Dagens bloggämne, "Mörkrets hjärta" av Joseph Conrad läste jag dock ut redan för ett par veckor sedan, men har inte bemödat mig om att skriva om förrän nu. Den här boken arkiverar jag som glad-att-jag-har-läst-den-men-tänker-minsann-aldrig-någonsin-läsa-om-den. Den är nämligen supertråkig. Hade den varit längre än sina 150 sidor hade jag inte läst klart den.
Marlow är en sjöfarare som här berättar om när han var befäl på en flodångare vars uppdrag det är att segla uppför Kongofloden för att hämta hem elfenbensjägaren Kurtz från den handelsstation mitt inne i Afrika där han sprider skräck och död omkring sig.
De här områdena av Afrika var på den tiden vita fläckar på kartan och Marlow stöter på en mängd oväntade hinder på sin resa. Han upptäcker snart att den uppstått en sorts kult kring Kurtz och att han där inne i mörkrets hjärta inte bara blivit bolagets bäste elfenbensjägare utan också blivit lite smågalen.
Boken är berättad helt och hållet som en tillbakablick och är i stort sett en enda lång monolog från Marlows sida där han sitter och minns sin resa och Kurtz. Det blir alltså ganska långrandigt och inte spännande alls. Det här är en sådan där bok jag upplever som sövande surrig i tonen. Som att ligga i en hängmatta och lyssna på surrande bin och långsamt gungas in i sömnen. Det tog också oväntat lång tid att läsa de här 150 sidorna eftersom jag hela tiden blev så uttråkad och sömnig.
Den här boken har filmatiserats flera gånger varav Francis Ford Coppolas film "Apocalypse now" väl får anses vara den bäst och mest kända. Jag tycker inte den filmen är bra den heller, så det kanske inte är så oväntat att jag inte gillar det här sömnpillret till bok. Mitt betyg av boken blev 1,5/5.
När jag var pojke var jag passionerat förtjust i kartor. Jag kunde sitta i timmar och betrakta Sydamerika, eller Afrika, eller Australien, och försjunka i upptäcktsresornas hela tjusning. På den tiden fanns det många fläckar på jorden, och när jag såg ett sådant område som föreföll särskilt inbjudande på kartan, fast det gör de ju allihop, brukade jag sätta fingret på det och säga: Dit ska jag resa när jag blir stor. Nordpolen var ett sådant ställe, minns jag. Men än har jag inte varit där, och inte tänker jag försöka ta mig dit heller. Känns inte lika spännande längre. Andra sådana ställen låg lite varstans kring ekvatorn, och på alla slags latituder runtom båda halvkloten. Jag har varit på somliga av dem, och... nåja, det går vi inte in på nu. Men det fanns fortfarande en plats - den största, den vitaste fläcken så att säga - som jag i hemlighet längtade till.
 |
| Bildkälla Goodreads |
De här områdena av Afrika var på den tiden vita fläckar på kartan och Marlow stöter på en mängd oväntade hinder på sin resa. Han upptäcker snart att den uppstått en sorts kult kring Kurtz och att han där inne i mörkrets hjärta inte bara blivit bolagets bäste elfenbensjägare utan också blivit lite smågalen.
Boken är berättad helt och hållet som en tillbakablick och är i stort sett en enda lång monolog från Marlows sida där han sitter och minns sin resa och Kurtz. Det blir alltså ganska långrandigt och inte spännande alls. Det här är en sådan där bok jag upplever som sövande surrig i tonen. Som att ligga i en hängmatta och lyssna på surrande bin och långsamt gungas in i sömnen. Det tog också oväntat lång tid att läsa de här 150 sidorna eftersom jag hela tiden blev så uttråkad och sömnig.
Den här boken har filmatiserats flera gånger varav Francis Ford Coppolas film "Apocalypse now" väl får anses vara den bäst och mest kända. Jag tycker inte den filmen är bra den heller, så det kanske inte är så oväntat att jag inte gillar det här sömnpillret till bok. Mitt betyg av boken blev 1,5/5.
När jag var pojke var jag passionerat förtjust i kartor. Jag kunde sitta i timmar och betrakta Sydamerika, eller Afrika, eller Australien, och försjunka i upptäcktsresornas hela tjusning. På den tiden fanns det många fläckar på jorden, och när jag såg ett sådant område som föreföll särskilt inbjudande på kartan, fast det gör de ju allihop, brukade jag sätta fingret på det och säga: Dit ska jag resa när jag blir stor. Nordpolen var ett sådant ställe, minns jag. Men än har jag inte varit där, och inte tänker jag försöka ta mig dit heller. Känns inte lika spännande längre. Andra sådana ställen låg lite varstans kring ekvatorn, och på alla slags latituder runtom båda halvkloten. Jag har varit på somliga av dem, och... nåja, det går vi inte in på nu. Men det fanns fortfarande en plats - den största, den vitaste fläcken så att säga - som jag i hemlighet längtade till.
