"Skärvorna" av Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis är mest känd för sin roman "American psycho", som jag läste när det begav sig på 1990-talet. Och den var ganska vidrig. Jag tror att jag kan ha läst en bok till av honom, men jag vet inte vilken i så fall. Och nu har jag läst hans autofiktiva roman "Skärvorna" som blivit hyfsat omskriven.

Bildkälla The StoryGraph

Hösten 1981 går sjuttonåriga Bret sista året på high school, på en privatskola i Los Angeles. Han vill gärna ligga bra till i den sociala statusen på skolan, men bryr sig annars mest om film, böcker, sex och droger. Dessutom har en stark fascination för seriemördaren Trålaren, som riktat in sig på ungdomar i staden.
När en ny elev, Robert, börjar i klassen blir Bret snabbt misstänksam mot honom. Hans berättelse om varifrån han kommer verkar inte stämma.
När en klasskamrat försvinner och sedan hittas död, tror sig Bret veta vem som ligger bakom dödsfallet, och vem Trålaren verkligen är.

Det här är en sådan där bok som inte var direkt dålig, men den var samtidigt inte bra. Den känns väldigt kall i tonen, och jag tyckte det var jobbigt att skilja författaren Bret från den här bokens fiktiva Bret. Just det han gett sin huvudkaraktär sitt eget namn gör att jag ofta undrar vad i den här boken som är sant, om ens något. Det är inte första gången han använder sig själv som romankaraktär, och min gissning är att det finns korn av sanning i just karaktären med hans namn, men allt annat är hittepå. Hoppas jag i varje fall.
Det är en moraliskt grå berättare vi har här, och i slutet på boken lämnas fler frågor obesvarade än besvarade. Vi vet inte om det som händer verkligen har hänt, eller om det bara är i bok-Brets fantasi det mesta utspelar sig. Den är nämligen välmarinerad i både alkohol och droger, och ofta verkar han vara så inne i ett eller annat rus att han inte vet riktigt själv vad som händer omkring honom.
Boken är också väldigt explicit. Både i sina skildringar av sex, som ändå känns känslokalla, och i sina skuldringar av våld. Det förekommer också många otäcka skildringar av djur som plågats, och jag tillhör skalan som ibland kollar in sidan "Does the dog die" för att slippa bli ledsen, så det var nog det jag hade svårast för. 
Boken var ändå spännande, trots mina invändningar, och jag plöjde den sista halvan rätt så fort. Jag skulle däremot inte vilja säga att den är lättläst eller snabbläst, för det är mycket som händer som gör att jag behövde pausa lite för att hämta mig. Kanske inte direkt en bok som letar sig in i drömmarnas rike, men snudd på. Den innehåller också flera repetitioner, där samma sak berättas igen nästan ordagrant. Som en déjà vu, snudd på. Ibland var de ganska tätt på varandra, ibland kunde de komma ganska långt isär. Just den detaljen kunde jag tycka kändes lite konstlad.

Så. Saker som var bra, och saker som inte var det. Saker som gav mig avsmak, och en massa musik jag känner igen och gärna lyssnar (om) på.
Mitt betyg på "Skärvorna" blev 3/5.