tvungen att kolla upp vad huvudpersonen hette, för jag hade liksom glömt bort att hon hette Victoria... Karaktärerna är ganska slätstrukna, så det kan ju vara en anledning. Jag tyckte inte riktigt om någon av dem heller, utan tröttnade ganska snart på hur himla eländigt livet var för dem.
Det känns som att det ska vara något tema om systerskap och att övervinna hinder, men. Det drunknar i all tragik. Det är död mamma och död älskad kusin, elak bror, alkoholiserad krigsveteran till morbror (som bara verkar vara med för att berätta ytterligare en tragisk historia), sträng pappa som har svårt att visa känslor, förlorade barn, en smågalen tant som förlorat hela sin familj, en trångsynt småstad, rasism. Och dessa persikor. Blev så väldigt trött på att läsa om persikor och persikoträd. Och ett och annat vattendrag som någon sorts sammanbindande länk.
Boken har en ton av vemod över sig, och jag kunde föreställa mig hur hela bokens berättarröst var sådär dämpad och liksom lite tragisk. Känner ni hur tragiskt och eländigt allt är? Gråter ni nu? Men nej, det gjorde vi inte. Däremot himlade jag med ögonen en hel del. Särskilt åt liknelser i stil med "grusgången var lång som en vargs ylande". Say what now? 
Boken har jämförts med "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens, och jag kan förstå varför. Ensam tjej som klarar skivan på egen hand mot alla odds. Jag var inte så förtjust i "Kräftorna" heller, men den hade en sak - ett väldigt vackert språk med fantastiska naturskildringar. Det tyckte jag inte att "Dit floden för dig" hade.

Vi var rörande överens om att det här inte var något för oss. Högsta betyget blev 2/5 och jag gav 1,5/5. Medelbetyget hamnade på 1,8.