"Kvinnan som stal mitt liv" av Marian Keyes

I mitt grannskap finns det ett sådant där litet bokskåp, där man kan låna en bok, eller ta en bok, eller lämna en bok. Dit går jag ibland om jag har någon bok som jag inte vill ha kvar längre, men som någon annan säkert kan gilla. Ganska sällan hittar jag något till mig själv, för det är mest deckare och "Den lilla något vid stranden" eller annat som jag bara inte orkar med, men vid ett av dessa tillfällen stod det en Marian Keyes där. En jag inte hade läst. Så jag plockade på mig den, och nu har jag läst den.

Bildkälla The StoryGraph

Stella Sweeney har levt drömlivet i New York, men nu är hon tillbaka i Dublin med svansen mellan benen. Hon försöker komma på fötter igen, genom att skriva sin andra bok efter framgångarna med den första, "En blinkning i taget", som kom till efter att hon drabbats av en svår och ovanlig sjukdom.
Efter den fantastiska vistelsen i New York är hon nu tillbaka i vardagen igen. Utan jobb, med en arg son och en skrivkramp som känns överväldigande. Hur ska hon göra för att komma på rätt spår igen?

En gång i tiden var Marian Keyes lika med en bra bok för mig. Sedan hände något, och det har nu gått många år sedan jag läste hennes böcker senast. Och jag tror mig minnas varför. Jag tycker helt enkelt inte att det är värst bra.
I den här boken irriterade jag mig på i stort sett alla. På tjurige sonen Jeffery, knäppe ex-mannen Ryan, bittre kompisen, Zoe, de dömande föräldrarna, systern Karen som har en väldigt onödig förmåga att bara se fel hos Stella - särskilt hennes kropp. Och kanske framför allt på Stella själv, som aldrig verkar kunna stanna upp och lyssna utan snabbt fattar ett beslut och sedan järnhårt hållar fast vid det, med eller (oftast) utan alla fakta. 
Jag gissar att det ska vara roligt att Stella frossar i kakor fast hon borde gå ner fem kilo för att slippa ha damchinos på sig, men kroppshetsen och fettfobin tröttnade jag på direkt. Och den genomsyrar såklart hela boken.
Boken är uppdelad i fyra delar; Jag, Han, Hon, Jag. Här trodde jag att perspektivet skulle skifta, men det är Stella som berättar hela tiden, i en tidslinje som absolut inte är rak utan tvärtom ganska hoppig, särskilt i den första delen. Det är lite jobbigt att läsa en bok helt och håller ur perspektivet från någon jag inte gillar, utan snarare tycker är ett mähä. De delar som berör Stellas sjukdom är de bästa, det blir till och med lite intressant ibland. I övrigt - inte så värst.

"Kvinnan som stal mitt liv" fick 2,5/5 i betyg.